6.7.14

Bakläxa

Okej, so far so good.

Jag har kommit ganska långt i review processen med en av mina artiklar. Mina reviewers har helhjärtat accepterat mitt manuskript. Nu återstår bara att övertala editorn. Han då igen, som inte alls är insatt i ämnet, tycker att mina argument inte är tillräckligt skarpa. Vi hade en skype-session här om dagen där han ställde mig mot väggen vad är det jag egentligen skriver om, vad vill jag säga? Mind you, detta skedde 20 minuter efter de äldra barnens violin/trumlektioner, där jag kört i raserfart hemåt med en tom bensintank och ett spädbarn som i vilket ögonblick som helst kunde vakna och kräva sitt bröst. Jag kände hur hela jag bara gick upp i rök, poff sa det. Inte har jag ju en ANING om vad det är jag vill säga, och dessutom hade han ju just hittat min achilles hel, dvs att jag själv HELA TIDEN tvivlat på om det jag skrev i teorin och senare analyserade i empirin hade något överhuvudtaget gemensamt. Busted. Jag lyckades väl få ur mig några ord om att detta är något jag måste få tid på mig för att förklara och att jag återkommer per mail om några dagar.

Senare berättar handledarn att skype-sessionen antagligen kommit till för att just testa hur klar jag var i min argumentation, dvs om jag alls var värdig att få publicera i denna högt ansedda journal. Gapskratt från min sida. Det stod FAILED över hela pannan på mig. Efter några nätters god nattsömn hade jag ändå tagit mig samman och kunde skicka en förklaring på ca 3-4 meningar om vad artikeln handlade om. Editorn var med på noterna, tyckte det lät vettigt. Nu är de äldre barnen utlokaliserade för att ge mig skrivar ro i några dagar och den yngsta har vi fått i säng ovanligt tidigt efter ett intensivt veckoslut som hejarklack på fotbollskuppen i stan. Så nu är det dags att ta itu med bakläxan då: skriva om hela härligheten så att även editorn fattar det som tydligen var fullständigt solklart för mina reviewers.

Efter att ha slumrat till vid nattamningen för en stund sedan vaknade jag med en enda tanke i huvudet: våga skriva, våga skriva utgående från den egna sanningen. Våga, våga, våga. För min största skräck är ju faktiskt att om jag skriver tillräckligt klart så är det också lättare att sticka hål på hela ballongen. Poff. Dit for det.


Jag biter ihop, sätter mig i trans och hoppas att klarheten, styrkan och modet ska infinna sig.

Återkommer.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar