4.6.15

När flytet får sig en törn

Det svåraste med att doktorera medan barnen är små har varit det ständiga avbrytandet i tankeprocesserna. Ibland har det kännts som om jag blivit totalt galen, som om någon konstant pickar mig i armen och vill något. Hela. Jävla. Tiden. Ni vet den där filmscenen där ungarna i baksätet upprepar "are we there yet?? Typ tusen gånger. Sånt. Fast värre.

Det är för mig ännu ett mysterium hur jag lyckades publicera en artikel i höstas medan jag skötte ett barn på heltid, inte ens året fyllda, ett annat barn på halvtid, och ett tredje barn på kvällstid. Därutöver ammades det hejvilt nattetid. Ett mysterium. Flyt fanns inte med i bilden under den tiden. Definitivt inte. Men arikeln är nu publicerad och går att läsa här:Media representation and production of absences

Det här veckan har jag haft första flytet på evigheter. Jag kan nästan säga med säkerhet att sådant här flyt har jag inte haft sedan den 7.3.2014, dagen då jag tog paus för att bli mamma till mitt tredje barn. Det är en alldeles otrolig känsla att få leva i flyt. Tankarna sätter sig på plats, jag ser i mitt inre vartåt mina texter är på väg, och orden flödar sammanhängande. Ja, äntligen! Länge har det kännts som om jag är en total idiot och att det inte är värt att satsa på ett liv som går ut på att försöka skriva tydliga välstrukturerade akademiska texter. För jag är för dum för sånt. Får inte tankarna att blir till ord på papper. Men egentligen vet jag ju att det är omständigheterna som gör detta till en omöjligh ekvation. När jag ges tiden så brukar flytet också komma. Som nu den här veckan. Heaven on earth.

Imorse vaknade jag tidigt som vanligt men denna gång med en underbar känsla av att idag är dagen då jag äntligen kommer att få se helheten på papper. Jag har kommit fram till slutsatserna i mina texter och det är ganska klart i mitt huvud vad jag vill ha sagt. Medan jag ritar upp tabeller i huvudet och ammar den lilla hör jag hur det plingar till i nedre våningen i min telefon. Tar ingen notis av det, Facebook kollar jag aldrig innan frukost. Lever i känslan av flyt i en timme till.

Väl nere i köket kollar jag in vad som kommit in. Aha. Ajöss och goodbye mitt kära flyt. Lägenheten där vi skulle bo från och med imorgon och hela nästa vecka är nu besmittad av något noro-liknande virus. Istället för att få ta tag i mina slutsatser måste jag nu ta tag i en bostadsjakt för sex personer från och med imorgon, och tre personer från söndagkväll. Att ta in på hotell är inte ett alternativ, sånt tillåter inte en stipendieavlönad doktorandbudget. Så nu sitter jag här och googlar frenetiskt efter alternativ istället för att uppleva det där flytet som ännu fanns med i bilden klockan 6 imorse.

Åh vad jag önskar att vi hade kvar vår gamla bostad i Helsingfors ännu. Men inte heller sånt tillåter ju en ynklig stipendielön. Nåja, tror att jag ändå ska rita lite tabeller nu, nog fixar det sig väl med övernattningen också, på något sätt.Skål för flytet. Må det återkomma, i någon form, i något skede.


Må detta vara en påminnelse om hur markant stor skillnad det kan vara mellan en ammande mor som jobbar inom det akademiska (au pair och dotter förljer med till Helsingfors nästa vecka för att jag kan omöjligen slita mig från min baby i fem dagar), och en medelålders barnlös karl med samma yrke. Kraven på de akademiska texterna är de samma. Men omständigheterna runt omkring varierar. Och detta är inte menat som ett bittert klagomål på hur ojämställd världen är, utan enbart ett nyktert konstaterande av hur jag ser på det från min synvinkel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar