Ta't lugnt i vardagen

Jag avslutade jullovet med att skriva en bekännelse om mina försök att gräva mig upp ur prestationsutbrändhetsgropen. Så börjar vardagen igen: Först ut: Tre sidor svidande kritik på min "svarta moln"-artikel* från en framstående journal utan löfte om publicering, men inte rakt avslag heller. Så det självförvållande extra programmet inom Slow Food; organisation av föreläsning med vetenskapsjournalisten Ann Fernholm i februari och media som fått upp ögonen för vår nya lokala förening. Och så det där med att laga soppa på en spik - för jag har varit så trött och handlingslös på kvällarna att jag inte orkat tänka steget före (som jag sa i radion då redaktören frågade hur man går tillväga om man vill skippa halv- och helfabrikaten där hemma, ähum). Men visst har vi haft mat på bordet: lammkotletter på 30 minuter igår och ärtsoppa med gluten- och mjölkfria plättar idag, på mindre än 20 minuter, from scratch, det ni - en prestationskick utan like med galet trötta och skrikiga barn bredvid... Men för butiken har jag inte haft ork, inte heller för att föra mjölkkanna till veckans mjölkleverantör. Och snart är klockan läggdags så några långa hadiranger blir det inte ikväll.

Men ändå, från ett återhämtningsperspektiv, vad betyder allt detta? Först och främst: fast jag är trött så känner jag inte stress, och det i sig är en stor seger. Saker går framåt och det känns bra. Ingen har ställt höga krav på mig och jag själv försöker tona ner min inre röst som skriker "prestera, prestera, prestera". Dessutom märker jag att då jag inte är så snabb i vändningarna så finns det faktiskt en massa andra personer runtomkring som gör ett utomordentligt jobb att föra saker framåt. Jag är genuint glad över hur engagerade överiga Slow Foodare har varit i förberedelserna för Fernholms föredrag. Eller att mjölkleverantören erbjöd sig komma in via och hämta kannan innan hon åkte ut till bonden ikväll! Att mannen tog sig tiden att åka till butiken igår kväll och handla det alldra nödvändigaste. Men det där mörka molnet, det ligger där det ligger, energidränerande som det är... men det konstiga är att fast kritiken var svidande och förändringarna som krävs för publicering är omfattande så tog jag det inte till mig på sådant sätt. Istället kände jag en oerhörd lättnad att någon annan äntligen tagit till sig mitt svarta moln och gett klara besked om vad som bör göras. Om jag nu bara tar det lugnt så ska jag nog lyckas förvandla det till det motsatta: dvs en text som jag känner att tillför mig något istället för att den bara suger musten ur mig.

Så nu ger jag mig själv den tid jag behöver, i form av kvalitetssömn. Men före det: lite lugnande avslappningsövningar i äkta hypnobirthing-anda! :

*Jag kallar den svarta molnet för den texten har sedan jag började doktorera bara pöst och pöst och dränerat mig på en massa energi. Ur den texten har jag redan lyft ut två skilda artiklar och nu ser det ut som om det ska bli en fjärde ännu av en del av materialet. Och mycket omskrivningar. Mycket. Kul - tycker knasiga jag, nästan.