3.6.15

Den andra storyn och om att våga sig ut ur sin comfort zone

Egentligen ska man inte behöva hitta på några nya storyn, så som den där filmen som jag länkade till igår ville påstå. Egentligen finns de där storyna redan här i bland oss. Det stör mig omåttligt mycket i alla dessa små korta videosnuttar då det alltid proklameras att "humanity" är problemet. Nej, inte 'all of humanity'  utan enbart en del. Det finns många mänskor som inte lever tärande på vår jord. Vi bara låtsas som om de inte fanns. Eller förmår inte se dem, för vi har blivit förblindade av retoriken som kallar den där andra storyn för "primitiv", "olönsam", "hippie", "bakåtsträvande", "omöjlig". Men den finns. Det handlar bara om att våga se den för vad den egentligen är.

Jag sitter just nu och analyserar texter som är så beskrivande om vad som händer när den här dominanta världuppfattningen som många av oss just nu lever i (kalla den modernitet, kapitalism, postindustriell, postmodernistisk, utvecklad, västerländsk - den omfattar alla de där terminologierna) konfronteras med den andra storyn. Vad händer i dialogsituationen mellan dessa två? Finns det någon möjlighet till att skapa en dialog, där båda parterna kan lära sig av varann? Nej inte så länge som den dominanta världsuppfattning låtsas vara överlägsen den andra, inte så länge vår världsuppfattning låtsas som om den är lösningen på både våra och de andras problem utan att förmå sig att inse att den egentligen faktiskt är den som orsakar mest problem. För att skydda sig från att ta skada kan inte den där andra storyn ingå i någon "dialog", eftersom den här moderna retoriken kväver den och osynliggör den med ord som "primitiv", "bakåtsträvande", "irrationell", och "omöjlig".

Vad gör de som förvaltar den andra storyn? De bygger murar och försvarar sig själva, de dra sig undan, de bygger upp ett självförsvar - men ett självförsvar som inte ger oss på andra siden möjlighet till eftertanke. Murar, osynliga eller reella, kan inte bryta modernitetens förbannelse: de kan inte utmana oss som lever i den moderna verklighetsuppfattningen att omvärdera vår uppfattning om de andra. Enbart dialog och möten kan göra det. Men sådana dialoger och möten får inte handla om förtryck och osynliggörande utan om att skapa förståelse och självinsikt. Möten som får oss att förstå att vår story inte är den enda, det finns andra där ute, men vår story håller på att äta upp dem - det är den sortens dialog jag tycker att vi behöver just nu.

För en tid sedan såg jag en videosnutt om västerländska modebloggare som åkte till en textilfabrik i Asien och fick testa på att jobba som textilarbetare där. Sådana möten uppmuntrar till äkta dialog. Jag har inte ännu sett en dokumentär om telekommunikationsbolagens högsta styrande organ som åker till områden med gruvkonflikter och lever tillsammans med ortsbefolkningen eller ursprungsbefolkningen i någon månad på deras villkor. En sådan dokumentär skulle jag vilja se. Vad händer när de inser värdet i andra värderingar än maximerad vinst? Vad händer när de inser att deras suktande efter råmaterial som ger dem höga bonus och en fin bil, utarmar lokalbefolkningens möjlighet till att försörja sig på sitt sätt? För några år sedan såg jag dokumentären "blybarnen". Den handlade om en svensk firma inom gruvindustrin som på 80-talet skeppade giftiga tungmetaller från en gruva i Sverige till Chile, i (den blåögda) tron om att den fanns en facilitet i norra Chile som tog hand om avfallet. Chefen som skött affären åkte 20 år senare ner till Chile för att se vad han ställt till med. Blyet hade dumpats i utkanten av en stad i norra Chile, där hade barnen åkt rutschkana i dammet i flera år - tills de alla blev sjuka. Man kunde följa svenske chefens resa till insikt på nära håll. Det var en tung men bra och nödvändig film. Jag önskar det fanns fler företagschefer som var beredda att lägga sig själva i blöt. Utanför styrelserummen och kraven om att maximera vinsterna. Det är just där i den situationen som dialogerna på riktigt kan börja uppstå.

Nyckeln till framgång är att våga stiga ut ur sin egen "comfort zone" och se livet här på jorden från den andras synvinkel. När man en gång gått på deras gator och vågat leva sig in i deras liv, då ser man den andra storyn och kanske först då kan en äkta dialog uppstå.

Här en insiktsfull text som handlar om just detta:
Decolonize the Consumerist Wasteland
Det mest talande i den texten var det här:

"If there is any hope for the world at all, it does not live in climate-change conference rooms or in cities with tall buildings. It lives low down on the ground, with its arms around the people who go to battle every day to protect their forests, their mountains and their rivers because they know that the forests, the mountains and the rivers protect them.
The first step toward re-imagining a world gone terribly wrong would be to stop the annihilation of those who have a different imagination – an imagination that is outside of capitalism as well as communism. An imagination which has an altogether different understanding of what constitutes happiness and fulfillment."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar