Själ och rötter

Vi går omkring och tittar på hus. Det är en svår uppgift för mig. Jag visste att det skulle bli svårt. Och det är svårt. Jag kan inte tänka mig bo i något nyplanerat område. De saknar själ. De saknar rötter. Alla har flyttat in, ingen har förankring till den lilla jordplätt där deras hus blivit byggt och planerat av någon okänt planerare på husbyggarfirman eller kommunens arkitektbyrå. De enda rötterna som finns på de ställena är de få ynkliga och enstaka träd som lämnats kvar som en påminnelse om den skog platsen en gång befolkats av. Vad är den platsens riktiga själ och hjärta?  Var är rötterna? Var är platsens historia? I bästa fall ett oskrivet blad som väntar på att fyllas med liv och rörelse. I värsta fall en plats som endast uppfyller alla behov på estitiskt vackert boende men som både nu och i framtiden är och förblir en plats utan själ och rötter.

För mig handlare det om något mycket mer än ha en gård för barnen att leka på, eller ett kök för oss att sätta oss ner och äta i. Visst kan man skapa rötter på den gården och i det köket också. Men inte sådana rötter som jag vill skapa. Fast jag bodde 20 år på samma ställe kände jag aldrig att jag hörde till den platsen, att det var där jag och min familj hörde hemma. Alla var inflyttade. Alla visste att man bor i det området för en tid och sedan när nästa livsskede kommer emot är det dags att flytta vidare. Det har nästan alla mina gamla grannar gjort. Några enstaka bor kvar, men i största allmänhet bor den nu nya generationer småbarnsfamiljer i min radhusidyll från barndomen. Nya barn utan koppling till mig som hoppar från garagetaket ner i snön, hittar på hyss i grannskapet och lär sig cykla på de små grusstigarna mellan husen. Vilken underbar plats att växa upp i. Fullt med lekkamrater, alltid något roligt hyss bakom husknuten. Det var roligt så länge det varade.

Men jag vill inte ha det så. Tiderna förändras. Det var då. Det här är nu.  Jag vill känna att jag hör hemma på ett ställe, att det är min fasta punkt, oberoende av livsskeden, oberoende om barnen är små eller stora. Jag vill att barnen ska ha den fasta punkten i sitt liv. Det är vi i vår familj som ska höra till ett större sammanhang, formas av den sociala och den naturliga omgivningen. Det är inte vi som ska forma vår omgivning genom att odla gräsmatta, plantera ett träd här och där för att skymma insyn till vår gård, eller kanske vi kan göra det också, men det ska inte vara vår huvudsakliga uppgift med gården där vi bor. Maria på bloggen lev mer på mindre beskriver hennes fasta knutpunkt så bra här: Min stora kärlek till en liten liten by. Det är ju just precis den där rotlösheten som hon beskriver som jag gått omkring dragandes med i ett halvt liv nu.

Igår fick jag veta att saker kunde ha varit annorlunda. Om ödet hade velat annorlunda kunde jag faktiskt ha  vuxit upp i min morfars barndomshem i en liten liten by, på landet. Det hade jag ingen aning om. (Ironiskt nog ser hur jag antagligen skulle antagligen ha varit lika uttråkad som flickorna i Fucking Åmål filmen...och bara väntat på att få flyga iväg, hehe!). Men omständigheterna ville annat. Och jag blev den jag är idag: småstadsflickan som inte ens kan säga Kvevlax med det rätta l-ljudet. Flickan som tror att skördetröskans ljud i september är ljudet av storskaliga byggnadsprojekt ute på landet...Flickan som rest jorden runt för att sedan, nästan mot sin egen vilja, landa i hemknutarna. Jag är glad och stolt över min bakgrund. Det har varit underbart hittills! Men det är annat som jag tror att är viktigt för vår familj nu.

Min omgivning har svårt att förstå mig och mina tankar gällande det här. Det är lite tungt men jag hoppas att det löser sig. För jag kan faktiskt inte tänka mig flytta in på ett nyplanerat område...det kan jag inte, inte fast hur mycket bergvärme, välplanerade våt- och torrutrymmen och vackra gräsmattor de har att erbjuda. För dessa ställen saknar det jag söker. Min man säger att jag måste börja definiera vad det är jag är ute efter och inte bara rata allt jag inte vill ha. Så nu definierar jag detta: Det jag söker är själ och rötter och jag är ytterst ovillig att tumma på de kriterierna. Allt annat går att fixa...


Och förresten, jag förälskade mig redan en gång i en "liten liten by", mitt inne i stora Helsingfors. Det tog oss fyra månader att hitta vårt hem med själ och rötter den gången. Jag sörjer delvis ännu att det hemmet i den omgivningen är någon annans nu...Så inte ger jag upp efter några fjuttiga veckor den här gången!