Den här råkade komma bort. Repostar och loggar ut för dagen.
Under de senaste dagarna har vi sett hur nära och kära packat ihop sina saker, satt sig i bilen eller på tåget och och rest bort. Det är en ny känsla för mig. Det brukade ju vara jag som reste bort, de andra stannade kvar. Alltid. Men här är vi nu, rotade i vårt nya hem. Hemma. Mer hemma än så här kan det inte bli, i alla fall inte för oss. Ändå känns det inte som hemma. Inte än. Än saknar jag mitt andra jag, patiperran. Hon som flög runt världen och lärde känna nya intressanta miljöer, lärde sig nya språk, störde sig på nya kulturer, acklimatiserade sig till de rådande omständigheterna, packade väskan och åkte hem, för att åter göra samma resa in i det okända igen och igen och igen. Tills det var dags att rota sig. Kanske jag saknar henne pga hennes ändlösa äventyr, men mest saknar jag henne för att hon är mitt andra jag. Den där blyga flickan som vid 17-års ålder konfronterades med den stora världen, skapade rubriker i sitt 'high school magazine' om hur svårt det var att få vänner för hon var ju så blyg, som sedan växte till sig med sina erfarenheter och började smälta in i multikulti-kulturen mer än i sin hemmakultur. Hon. Det är henne jag saknar, nästan så det gör ont.
Min resa hem är en resa in i de välkända miljöerna men också en resa in i det okända jag. Att rota sig i hemknutnarna, stället jag som 19-åring svor att jag aldrig skulle återvända till, är en resa in i mig själv. Varför ville jag bort? Vad gör jag här nu? Vem är jag egentligen? Vem är alla de människor runtomkring mig? Ironiskt nog är frågorna jag ställer mig idag nästan identiska med frågorna jag ställde mig som 17-årig utbytesstudent i ett amerikanskt high school. Då på väg att upptäcka världen. Nu på väg att förstå mig själv och mina egna rötter. Om man nu någonsin kan förstå sig på dem...
Det sägs att det är svårast att återvända hem. Jag kan hålla med om det. Gång på gång har jag fått erfara den där känslan av att allt det roliga plötsligt är över. Ibland har jag fallit pladask, ibland har jag tagit krocken med ro, i båda fallen fullt medveten om att det är ett övergående fenomen och att jag inte är ensam om de känslorna (har studerat expatriater i mina grundstudier på universitetet). Men alltid har den där känslan av matthet funnits där: inga fler upptäcktsfärder, nu är det verkligheten som gäller. Men min verklighet finns inte längre kvar i de gamla gatorna där jag en gång gått. Hemmamiljön är inte längre en sann verklighet, den förtäcker andra sanningar, sådana sanningar som vi här inte klarar av att se. Istället existerar min verklighet i människorelationerna, och de är nu utspridda runt hela världen. Det är i de där dialogerna med vännerna där min evigt skiftande verklighet brukar kristalliseras för stunden. Just så, just precis så, vi förstår varann, vi har tänkt samma tankar! Genom våra ord kan vi hitta en verklighet som passar oss just då och som gör att världen ter sig obetydligt liten, som en liten by med likasinnade tankar.
Mina rötter må ha återvänt till sin ursprungliga jordmån, men hybriden i mig har inte ännu låtit knopparna slå ut i blom. Få se om mina rötter lyckas rota sig så att mina blommor hinner blomma innan årets första frost. Jag jobbar på det. Om inte annat så för att motarbeta höst- och vinterdepressionerna. I fall jag inte lyckas så har vi faktiskt bokat in en snabbvisit till Chile just kring midvintertid. Men tills dess tänker jag gödsla mina rötter så mycket det bara går här och nu. För visst vet jag innerst inne att när miljonstaden bortom de höga bergen tar mig i sin famn då drömmer jag mig tillbaka till Österbottens trygga famn.
Och det var alltså inte meningen att mitt inlägg skulle bli filosofiskt idag, än mindre gå på klischéaktigt rim...men ibland blir det bara så. Speciellt efter att verkligheten formats för stunden av djupa diskussioner med en annan rotlös själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar