6.5.13

Det här var banne mig det bästa!

De som följt mig i mina andra bloggar, med början från Patiperra, vet vilken matresa jag och min familj genomgått. Ni lär inte heller ha missat att jag blev helt galen i att lära mig mer om sockrets skadliga verkan på kroppen. Jag såg en massa youtube-klipp med olika amerikanska experter som talade om sockrets skadliga verkan (Robert Lustig, Nancy Appleton, Sugar and Obesity) , jag såg gamla dokumentärer från 1980-talet (Sugar Trap), jag följde med bloggar som talade om sockrets skadliga verkan. Jag blev på mycket kort tid en socker-expert av stora mått. Och jag bloggade mig igenom en hel del av mina tankar just då (kolla här).

Jag brinner fortfarande för ämnet. Men jag har tagit lite avstånd från mitt eget kunskapsknarkande på det området. Efter att ha insett att världen kanske inte är redo att sluta sockerknarka, har jag istället satt min energi på annat. Den senaste tiden har jag istället fundera mycket på hur vi i vår familj kan leva ett normalt liv under rådande omständigheter. Jag blev till exempel chockad idag att se två killar på ca 10 år i R-kiosken i fullt beråd att handla sin dagliga dos. Tänker, det är inte långt tills mina egna barn kan göra likadant. Medan de ännu är barn...Alkohol och tobak finns det ju åldersbegränsningar på, men inte på socker. På samma gång vill jag ju inte att de ska ta stryk för att de har en mamma som vet kanske lite för mycket om sockret skadliga verkan. Stackars ungar, de har en fanatisk morsa! Tänk så knasigt det kan bli? För att jag vill skydda mina barn från att bli sockerjunkies som jag själv var i tiden, eller att bli insulinresistenta, gå in i puberteten i förtid, få cancer (sockret är givetvis inte enda orsaken til cancer men det är viktigt att veta att cancercellerna livnär sig på socker, utan socker kan de inte växa!), så är jag nu rädd för hur det ska gå för dem på det sociala planet. Detta i ett samhälle där socker, och då speciellt dolt socker, är en så naturlig del av barndomen och vardagen att den som vill frångå den normen anses vara fanatisk och hysterisk.

Men så kommer boken. Som ett brev på posten. Boken som sakligt går igenom allt det där jag lärde mig genom mina youtube-sessioner. Boken är varken fanatisk eller del av den hetska debatten mellan LCHF:are och deras motståndare. Den är saklig, informativ, och går på djupet med varför allt blivit så galet snedvridet. Boken som kan förändra allt. Framförallt är det boken som kan få helt vanliga välvillga läkare att vakna och börja motarbeta sockerindustrin precis som de borde. Boken heter "Ett sötare blod". Jag läste den på helgen. Jag orkar sällan recensera böcker mer, mitt riktiga jobb är alltför informationstungt redan nu. Istället hoppas jag att ni tar er en titt på den här intervjun med bokens författare, Ann Fernholm. Ett stort tack till henne, hon har gjort ett storslaget jobb. Snart kommer boken ut på finska. Tyvärr med en titel som inkluderar ordet "karppaus" och för den in i kategorin "fanatiska LCHF:are" fast den inte alls hör hemma där. Men jag litar på att boken skapar debatt även på finska, trots den felaktiga titeln.

Ha det gött!

2 kommentarer:

  1. Det är så himla svårt det där att försöka göra vad man tycker är bäst för barnen utan att göra dem till sociala missfoster. Och socker är inte bra för någon. Så är det ju bara.

    Hos oss försöker vi lösa det genom att ha en ganska avslappnad inställning till socker. Det ska inte konsumeras sockerstinna godsaker utan eftertanke. Festligheter kan firas med annat än bara socker (men jo, jag bakar bisarra mängder gott också, det gör jag). Man ska aldrig äta upp sin efterrätt om man känner sig för mätt eller om man inte riktigt tycker om, för då ska man lämna. Idén med att barnen alltid ska äta tomt på tallriken tror jag inte på, och särskilt inte när det gäller sötsaker.

    SvaraRadera
  2. Ja visst är det svårt! En evig balansgång! Gällande maten, vi har infört en ny taktik efter att ha märkt att barnen lätt skippar riktiga maten för att de väntar på kvällsmat (som de ju hoppas att är godare): all mat på ska ätas upp, men med roliga sagor runtomkring, så att de inte märker att de öppnar munnen på samma ång. Det var min svärfar som lärde mig det trixet och hans son står nu för underhållningen! Plus att jag på morsdagen satte in en önskan till den yngre generationen: inget ylande vid matbordet mer, för mamma pallar inte. Hittills har det gått bra. Efter tre måltider.

    SvaraRadera