För snart tre år sedan startade jag den här bloggen. De första inläggen var trevande och handlade delvis om mina upplevelser här på orten där jag just nu befinner mig igen. Jag bar på upplevelser som kommit att på djupet påverkat mig och min egen världsbild. Jag kände mig förvirrad, ensam och rädd för de tankar som snurrade på i mitt huvud. Rädd att skriva omdet jag tänkte och såg. Därför tog jag en paus från sociala media för att sedan komma igen genom denna nyuppstartade blogg. Då när jag skrev mina första inlägg var jag fortfarande rädd. Rädd för att skriva vad jag egentligen tyckte och tänkte om den här världen. Forfarande kan jag känna en olustig känsla då jag vet att jag går över vissa gränser, då jag vet att majoriteten tänker annorlunda. Men jag är inte rädd längre. Min övertygelse om att jag har rätt till att tänka som jag tänker har vunnit över känsla av rädsla som jag kände då.
Här om dagen på flyget ner hit råkade jag sitta bredvid en kille från Nya Zeeland. Han var i Chile och sålde elektriska stängsel "för att hålla boskap inhängnade och kriminella ute" var ungefär hur han beskrev sin business. Jag kontrade med att det var den moderna sortens taggtråd tydligen. Hans produkt fick mig att känna obehag. Tänk att man måste skydda sig med hjälp av elektriska staket för att få vara i fred. Tänk att det inte finns någon allemansrätt här i landet, tänk så begränsande. Och tänk så sorligt det är att man inne i Santiago måste skydda sin egen gård med elektrisk taggtråd. Tänk att den sociala samhörigheten är så svag att det enda som hjälper att skydda det egna är elektricitet. Ledsamt. Inget jag sa högt givetvis. Men jag tänkte det.
När han sedan frågade vad jag skulle göra på min resa hettade det till på mina kinder. Jag svarade dock helt ärligt att jag var forskare och skulle gästforska på det lokala universitetet. No fear liksom. Följdfrågan var givetvis: vad forskar du i? Ett djupt andetag och svaret blev: företagens samhällsansvar.
Jag var väl medveten om att jag var ute på minerad mark med mina studier
i detta flygplan. Hälften av gänget kunde bra ha att göra med
skogsklustret ifråga. I det här skedet fortsatte konversationen, nästa fråga blev: så tar de sitt ansvar här i Chile? Diplomatiskt men utan att ge efter på vad jag anser om saken svarade jag att man visst satsat mycket på att förbätta det sociala ansvaret inom storbolag i Chile de senaste året men att det betyder inte att konflikterna har tagit slut, och det är väl också helt naturligt, att det finns konflikter alltså. Vi gick sedan in på en diskussion om vad som är fakta och vad som är trosuppfattningar och även där gav jag denna stackars affärsman några svar han inte väntat sig. Han trodde blint på att det finns något som heter fakta. Det tror ju inte jag. I min (forsknings-)värld finns det bara olika sorters trosuppfattningar, som understöds av olika sorters rationaliteter som gör dem till 'fakta' eller 'påhitt' för åskådaren.
Jag märkte att det inte var ett svar killen var helt bekväm med men vi fortsätta tala trivialiteter efter det och jag kände mig nöjd. Jag hade klarat av att hålla en vettig diskussion på ett minfält, och jag tror att jag även lyckades inspirera killen till att tänka efter, utanför sin egen bekvämlighetszon. Det är så man spräcker bubblor, försiktigt försiktigt, långsamt, långsamt.
För att återgå till min inledning om mina vacklande steg här på bloggen för tre år sedan vill jag nu återkoppla till en text jag skrev då. Den hette försiktigt försiktigt. Detta har egentligen inte mycket att göra med nya zealänningen på flyget. Men då jag såg att klädtillverkaren Noolan har en pop-up butik i Vasa nu under julförsäljingen kom jag ihåg mina visioner från år 2012: Jag visionerade om lokala markander, och om hur transitionen skulle komma igång. Nu kan jag konstatera att långsamt långsamt har saker börjat hända, Noolan gör just sådana kläder som jag då drömde om i ylle och linne från europeiska leverantörer. Vackert så. Långsamt långsamt går saker framåt - med eller utan elektriskt taggtråd.
Våga skriva, våga tala. Det är det enda sättet som dina tankar kan bidra till att spräcka bubblor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar