Allt är mitt fel. Mamma är den som kan skylla sig själv.
Barnet sover dåligt på natten. Snuttammar. Mitt eget fel. Varför sömnskolade jag inte henne med hård hand som med de andra vid 7-9 månaders ålder. Mitt fel.
Det är också mitt fel att jag ännu ammar henne. Det är ju bara att sätta lapp på luckan och säga tack.och hej inga mer för dej. Mitt fel.
Det är mitt fel att maten är slut på fredag-morgon. Varför planerade jag inte veckomenyn bättre? Varför köpte jag inte in reserver? Mitt fel.
Det är mitt fel att de äldre barnen stiger upp klockan sju varje morgon och är sen trötta resten av dagen. Varför lät jag dem börja se på tv på morgonen innan kl 9 under sommarlovet. Mitt fel.
Det är mitt fel att morgongröten inte faller barnen på läppen. Mitt fel. Varför gjorde jag inte en bättre version?
Det är mitt fel att yngsta kackar på mattan i badrummet. Varför skyndade jag mig inte dit då hon sa kacka första gången. Mitt fel att mattan måste tvättas.
Det är mitt fel att yngsta kackar på mattan i badrummet. Varför skyndade jag mig inte dit då hon sa kacka första gången. Mitt fel att mattan måste tvättas.
Det är mitt eget fel att livet känns för tungt just nu. Det är jag som satt ungarna till livet. Det är jag som ska underhålla dem. Det är jag som gått inför att laga ordentlig mat till oss och handla via REKO (och administrera gruppen).
Det är mitt fel att vi ska ut till villan för att jag vill ta det lugnt men att det högst sannolikt bara blir kaos. Mitt fel att jag vill plocka blåbär till vinterförrådet istället för att sitta hemma och ta det lugnt. Mitt fel.
Det är mitt fel att jag jobbar med något som jag inte borde syssla med medan barnen är små. För tidskrävande, för tungt för en sömnlös hjärna. Mitt fel.
Det är mitt fel att jag efter en tung dag sitter på kökssoffan utan att vara trött. Mitt fel att jag inte går och sover då. Mitt fel.
Alltid är det mammas fel.
Kom ihåg det. Oberoende hur feminist man känner sig in i benmärgen är det ändå mammas fel då hon fått nog och allting brakar loss. Alltid mammas fel. Feminist eller inte. Det bara är så.
Näthatskommentarer undanbedes. De är ju också i så fall mitt eget fel. Idiot och korkad som jag är att skriva här när jag är på sånt här humör.
Och just idag läser jag det här: Att läka stress. Man ska tydligen förändra tankemönster för att undgå stress. Ja, det förstår jag också. Men hur? Jag kan ju inte skylla ifrån mig. Det ÄR ju för det mesta helt självförvållat.
Och jag tycker att i mitt fall, som småbarnsmor, handlar det om mer än tankar. Att vara småbarnsmor är något så handgripligt att mycket handlar om att hinna planera dagen, veckan, månaden på sånt sätt att det handgripliga ges tillräckligt med utrymme i vardagen. Annars går det som det gått ovan för mig. Tyvärr håller de sömnlösanätterna på att äta upp min tankeförmåga helt totalt. Och hur vi ska klara av att lösa den problematiken, dottern och jag, är något jag tänker på varje natt. Men sen kommer den där natten då allt flyter och jag tänker, nog har vi det ändå rätt så bra - inte behöver jag ännu ta itu med sömnskolandet som tär så mycket på henne (vi har alltså gjort det i flera etapper redan och det blir alltid återfall...).
Vi satsar också på minskning av nattätande. Inatt blir natt 6 av detta. En natt sov hon utan att vakna ända till 5 och då fick hon mat. TYcker att 9 timmar utan mat är toppen då det förr varit max 4h. Vi har ingen sömnskola eller så utan de tre första nätterna fick hon vatten ut pipmugg och min man skötte det och vyssja och vagga, inget hysteriskrik för hon sover ju mellan oss, men ändå pirr. Inatt var hon nog vaken 1 timme och pirra men det var väl för att det var svårt att somna...Man kan ju sömnskola på så många olika sätt och man kan ju också anpassa det enligt barnet och sig själv. Fast jag har nog å tänkt samma, att kanske man sku ha kommit undan med mindre skrik med en 8 månaders som inte ännu har en vilja, men sen tänker jag på ett stackars hungrigt barn som inte blir hört och då är 13 månader helt okej ålder, fast nu viljan finns.
SvaraRadera