Spåren som blir kvar och vikten i att våga skriva och våga tala

Idag blev jag intervjuad om min forskning. Det kom upp många intressanta frågor som kanske ännu hjälper mig själv att sätta ord på saker som ännu ska behandlas i min avhandling innan jag skickar in den.

En fråga var vad jag tycker att borde göras i sådana situationer där vissa investeringsprojekt har mycket motstånd lokalt men av rädsla för konsekvenserna vågar ingen tala upp. Det är en svår fråga. Jag förstår den rädslan. Den är delvis självupplevd (men i ett annat sammanhang). Ändå är det så viktigt att folk vågar börja sätta ord på de känslor de känner, de farhagor de har. Det är viktigt att de vågar ifrågasätta. För enbart då kan de negativa konsekvenserna som utspelar sig lokalt behandlas innan det är försent.

Det finns en risk att man blir utskrattad, kallad galning, bakåtsträvande. Detta är mekanismer som håller makthierarkierna på plats, som gör att vissa alternativ verkar naturligare än andra. De används i de flesta debatter där olika åsikter krockar med varann. Men de borde inte fungera som locket på den offentliga debatten för det gör oss alla till förlorare. Konflikter och åsiktskiljaktigheter har en funktion: de tar fram problemen som behöver åtgärdas, inte genom att beskylla den andra för att ha fel eller för att vara en galning, inte heller genom att köpa upp de lokala viljorna. Nej en offentlig debatt som är fylld av konflikter är en hälsosam debatt. Den visar att samhället har förmåga att justera sina utsikter och beakta alla perspektiv, även de marginaliserade.

Spåren som blir kvar efter att någon har vågat sätta ord på sina känslor och farhågor i det offentliga är vad som kan skapa förändringar. Även om de här yttrandena inte skulle leda någon vart just nu så kan de sätta djupare spår. Outtalade farhågor lämnar inga spår, varken hos andra eller i det dokumenterade skrivna ordet. Outtalade farhågor förblir osynliga. Konflikterna syns inte utåt. Men de finns där under ytan och bubblar och på tills det smäller. I värsta fall för sent för att göra något konsekvenserna som man kunde förutse, men ingen vågade påtala.

Det här är också varför jag själv lade mig själv i blöt för Brändö bibliotek. Jag visste från mina egna studier att de obekväma insändarna och tidningstexterna som pekade på beslutens avigsida, innan besluten hade fattats, de var värda guld i min egen longitudinella analys av det jag studerade. Utan dem, inga spår av opposition. Utan dem, inga intervjuer med oliktänkarna,nästan 20 år senare när deras tankar blivit sanna.

 Ju fler som talar destu mer kraft bär deras ord. Destu mindre galna och bakåtsträvande är de. Spåren av dina tankar kan du aldrig själv bemästra. De finns i någon annans tankar. Men vad de kan göra är att de kan öppna upp möjligheterna att se på världen från mer än bara ett håll: det dominanta. Spåren kan avnaturalisera det dominanta och så frön till något nytt.

Våga skriva, våga tala. Våga lämna spår för det du står för.