Det finns ett ord här i världen som jag anser vara farligt och som aldrig borde få användas utan precision. På nästan varje forskarseminarium som jag deltar i så reagerar jag starkt när det ordet förekommer i texter (och det gör det ofta) och påpekar alltid att författaren ska vara försiktig med just det ordet. Det skapar nämligen föreställningar både hos dem som blir kategoriserade under den benämningen men också hos dem som egentligen inte har en persolig relation till ordet.
Vilket F-ord är det jag talar om?
Jo, just precis: F-ordet som stavar till FATTIGDOM. På engelska POVERTY. De fattiga - the poor. Vi ska ju "eradicate poverty" heter det. Utrota fattigdomen. Men om det här nu är ett så central världsomspännande mål för att hela mänskligheten ska kunna uppnå ett utvecklings -Nirvana så måste vi ju också veta vad exakt som menas med fattigdom.
Egentligen vill jag inte ta tag i det här. Känner att jag inte har rätt till det. Jag har levt ett liv i lyx och överflöd och "who am I to..." etc. Om jag börjar gräva i ordet "fattig" blir jag snabbt diskvalificerad för att jag inte har en personlig relation till vad det innebär att vara fattig, och jag erkänner gärna själv: jag känner inte heller att jag har någon som helst rättighet att lägga mig i de behov som kan tänkas finnas bland de mindre bemedlade i världen. Detta för att A) jag har vuxit upp i ett av de "rikaste" länderna i världen, B) Jag har haft tillgång till vad som klassas som världens bästa utbildningssystem (enligt Pisa etc) och inte bara tillgång - jag har dragit sjutusans nytta av det systemet, C) jag kan välja och vraka bland olika alternativ på hur jag vill leva mitt liv. Så håll tyst nu bara - jag har under inga omständigheter någon som helst rätt att yttra mig.
Men om jag skrivit om afrikanska kvinnors rätt till hemförlossning tidigare så ska jag väl också våga mig på det här med fattigdom. Det är nu jag stänger kommentarsfältet och sätter på traktorhörlurarna, bygger upp mina skyddsmurar och sjunger lala... Here we go...Det är nämligen inte så svartvitt som vi vill tro att det är. Fattigdom är ett ord som i min humbla opinion måste kunna dekonstrueras. Annars kommer vi aldrig att kunna utrota den och uppnå utvecklingsparadigmens Nirvana.
Igår tittade vi på den här dokumentären: Stacey Dooley: The new drug war. Den visar konsekvenserna av kokainhandeln i Peru dit produktionen nu flyttat från Kolombia. Dokumentären är välgjord, den belyser problematiken från flera olika håll: britten som blivit fast för smuggling och nu sitter i fängelse i Peru, byarna där odlingen brett ut sig, polisen som jagar trafikanter, från en brittisk journalists perspektiv. Hon inser under resan att det här med "war on drugs" inte är svartvitt. Att byborna ju faktiskt odlar kokain för att det är det enda sättet för dem att kunna ta sig ur ett liv i fattigdom - att de nu har råd att köpa både kylskåp och stövlar åt sina barn, och ge dem en "decent education" (ordet "education" hör också till kategorin farliga ord, och jag ska ta mig an det ordet en annan gång). Hon intervjuar några bybor som anser att de olagliga coca-odlingarna är värd uppoffringen att ständigt leva med hotet från drogkartellerna, som hotar hälla bränsle över dem och tända eld på dem om de inte gör just precis som drogcheferna säger. Det finns de som säger att det nu finns mera problem i byarna, mer kriminalitet, men att det ändå är värt det - för nu har de råd att dricka kallt vatten. Och jag tänker, hur i all fridens namn blev det så här?
Nu råkar det ju sig att pga sin olagliga status så är coca-odlingar en väldigt lukrativ business och något som gör den till en mycket stor frestelse för dem som suktar efter ett bättre liv. Och säg mig den som inte gör det - suktar efter ett bättre liv? Väldigt många (inte alla- men många) skulle jag våga påstå. Även här hemma i Finland. Fast här kanske man (hittills) inte behöver ge sig in på den banan eftersom vi i vårt land haft lyxen som jag beskrev i punkt A till C. Men kokainproduktion är inte den enda frestelsen för dem som lever i vad vi definierar som "fattigdom". De utsätts för många frestelser: gruvdrift som riskerar förstöra deras livsmöjligheter, storplantage av alla möjliga olika åtrådda produkter (kaffe, bananer, choklad, soja - to name just a few) som kan kräva en del besprutning och hälsorisker för dem själva. Men eftersom de är fattiga och vill få det bättre ställt, och eftersom fattigdom är det som är det primära utvecklingsmålet här i världen, så sätts tyngdpunkten på just det: att utrota fattigdomen. Hur? Genom att öka det monetära välståndet.
Om fattigdom inte existerade i våra sociala föreställningar, eller om fattigdom definierades i andra termer än monetära och materiella, skulle då dessa lokalbefolkningar låta sig utsettas för terror, hot, kriminalitet, och livsfarliga kemikalier? Om de kände en inre frid och övertygelse över att deras eget liv är värdefullt i sig? Om de hade möjlighet att leva ett värdigt liv i samklang med naturen utan att själv ha blivit övertygade om att de är fattiga och att vara fattig är något dåligt, och fult, någon som måste utrotas, skulle de då verkligen vara villiga att underkasta sig västvärldens krav på än den ena "commodity:n" än den andra? Jag tvivlar.
Och det är därför jag anser att ordet fattigdom på alla världens språk är ett av de farligaste orden som någonsin uppfunnits. Om fattigdom definierades på basen av andra kriterier, så som avsaknaden av sociala sammanhang, ensamhet, kärlek och inre sinnesro, ja då skulle frestelserna vara andra. De fattiga skulle kanske inte vara de som bor i en liten by mitt i den lukrativa djungeln utan kanske de skulle vara de som trots ett liv präglat av överflöd (se punkt A till C) aldrig hittat sin inre frid. Ödets ironi är väl den att det är just precis dessa grupper som riskerar bli de som upprätthåller efterfrågan på de produkter som coca-odlarna tillhandahåller - för att undgå ett liv stigmatiserat som 'fattigt'.
Så var försiktig mer ordet 'fattig'. Det är ett farligt ord,
Varsågoda, kommentarsfältet är öppet. Jag själv sitter här med traktorhörlurarna på öronen, skygglappar på ögonen sjungades en lalalala-trudelutt, beredd på vad som komma skall...
Några kommentarer:
SvaraRadera- Man skall inte romantisera primitiva kulturer – de allra primitivaste jägare-samlarna kanske inte skövlar regnskog, men de lever nog ingen utopistisk tillvaro heller. Det finns hur många exempel som helst på brutala sedvänjor i primitiva kulturer (människooffer, kannibalism, pedofili, könstympning etc, och vad annat kan man vänta sig av människor som styrs av vidskepelse).
- Pengar har funnits hur länge som helst, och således också distinktionen mellan rik och fattig. Istället för att omdefiniera betydelsen hos närmast uråldriga bregrepp kan man, ifall man vill, skapa nya distinktioner i stil med ”själsig rikedom” eller ”själslig fattigdom” (vilket också ofta görs).
- Hur som helst tror jag att mycket få jägare-samlare läser vad som skrivs om fattigdom i västerländska sociologiska studier och därför torde de inte heller påverkas av hur just vi definierar ”fattigdom”.
- Också fastän pengar inte skulle existera kvarstår det faktum att människor (eller särskilt män) genom tiderna haft ett behov att tävla om social status. Helt enkelt för att social status hjälper då man skall hitta sig en fru (eller flera fruar). Kvinnor i sin tur tenderar att preferera män med hög social status. Härav följer att jag tror att de tendenser som du beskriver (inköp av kylskåp med narkotikapengar) ligger djupare i människans natur än i hur vi förstår ordet fattigdom (och skulle inte försvinna ifall vi förbjöd användningen av detta ord).
Oj hjälp! Vilken tur jag haft under mina resor att jag inte blivit uppäten eller blivit könsstympad! ;-) Precis som man ska vara försiktig att romantisera andra kulturer så ska man också vara försiktig med att kategorisera andra utan att ha riktigt koll på hur de lever. Och jag erkänner - jag har inte vistats tillräckligt i de byar där de har en annan världsbild än vår, så jag kan inte uttala mig om den saken, men jag är inte beredd att stämpla dem som varken primitiva eller kannibaler heller. Primitiv är än ett annat ord som används alldeles för lättvindigt och skapar en maktrelation mellan vi och dem - vorsicht!
RaderaNej, pengar på det sätt som vi använder dem idag har inte funnits hur länge som helst överallt i världen. I en av intervjuerna jag gjorde under mina studier pratade den intervjuade om hur de brukade utbyta varor genom byteshandeln, och att de ännu till viss del gör det. Osynliggör inte sådant som faktiskt existerar. Däremot har den västerländska kulturen, genom koloniseringen påverkat andra världar och sociala föreställningar så att detta med fattigdom nu nästan enbart är en monetär-definitions fråga, oberoende var i världen man rör sig. Och därför är den så farlig; den dag som självförsörjande byar i länder med ett gynnsamt klimat inser sin inre styrka, att de egentligen inte behöver pengar för att vara rika, den dagen kommer de att försvara sin livsstil med allt vad de har.
- De påverkas, 500 år av kolonisering har satt sina spår. Därför är också detta väldigt svårt att studera och debatera. Vi är alla koloniserade på ett eller annat sätt.
- Sista punkten: nu utgår du igen från en egen social föreställning. Det finns kulturer (utan att romantisera) där detta inte varit vedertaget. Först avkolonisering, sedan ser vi vad som ligger i människors natur egentligen. Jag tror på kärlek och samarbete för att kunna reproducera liv istället för en kultur där vi tar död på varann genom konkurrens och tävling.
Avkolonisering... skulle gärna höra lite mera om detta, t.ex. hur skulle detta ske i praktiken?
SvaraRaderaAvkolonisering sker redan nu i praktiken. Så som jag tolkar det handlar det om att inse sin egen plats i världens maktstrukturer, och inse hur dessa maktstrukturer också påverkar ens egen syn på sig själv, sin omgivning, ens egna begär och syn på framtiden. När man inser att mycket av det man trodde att man ville ha eller ville vara egentligen är någons annans önskan om hur de vill att man ska bete sig och vara för deras vinning - då är man på god väg att avkolonisera sig. Om detta sker i grupp (som det gjorde i en av de byar jag besökt) kommer hela gruppen till insikt om att deras plats i världen är att vara de utsatta för att andra ska kunna få ekonomisk nytta på bekostnad av dem. I grupp är det lättare att bygga upp ett försvar utåt. Det som hände i den byn var att de lyckades "mota Olle i grind" genom att inte delta i några som helst diskussioner med den part som ville utöva makt över dem. Istället byggde de upp en inre samhörighet som gav dem en inre styrka. Samma gäller på personliga planet - om jag vägrar leva enligt skönhetsidealet, statusidealet, jämställdhetsidealet - dvs tar medvetet ställning emot dessa och väljer att istället följa min inre röst så är jag på god väg mot avkolonisering, ett steg i taget...Tycker mig skönja alltmer sådana tendenser i samhället i stort, till all lycka. Det är inte bara befolkningar på andra sidan jordklotet som är i behov av avkolonisering, vi är alla sammankopplade. Även vi på den här "vinnande"-sidan är förblindade av koloniseringens följder. I ett annat inlägg ska jag försöka filosofera kring vinnare och förlorare igen- jag anser att det inte är så svartvitt som att säga att vi här i Norden och de där i Syd...
Radera