V som i val och i vindkraft

För några dagar sedan utmynnade den årliga gängträffen i något av den mer ovanligare sortens diskussioner: plötsligt satt vi där och diskuterade politik (!). Jag fick för mig att kläcka ur mig att det här med att rösta inte känns helt rätt mera eftersom alla alternativ skavar. Att inte rösta känns plötsligt som ett ställningstagande som är värt att överväga. Om den stora majoriteten inte röstar så kan man väl inte skylla på att den stora majoriteten är lat, utan man måste väl förstå att själva systemet tappat legitimitet. Eller? Det var svårt att förstå för många av mina vänner, som alla lägger stor vikt vid att man är med och påverkar i samhället. Kan inte annat säga än att jag förstår dem, det är inte länge sedan jag tjatade på min egen man att han måste rösta. Men nu förstår jag hans ståndpunkt bättre, och jag kan t.o.m. tänka tanken att hans ställningstagande genom att inte rösta är i vissa situationer bättre än att lägga en röst på ett system man inte tror på (håller fullständigt med då det gäller hans hemland där grundlagen är triggad på sånt sätt att vinnaren är given redan innan valkampanjen ens börjat).


Här i Finland visar den nuvarande partipolitiken inga tecken på att den klarar av den omställning som krävs för att vårt snedvridna samhälle ska genom politisk vilja kunna föras in på den bana som jag anser vara den mest hållbara (bort med tillväxtekonomi, fram med småskaliga lokala lösningar, ge folk mer eget ansvar och sluta upp med statligt förmynderi som bara leder till slappare och sjukare befolkning - även det snedvridet väldigt ofta, se bara på kostråden som kommer från myndigheterna). Än mindre ser jag att det jag önskar av samhället är något som kan styras uppifrån av politiker, utan viljan till förändring kommer från folket, viljan att skapa nya alternativ som gör att den enskilda individen, samhället och miljön börjar må bättre (läs: downshiftning mot självhushållning, agroecology, regenerative farming, satsa på lokala återvinnbara råvaror etc). 'Ställ upp själv', var det någon som sa, och jag kontrade med 'aldrig i livet!' - i dagsläge med det politiska klimat vi har betyder det att jag ju gå in i ett politiskt spel om kompromisser som i slutändan bara äter upp mina egna ideal. Låt mig leva kvar i min drömvärld, låt mig fortsätta forska i världar som inte existerar, eller i alla fall inte i medie- och den politiska diskursen. Jag känner att mitt kall här i världen just nu är att lyfta fram de verkligheter som klassas som obefintliga i de stora diskurserna, de där verkligheterna som ändå lyckas existera, fast den politiska och massmediala analysen av någon konstig anledning aldrig sätter fokus på dem. Det är där jag hör hemma. Och eftersom politiken inte lyckas omfatta de här verkligheterna så har jag svårt att se poängen i att lägga min egen röst på politikerna. Men som jag avslutade mitt delatagande i den här diskussionen igår: jo jag kommer att rösta, no worries, men inte för att jag själv vill understöda nuvarande samhällsstruktur utan delvis för att motarbete en ännu värre situation än den vi har idag (låta andra rösta för rasism, fascism, och alla andra idiotiska ismer som baserar sig på rädsla istället för respekt för det annorlunda). Men också för att om jag inte är med och försöker rösta fram en gradvis förändring så förespråkar jag en chockartad övergång till något okänt och en sådan snabb förändring riskerar leda till bara mer lidande och kaos.

Den andra intressanta diskussionen vi hade var det här med vindkraft. Jag blev ställd mot väggen: var står jag i vindkraftfrågan? Svaret: Eftersom jag forskar i hållbarhetsfrågor och små lokala samhällen så kan jag inte annat än göra en hållbarhetsanalys av vindkraften. Och vad jag kunnat se av vindkraftsdebatten i de lokala samhällen som det berör så handlar det inte om ett utsläppsfritt alternativ till kärnkraft. Vinkraften innehåller en annan sorts utsläpp, nämligen ett socialt utsläpp som förstör byabgemenskapen i de områden som berörs av planeringen av stora vindkraftsparker. Dessutom verkar det finnas så mycket osäkerhet gällande bullerutsläpp och den ekonomiska hållbarheten att i slutändan verkar det som om alla tre pelarna i "tripple bottom line" (socialt, miljömässigt, och ekonomiskt hållbart) står och vacklar. Vindkraft om något skapar vinnare och förlorare på den ort som drabbas - divide et impera: söndra och härska.... Det jag försökte säga igår men som jag än en gång kände att inte riktigt gick hem var att det inte går att frånkoppla energifrågan från samhällsutvecklingen i stort. För att komma åt energiproblematiken måste vi våga attackera den grundläggande paradigmen i vårt leverne: tillväxtekonomin. Jag anser nämligen att vi inte kan diskutera energifrågor utan att våga ifrågasätta det växande behovet av energi, och fundera på våra möjligheter att omstrukturera samhället mot det hållbarare hållet . För energin är bara en del av pusslet. Vår värld är begränsad, oberoende vilken källa vi använder till att generera energi så kommer vår värld alltid att vara begränsad. Så tänker jag om vindkraften.

Och det är intressant att surfa runt lite och läsa att de som lever med hotet (obs, inte hoppet!)från vindkraft, inte alls är så tjohejsans glada över den sortens "ren energi":  Jonna Jintons tankar om vindkraft, Lev mer på mindre: Not in my backyard. Och då det gäller degrowth, så kan vi inte mera kalla det för en extrem ideologi, utan snarare något som borde öppet diskuteras i precis alla samhällsdebatter där ekonomi och framtid är på agendan, oberoende var på jorden vi befinner oss. Haha, bra det blir val snart då... jag ser så framemot att höra kandidaternas åsikter om just precis detta... ahhaaa... se de två första styckena i detta blogginlägg, misstänker starkt att dett här med degrowth kommer att tigas ihjäl i de flesta debatter...

Här ett bra föredrag om allvaret i situationen (obs, det gäller oss alla - som jag tidigare skrivit: vi är alla sammankopplade)