Verkligheten är inte allt

Oj så intressanta saker man kan läsa och höra ibland. Ibland låter det som om allt man inmundigar  är på något sätt synkroniserat. Igår läste jag en väldigt intressant text som handlade om illusionen i vår tankar (minds).

"People that are going through an awakening are often confronted with the ”fact” that the mind is creating an illusion of the world. An illusion run by the ego that stops us from seeing the divinity in our selves and others. This illusion, the veil, creates an image of reality as an experience of suffering. We suffer because we do not see life for what it is – a divine experience. Instead we get lost in the idea of things just happening to us, making us suffer in all kinds of ways, like conflicts, diseases, accidents etc. By not seeing the bigger picture we get caught in this idea of us being victims of all sorts of tragedies, and only by seeing through the veil that separate us from ”the real reality”, we can start living as divine beings."

...
"By holding on to the idea of our imperfection, we stay imperfect. We kling on to the thought of us having to do all kinds of spiritual practices and mind-controling activities to see through that veil.  In fact, there is no veil! In this very moment, you have all it takes. What you see is what you get. You are the divine spark in all your imperfection."

Läste sedan ett annat inlägg av samma bloggare om hur man inte skall förtränga rädsla. Pga rädsla vågar vi inte alltid bejaka kärleken, den som fyller oss med liv och glädje utan rädslan för att förlorat något eller någon som vi har kärt håller oss tillbaka. Istället för att låta rädslan ta över borde vi kunna erkänna att rädslan existerar. Det existerar alltid en motpol till det goda.


Fear is not a flaw, but a human shadow of the universal force of love. Give it the attention it is asking of you. Acknowledge it. Deal with it knowing that it is showing you something of value, because it is showing you love. Are you afraid of sickness or of having an accident? Acknowledge the love for your body. Are you afraid of being lonely? Acknowledge the love for the people around you. Are you afraid of extremist parties taking over your country? Acknowledge the love for freedom and justice. Are you afraid of losing your job, your money, your belongings? Acknowledge the love for the life you created for yourself.

Så idag lyssnar jag på dagens sommarpratare, Mari Koli, i radio vega. Och vad säger hon i slutklämmen, efter att ha berättat att hennes pappa och bror begått självmord? Jo hon säger att den förlamade insikt att hon när som helst kan förlora någon hon älskar, att hon aldrig kommer att kunna rationalisera eller bli kvitt den rädslan, så för att inte låta den underkuva henne har hon valt att acceptera den, den där skuggan av rädsla som följer den med henne vart än hon går."Där står den bredvid mig, följer med mig vart än jag går, men det är där dess kraft stannar. Den kan inte ta livet av mina kära, den är trots allt endast en känsla... en känsla, en rädsla, inget mer. Men den har också gett mig mycket, skuggan." Sedan berättar hon att den lärt henne uppskatta sina nära, sina barn, sin man, men framförallt vardagen - kärleken till vardagen är vad som gör henne till en lycklig människa.

Något sa klick inne i mig. Just precis så är det! Jag blev en gång lamslagen av skräck och rädsla, man kan tycka helt utan orsak efter att ha lyssnat på Mari Kolis berättelse. Men alla har vi våra subjektiva upplevelser som lämnar spår i oss. När den moderna världen föll platt fall rakt framför ögat på mig blev jag vettskrämd. Min verklighet hade gått förlorad, slutet var nära, maya-indianerna tycktes trots allt ha haft rätt.... Så kändes det. En ganska lång tid måste jag erkänna. Men sedan kravlade jag mig upp och insåg att världen trots allt fortfarande är kvar här på jorden och jag med den, fåglarna kvittrar, blommorna blommar, barnen växer och min mans skägg blir lite större för varje år som går. Om det nu var så att mayorna faktiskt räknat ut jordens undergång och den inte gick under just då, ja då är vi ju här på övertid nu. Och jag tänker banne mig njuta av den! Vi är ännu här och vi har ju det så sjutusans bra! Hur kan man låta bli att inte vara lycklig just i det ögonblicket? Och det är ögonblicken jag lever för numera. Jag lever i dem, i deras hela intensitet. Jag lever i ögonblicket av att se äldsta dotterna springa ner för en solglimmande backe, ner till vännen hon har här, med håret glimmande i kvällsolen som sipprar igenom björkarna längs med grusvägen. Det ögonblicket är vackert. Eller ögonblicket när den andra dotterna vaknar och ger mig ett leende som får våra två själar att mötas, vilken underbar känsla! Eller när sonen kramar om mig och säger så fina saker att jag bara kippar efter andan. Eller ögonblicket där ögonblickar möts, min mans och mina ögonblickar, precis som den där stunden ute på min balkong på 17:de våningen med utsikt över Santiagos ljus och skuggan av de somriga Anderna, den chilenska sommaren 2002. Tänk vilken lycka att få leva i alla dessa ögonblick. Tänk att trots all den skräck för hemskheter som finns där ute så är vi ändå här just nu och njuter av varann.

Det är då jag kan känna den där "divinityn" som beskrivs ovan, jag är en del av helheten, vi är alla en del av helheten, det jag ser är det jag får, ser jag grymheter får jag grymheter, ser jag skönheten i livet så får en enormt stor dos av lycka och kärlek, och jag bejakar den. Jag tar stunden för vad den är och slutar oroa mig för framtiden. Som min man alltid påminner mig om i dryga stunder att en av våra kompisar sa åt oss en gång i Chile (10 år sedan nu) så är det ju så att "todo se arregla", allt ordnar sig. På ett eller annat sätt ordnar sig allt till slut. Jag låter rädslan vila medan jag njuter av kärleken till allt det vackra runtomkring.


Jag avslutar med en bild som jag tog på Strömsö redan för ett år sedan. Texten är fortfarande kvar, jag kollade in den i går. Och det är en av de bästa väggtexter som jag någonsin skådat.

... nej verkligen inte. Guschelov för det!

Ha det gott!