Om känsla av att trilla ner i ett kaninhål

Vet ni den där effekten av Alice i Underlandet som faller ner i kaninhålet och hur det snurrar kring henne medan hon faller? Undefär så kändes det i förrgår då jag lade mig ner för att sova på ett hotell in the middle of nowhere någonstans i Dickursby efter nästan 30 timmar på resa. Var är jag?Vad är verkligt? Vad är dröm? Hur gick allt så snabbt? Har jag faktiskt upplevt allt det jag tror mig ha upplevt?

I något skede, i något av de tre flygplanen som vi reste med tittade jag mig runt omkring och tänkte att man kunde tro att vi var i en tidsmaskin. Medan fönstrena var förtäckta och lamporna släckta (det måste ha varit flyget över Atlanten) så såg man ju knappt att det var ett flygplan. Det hördes bara en massa brummande och så var det en lång tub med människor sittande på rad. Värsta time wrappen. Men så är det ju lite av en tidsresa man gör då man reser med eller mot solens riktning.

Väl hemma igen känns det som om inget hänt. Inget alls. Jag är tillbaka i min egen verklighet. Men egentligen har mycket hunnit hända både i mig och runtomkring. 

Det här med att vi byter år i natt tycks också gå mig helt förbi. Det är bra om vi lyckas ratta in grevinnan och betjänten på tv:n ikväll, kanske jag då inser att det var slut på detta år och att det nya kommer emot med rasande fart. Vem vet. Imorgon publicerar jag en tillbakablick på året som går till historien som overkligt och på samma gång oförglömligt, året då allting klaffade.

Men nu är det dags att slita upp en sovande jetlaggad unge ur hennes skönhetssömn, annars blir det nog inget stillsamt nyår hemma hos oss.

Gott slut på er alla! Försök att hålla förståndet kvar om ni råkar trilla ner i ett kaninhål. Det är trots allt en ganska härlig upplevelse!