Om att våga tala sitt eget språk

Bra grej om finlandsvenskheten: När en finne undrade när jag flyttade till Finlan. 
Hon skriver:

 "Var ska vi börja om vi vill ha lika betjäning på båda språken? Hur svårt har det varit att få finsk kundbetjäning i det här landet de senaste tvåhundra åren? Hur ska svenska ha en chans att vara jämställt om jag inte ifrågasätter när någon behandlar finska som ”ojämställt”. Hur ska svenskan någonsin få samma rättigheter om jag hälsar på finska?"

Min man, invandraren, brukade reta upp folk i Helsinfors med att insistera med svenska med spansk brytning. Han brukade vara arg på vår mesighet att våga visa vem vi är och och stå på oss, vi finlandssvenskar i Helsingfors. Jag brukade säga att han skulle vara försiktig, en dag kommer han att få på käften.... Till sist tröttnade även jag och en av orsakerna till flytten upp till Österbotten var att jag inte ville att mina barn skulle växa upp och känna att det är fel att tala sitt eget modersmål. Det kan aldrig vara fel att få vara helt sig själv, på sitt eget modersmål, som råkar i det här fallet vara svenska, och spanska.

Många gånger blev jag tillfrågad varför vi satt våra barn på svenskspråkigt dagis, när det var tänkt att de skulle lära sig finska (underförstått - ni måste se till att de lär sig finska snabbt). 

Jag tänker som så att det kan aldrig vara fel med modersmål, eller vilket språk som helst. Om det känns 'fel' så är det inte ditt fel, utan någon annans fel att de har attitydproblem. Och så tänker jag att vi inte borde svälja alla de där små subtila reaktionerna av majoritetsbefolkningen utan våga tala mer svenska även i situationer som kan bli obekväma, som min man då.... (och han har inte ännu fått på käften...). 

Mina barn talar idag friskt finska med svensk brytning - det har de lärt sig helt naturligt av grannar utan attitydproblem. Svårare är det att lära sig ett språk när den som har det som sitt modersmål även har attitydproblem. Sån var min egen uppväxt, jag blev helt avtrubbad att lära mig finska för de första finskspråkiga flickorna jag stötte på i mitt liv muckade alltid gräl med oss 'hurrin'. Noll intresse efter det. Dessutom hade jag lyckan att växa upp i ett så pass starkt tvåspråkigt område att jag hade råd att välja och få växa upp utan att bli tvungen mesa mig ur svåra situationer. Måste iväg till Jyväskylä för att hitta motivationen att våga tala. Helknasigt, eller hur? Har sedemera lärt mig tala fem andra språk i deras naturliga miljö, och aldrig aldrig behövt känna mig mindervärdig bara för att språket inte varit perfekt.

Idag talar jag finska med stark brytning. Det tog länge för mig att komma över det. Kunde ibland tänka på de där flickorna på gården som retades med oss och fundera på hur min finska idag kunde ha varit annorlunda om de istället för att hota med att slå oss på käften hade frågat om vi ville hoppa hopprep med dem. Tror att min finska skulle ha mått bättre av det idag. Men vet ni, i något skede slöt jag fred med min knaggliga finska. Nu är jag stolt över den för den visar att jag i min ungdom fick leva ett liv starkt förankrat i mina egna språkliga rötter. Det är inte alla i en minoritetsbefolkning som får det.  Inte ens här i Finland.

Ha det gott!