Parallellt med mina vardagsbekymmer fungerar min hjärna på högvarv. Jag funderar mycket på varför det känns så tungt att orka med vardagen och att bara vara mamma. Mina tankar om det goda livet vill inte riktigt bli en del av min verklighet. Fungerar inte. De äldre barnen kräver curling och den yngre behöver min närhet mer än vad jag själv riktigt vill orka med. Det finns något som känns fundamentalt fel i den här sammansättningen. Men på samma gång kännner jag att jag lever mitt liv precis som jag vill leva det just nu. Härliga härliga ungar, underbara projekt på gång och intressant och stimulerande arbete. Avlastning har jag också eftersom jag hade vett att tacka ja då vi erbjöds chansen att härbärga en au pair hemma hos oss.
Men ändå är det tungt.
Jag har kommit fram till att det delvis har att gör med något så fundamentalt som den undermedvetna kodifieringen av social samvaro. Jag kan inte ändra på hur jag blivit programmerad i ung ålder av samhället i stort där jag ser på mig själv som en separat individ från de övriga. Eftersom jag inte är en del av ett samspel, utan en separat individ, och alla andra runt omkring mig är lika separata som jag, så blir livet stundvis tungt att leva. Om vi alla hade blivit programmerade från börja att vi fungerar som en grupp så hade detta möjligtvis tett sig annorlunda. I den konstellationen ser jag mig själv som mer hjälpsam och framförallt stöttande och rogivande, istället för denna roll som tjatmamman som jag nu tagit på mig. Barnen skulle i det fallet också ha undermedvetet tränats in i att göra allt de kan för att familjen ska må bra, istället för att vänta på att mamma eller pappa ställer upp och gör det mesta så att de ska må bra.
Det är just i de här relationerna som roten till det goda livet finns. Det är min övertygelse. När vi slutar streta emot, slutar dra åt eget håll, och börjar fungera samspelt, i symbios med varann så som ekologin i vår natur fungerar, då börjar också det goda livet hägra för var och en av oss.
I mina tankar tycker jag att samspel istället för separatism låter väldigt lockande och klokt. Men hur, alltså HUR gör man för att ta sig dit? Stor fråga som jag inte har något direkt svar på. Så jag avvaktar med att läsa in mig på världssyner som bejakar en relationell ontologi. Kansk en vacker dag lyckas jag spränga koden, inte bara intellektuellt utan även i vardagen.
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar