Här är en tankeställare. Alla ni som växte upp på 80-talet. Hur många av de här märkena kommer ni ihåg? Hur många goda minnen har ni som ni genast kommer att tänka på då ni ser de här bilderna?
Kolla in alla bilder här: Kaupoista kadonneet herkut
Jag blev chockad över vilken effekt bilderna hade på mig. Insåg också snabbt att det är där marknadsföringen gömmer sig, aktiveringen av gamla härliga smakupplevelser fick mig genast att vilja springa i väg till gamla Nurminen uppe på backen (fallfärdig byggnad nuförtiden) och köpa både Big Cat, Aurinko Palma limu och Melodi Pops slickepinnar, för att sedan sätta mig på gräsmattan med grannkompisarna och njuta av härligheten ute i sommarsolen.
Sen läser jag kommentarerna till det där inlägget och inser att folk är precis lika lättlurade som jag. Alla skriver vilken underbar smakupplevelse det var att se de där bortglömda sötsakerna igen. Hjälp! Här ligger grundproblemet till dagens ovilja att ändra på vår inställning till socker. Vi har alla underbara minnen från barndomen där sådana här produkter har huvudrollen. Om vi haft så vackra upplevelser med de här produkterna hur kan vi missunna våra barn? Det är klart att de också har rätt till sin tids godissmakupplevelser. Eller har det? Och följdfråga: var det verkligen så bra att vi lärde oss tycka om de här onaturliga smakerna? Var det på riktigt? Helt ärligt? Hur många andra än jag växte upp med ett tidvis okontrollerbart sockersug? Hur påverkade det vår hälsa. Idag kommer allt fler nyheter om hur viktigt det är med en god bakteriebalans i magen. Dåliga bakterier lever på sött, och de tar lätt över nere i magsmältningskanalen om vi konstant göder dem. De kan också ta kål på tarmluddet och ha hål på tarmväggen vilket sedan orsakar en läckande tarm med t.ex. allergier, excem, keliaki, mjölkallergi som följd. Läckande tarm kan också leda till autoimmuna sjukdomar. Är det faktiskt så bra att vi hyllar dessa produkter till skyarna? Är det faktiskt så bra att vi vill återskapa liknande smakupplevelser för våra barn?
Igår bekantade jag mig med två studier gällande finländsk matkonsumtion, en om förändring i konsumtion av mat mellan 1966 och 2006 och en om krigets (eller tiden genaste efter kriget) inverkan på den allmänna matkulturen. Rapporterna fick varningsklockorna att börja ringa hos mig. Smörkonsumtionen har gått ner från 16 kg till 1,5 kg per person på 40 år, på samma gång har margarinet gått från 1 kg till 6,2 kg per person. Rapporten om efterkrigstidens förändring i finska matkulturen berättar om hur vetet tog över rågets roll i vår dagliga matkorg (för att det tagits fram en vetesort som gick lätt att bruka i Finland), sockret blev allt vanligare och konsumtion av ost steg i höjden. I slutet av 40-talet blev det tillåtet att tillverka läsk med tillsatt socker och den konsumtionen ökade också snabbt.
Vart vill jag komma? När nya mattrender introduceras är det sällan någon som ifrågasätter deras skadliga effekter. Det syns ju först långt senare, om ens då om vi inte är kapabla att ställa de rätta frågorna och se de verkliga sambanden. Vi är nu inne i tredje generationen av eskalerad konsumtion av industriellt framställd (onaturlig) mat. Det betyder att varken vi eller våra föräldrar är hemskt väl utrustade att vara kritiska till den höga sockerkonsumtionen bland barn: det hör ju till... Men ska det faktiskt göra det? Jag vill i alla fall att mina barns matminnen från barndomen fylls av naturliga smakupplevelser, inte sådana som godis- och läsktillverkarna genom sin snillrika förpackningsdesign skapat för att åstadkomma en ökad efterfrågan på produkter som egentligen inte alls borde existera.
För någon dag sedan kom min man och gav mig en puss och en kram för att tacka mig. Huset var fullt av dofter från köket: jag hade mysli i ugnen, äppel i saftmajan och nybakt glutenfrittbröd på bordet. Själv låg jag utslagen på soffan... Han sa att han var så glad att jag skapar ljuvliga doftminnen för våra barn, sådana som han själv kommer ihåg från sin barndom. Visst har jag sådana minnen också själv. Och det är de matminnena jag vill värna om i mina egna barn i hopp om att de växer upp mer kritiska än jag då det gäller matindustrins dolda effekter....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar