2.7.14

Förvandlingen

Jag är nu tillräckligt balanserad för att kunna publicera texter som jag aldrig tidigare vågat publicera. Här en som jag skrev den 20.3.2013. Ödets ironi: exakt ett år senare satt jag med en nyfödd baby i min famn och lät oxytocinet brusa genom kropp och själ, lyckan var totalt och vad som hände utanför min och hennes bubbla var fullständigt egalt. Så kan jag känna fortfarande. Men det är värdefullt att låta även dessa småbrutala texter komma ut. För faktum kvarstår, verklighetens baksida kan göra en galen om man inte hittar balansen i livet. Varsågoda:

Jag vet inte vad jag tycker att är värst. Att inte veta vad jag håller på med in i sista detaljen, att inte veta exakt hur teorierna ska sammankopplas med mitt material, eller att bli tvungen att konfronteras med det moderna samhällets svarta baksida som så brutalt går att bevittna i de berättelser jag just nu sitter och renskriver.

Nej, värst är nog att moderna samhället gång på gång  lyckas dölja den barlast den går och bär på. Värst är att öppna dagstidningen på lunch och se hur texterna där totalt ignorerar den andra verkligheten. Värst är att känna sig totalt värdelös för att man inte längre ser världen genom de gamla linserna. Värst är att känna sina egna begränsningar och känna hur strukturerna trycker ner en i skorna. Värst är att veta det man vet utan att riktigt veta vad man vet, eller vad man ska göra med det man vet.

Nej vet ni, ibland blir min egen verklighet mer grotesk än den verklighet som jag fått ta del av på andra sidan världen. För i min egen verklighet känner jag mig ensam om insikterna, på andra sidan världen är de inte ensamma. De jobbar för en bättre värld, och de gör det i en gemenskap. De har ett gemensamt mål som de jobbar mot, antingen genom att konfrontera eller att konstruera något nytt och lovande.

Jag har varken ett mål eller någon att dela det med. Jag har bara en känsla av att allt inte är som det borde vara. Jag har bara en känsla av att jag står där bredvid och tittar på hur mina barn sakta mak blir förgiftade av de gifter som den industrialiserade världen har lyckats producera under de senaste 50+ åren. Jag har bara en känsla av att all den här högutbildningshysterin snart slår tillbaka och vi kommer att stå där som handfallna utan en aning om hur vi kan överleva utan ett välbetalt jobb. Då skrattar moderna samhällets baksida oss rakt upp i ansiktet.

Men det får jag egentligen inte säga, för då orkar nog ingen lyssna på mig mer.

Det är då jag inser den egentliga innebörden i Kafkas bok Förvandlingen. Jag är den där spindeln på väggen. Förvandligen är fullbordad.


Men istället för att förbli en spindel tar jag ett djupt andetag och visualiserar ett par fjärilvingar på min rygg. Och jag flyger, jag flyger bort från strukturerna, från ignoransen, från rädslan. Jag flyger rakt in i famnen på det vackra, blomstrande, och underbara. För vad blir det av det här livet om man går omkring och känner sig som en rädd spindel hela tiden? Ska jag förgifta mig själv och min omgivning med svarta tankar som är mycket farligare än alla de tungmetaller och miljögifter som finns döljda i barnens leksaker? Nej det ska jag ju inte. Jag vill ju leva. Och jag vill leva ett lyckligt liv. Så då bestämmer jag mig för att göra det, tar en kopp grönt te och känner hur energin kommer flödande.

3 kommentarer:

  1. Din text får mig att tänka på nåt jag läste i Aaron Antonovskys bok Hälsans mysterier idag (Antonovsky är sociologen som myntat begreppet KASAM - känsla av sammanhang - som ligger till grund för god hälsa). Där citerar han en annan författare som säger att det värsta en människa kan råka ut för här i livet är att inte kunna begripliggöra sin omvärld. Jag håller med, det måtte vara något bland det mest obarmhärtiga, att inte kognitivt få rätsida på sin tillvaro. Det låter som om du hittat din linje i alla fall, vackert med fjärilen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch ja. Det tar säkert en god stund ännu innan jag riktigt fattar vad jag vet. Men ack så skönt att inte vara ensam mer! Fjärilen har hjälpt mig flyga bort och det har varit en stor tröst.

      Radera
    2. Precis, det att kämpa ensam måste ju vara tungt. Den kamp du tagit del av på andra sidan jordklotet är ändå en kollektiv en, om än i minoritet ur ett underdog-läge. Det är ett sammanhang som många ingår i och därmed är det hanterbart och begripligt för dem vilket är en klar styrka. Här hos oss är det många som inte tänker på gifter i vår vardag eller alternativt slår det ifrån sig. Det blir för tungt att tänka på. Då finns det inget sammanhang att kämpa kollektivt med och då blir det jobbigt. Skönt att du inte är ensam mer!

      Radera