Här en ny intressant bok om Wellnessyndromet, och ångesten som kommer på köpet om man inte håller måttet. Den skulle jag gärna stifta bekantskap med, om jag hade tid, just nu är jag ju för upptagen (ironin i det hela...). Själv har jag faktiskt skippat tanken på gym och mindfulness just nu. Insåg att jag blir mer stressad av att jag helt enkelt inte hinner eller orkar (ja, jag orkar faktiskt inte vara mindfull i mina vardagssysslor - det är för många virvelvindar som finns runtom mig för att det projektet ska lyckas) och det måste ju vara skadligt för min kropp att jag känner stress över något jag inte hinner med än om jag låter livet bära mig och ta dagen som den kommer. Har just tvättat två tvättar, satt på jogurtmaskinen, sytt om ett par byxor åt dottern, talat REKO-visioner i telefon.. Allt medan den yngsta dottern också krävt min uppmärksamhet på diverse platser i huset. När klockan slog 10 åkte dottern ut på sovpass och nu tänkte jag njuta av ett intensivt skrivpass i några timmar.
För mig känns det som om "mindulness" och "hetsträning" är aktiviteter som folk ibland tar till för att fylla upp tomheten de känner inom sig. Att istället ta en paus och fråga sig själv vart vill jag komma, vart är jag på väg, lever jag ett meningsfullt (inte mindfullt, utan just precis meningsfullt) liv kan vara mycket viktigare för det egna välbefinnandet i längden.
Det där om maten som klassmarkör som det står i artikeln det håller jag dock inte med om. Vem som helst kan äta nyttigt. Bara för att man är mindre bemedlad betyder det inte att man inte kan äta riktig mat. Jag kan tycka att det finns en gnutta snobberi i sådana argument gällande maten. Problemet är inte att de fattiga inte har tid ork, eller pengar. Utan problemet är främst omedvetenheten och underliggande matberoenden. Varför är vi så benägna att utveckla beroenden? Det är en fråga värd ett eget blogginlägg men en reflektion som jag jobbar på är att beroende uppkommer då man är tom inombords, då det inte finns mening med livet. Det är lätt att ta till socker och andra droger för att gömma och glömma en känsla av meningslöshet. Tänk dig de gånger du jobbat kreativt med något du älskar att göra - brukar du inte då glömma tid och rum? försvinner inte hela suget efter den där extra shotten socker då du befinner dig i det läget (säger inte kaffe här, för ibland behöver i alla fall jag en kopp kaffe för att komma riktigt igång) - sockret använde jag förr som ångestdämpande medicin, dag ut och dag in, då jag tog bort sockret måste jag också ta tag i det som orsakade min ångest, nämligen tomheten, meningslösheten.
Men nej, mat är inte för mig en fråga om klass utan en fråga om emancipation - om att lära sig förstå vad fel sorts mat ställer till med i kroppen och miljön och hitta alternativ som råder bot på problemen.
Igår fick REKOs initiativtagare Thomas Snellman pris för sitt jobb. Heja, heja! Jag tror nämligen att REKO är en modell som kan komma att revolutionera världen - den tillför mening till matbordet genom att få oss konsumenter och producenter att inse vårt ömsesidiga beroende av varandra. jag som konsument och bonden som producent, vi är beroende av varann! När vi inser denna elementära koppling mellan oss själva som individer och samhället/naturen vi lever i, ja då skapar vi mening, och det är ett steg i rätt rikting mot mindre hets och mera balans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar