Här beskriver hon en del av det som hon skriver om i sin bok:
Boken handlar om Anitas nära döden upplevelse (NDU) efter att ha insjuknat i cancer. Hon berättar om sina insikter från andra sidan och hur hon kom tillbaka till den fysiska världen för att leva utan rädsla och istället utöva kärlek till sig själv. Hon har en hinduistisk tro som bas men hon förklarar sina upplevelser som universella, som något som går att tolka genom vilken världsreligion som helst (hon har också gått i katolsk skola så hon kan kristendomens grundteser också).
Jag vet inte vad jag tyckte att var det mest fantastiska med boken. Vet vet inte varför jag sträckläste den. Men den talade samma språk som Humberto Maturana (som också haft en NDU för övrigt när han nästan dog av tuberkulos som liten), om kärleken som utgångspunkt, kärlek till sig själv, utan pretentioner om att förändra världen, om att leva i nuet, om att utplåna sina innersta rädslor, om att inte äta hälsosamt och ekologiskt pga rädsla utan äta det som man känner att är rätt för ens eget välbefinnande, just då i stunden, om att vara öppen för allt och inte fastna i dogmer, eller följa en viss ideologi: om att lyssna på sin egen röst, för det är den rösten som är det sanna jag, länken till medvetenhet, kopplat till allt och alla, vi är alla sammanlänkade, vi hör alla ihop, genom vår egen gudomlighet.
Jag är inte speciellt religiös, i något skede av livet skulle jag ha proklamerat mig själv till ateist, kunde lika bra ha skrivit ut mig ur kyrkan men gjorde det aldrig, antagligen på grund av slöhet, men också respekt till alla de vackra människor som kan leva lyckliga just tack vare sin tro på Gud. Just innan jul deltog jag i "de vackraste julsångerna" i en liten kyrka här i stan. Medan jag lyssnade på prästens röst tänkte jag att något känns fel då Gud målas upp som en allsmäktig varelse som alla måste följa, inte konstigt att ingen orkar med sånt i dagens individinriktade samhälle... det är liksom inte tidens melodi, att blindögt följa någon eller något... Det känns malplacerat, jag kan inte ta det till mig. Däremot om jag tänker att Gud inte alls är något i det yttre bundet till en viss religion (dogm) utan ett sinnestillstånd inne i mig själv, ja då känns det på något sett mer trovärdigt. Och det var de här tankarna som kom tillbaka till mig imorse när jag reflekterade över Anita Moonrajis berättelse och satte den i förhållande till bönen fader vår. Så här tänkte jag:
Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn.
Sanna jag som finns i mitt fullbordade medvetande i mitt själsliga tillstånd bortom döden, se till att jag sköter om mig själv med kärlek.
Tillkomme ditt rike. Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.
Våga lita på min egen intuition i mitt fysiska liv för den representerar mitt sanna jag.
Vårt dagliga bröd giv oss i dag.
Låt mig leva i nuet: fullt med skratt och livsnjutning, varje dag.
Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Var inte för hård mot mig själv eller mot andra som inte vågar släppa rädslan.
Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.
Prestera inte för presenterandets skull eller pga yttre förväntningar utan våga tro på mig själv och min inre röst.
Ty riket är ditt, makten och härligheten, i evighet. Amen.
För livet är en gåva, när jag inser min egen storhet och mitt innersta sanna jag, då kommer jag att växa mig stark och följa min egen intuition, utan rädsla.
Amen!
Så när jag hade tänkt de tankarna till slut skrattade jag för mig själv och konstaterade att "ser man på, jag har gått och blivit spirituell!" Vem kunde ha trott det om den här lilla jäntan... Men det var väl det enda som saknades i mitt lilla pussel av sökande efter beroende-subsitut till sockret, konsumtionen, upplevelserna, karriärsklättrandet...
Och fast jag använde mig av en kristlig bön så kan jag ändå inte identifiera mig med den tro som lärs ut i den kyrka dit jag officiellt hör. Och om jag förstod Anita rätt, så kunde inte hon heller identifiera sig med någon specifik religion efter sin NDU:
”Det är olyckligt att vi fortsätter söka efter svar utanför oss själva – i religion, medicin, vetenskapliga studier, böcker och andra människor. Vi tror att sanningen finns någonstans därute, ständigt undflyende. Men så länge vi gör det blir vi bara mer och mer vilsna och tycks förflytta oss längre bort från den vi verkligen är. Hela universum finns inom oss. Mina svar finns i mig och dina finns i ditt inre. Allting som ser ut att hända i det yttre äger rum för att väcka något inom oss, för att få oss att expandera och leda oss tillbaka till den vi verkligen är.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar