Jag vet att den här bloggen skulle handla om det goda i livet. Jag skulle koncentrera mig på att finna det fina, det som är värt att fokusera på. Men en dag som denna är det svårt att tänka så. Klockan har inte ens blivit 9 på morgonen och redan fylls min Facebook-sida av grymma historier från dem som för 40 år sedan föll offer för den chilenska militärdiktaturen. För tio år sedan gjorde jag ett reportage för HBL om en kvinna vars man försvann några dagar efter militärkuppen. Texten var inte lång, tidningen hade endast gett mig ett visst spaltutrymme men hennes berättelse var destu längre. Jag tror vi satt i tre timmar och pratade. Hon berättade om hur hon i tiotals år förgäves sökt efter sin man, utan att veta om han var död eller levande, om den sociala stigmatiseringen som det innebar att vara fru till en "detenido desaparecido" (försvunnen fånge), om hur svårt det var att ta hand om sina två barn, om hur hon förlorat allt hopp om en vacker framtid och hur hon äntligen kunde hitta någon sorts inre frid när hon och hennes son i mitten av 90-talet deltagit i öppningsceremonin av minnesplatsen vid Villa Grimaldi, ett av militärens tortyr-center i Santiago, och där hittat hennes mans namn på en lista över de som dött på den platsen.
I Chile finns det tusentals liknande historier. Många vet fortfarande inte vad som hände med deras äkta hälft. Det finns också tusentals personliga berättelser om tortyr, de flesta fortfarande okända för allmänheten eftersom den upplevelsen är alldeles för smärtsam för att kunna berättas. I min egen chilenska familj har jag fått höra om och om igen om vad som hände den dagen, om hur min svärmor gick från ena sidan av stan till den andra för att rädda min svärfar, som var alldeles för stridslysten för sitt eget bästa. Jag tackar hennes mod och visdom för att jag idag är gift med deras son. På samma gång går tanken till en av deras vänner som jag aldrig lärde känna, ett av elfte septembers offer.
För tio år sedan blev det rumsrent att reflektera över diktaturen. I tv:n sändes nästan non-stop dokumentärer om vad som hände den dagen. Det var en viss infallsvinkel på programmen, men man kunde känna att Chile börjat en välbehövlig självläkningsprocess. Men fortfarande teg förövarna. Och det gör de än idag. Trots att det nu gått 40 år och dokumentärerna på tv blivit alltmer detaljerade och djupgående så finns det fortfarande folk som hyllar den här dagen som en historisk dag då Chile räddades från undergång. Fortfarande finns det personer som inte ser att de gjorde något fel, det var ju i landets bästa, för att rädda landet från förfall och kaos. Jag har svårt att förstå deras argument. Men det verkar som om deras värld består av två sorters människoarter: en som har rätt att leva, och inte bara leva utan njuta av livet på bekostnad av andra, och en som är underordnad den första. Den här andra sortens människoart har egentligen inget människovärde och därför inte heller har rätt att existera under andra premisser än de som ustakats för dem. Den här tudelningen mellan människor och människor gör det lätt att justifiera en massa grymheter utan att samvetet tar stryk.
Tyvärr är det så att det inte gått 40 år sedan de här händelserna. Tyvärr upprepas de igen och igen, kanske inte i samma grymma skala, men de upprepar sig. Alla människor har inte samma värde i det chilenska samhället idag. Jag tror inte det är möjligt att det sker en förändring innan förövarna inser att deras människovärde inte är värt mer eller mindre än andras. Det att man vuxit upp i en stadsdel, och med en viss hudfärg och ett visst socialt status ger en inte rätt att dominera över andra. Tyvärr tror jag att vi ännu är långt från den insikten. Men det som faktiskt ger mig en gnutta hopp är den unga generationen (hur klischéaktigt det än låter...). Jag tycker mig se mer öppenhet och reflektion och bland de som traditionellt skulle ha stängt sina ögon och sina höga murar för omvärlden. Om en månad är det "dia de la raza", eller dagen då man firar att Kolumbus upptäckte Amerika. Förra året fylldes min Facebook-sida av karikatyrer av illvilliga spanska konkistadorer och indianer, bilder som förmedlade ett budskap om ursprungsbefolkningens kamp om sin kultur. Det har skett en förändring i hur chilenarna ser på sig själv och sin historia. Frågan är bara hur långt sträcker sig den här förändringen och ger den sig till känna när det verkligen sedan gäller?
Imorgon sänder YLE FEM en dokumentär om den finske diplomaten i Santiago som räddade tusentals chilenare från liknande öden som de jag beskrev ovan. Kan värt att titta på: Liten ambassad i stormens öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar