När vi inte ser skogen för alla träden

Idag lyssnade jag på nyheterna om Norges etiska dilemma om man ska vara med om racet efter olja i Afrika. Vissa tyckte att det var oetiskt och skapade problem medan andra tyckte att det är bättre att norrmännen roffar åt sig av oljan, "för de sköter det i alla fall lite bättre än vad andra skulle göra". Den nordiska självgodheten gjorde sig påmind i det uttalandet. Inte för så länge sedan var jag själv i ett likande konfliktområde nere i Sydamerika. Kan säga att bland motståndarna ansågs finländarna precis lika "onda" som vilken annan utlandsinvesterare som helst. I deras ögon har det inget att göra med nationaliteten utan om själva modellen, om vem som suktar efter "det onda" på bekostnad av "det goda". Norrmän som finländare, skulle göra gott att gå i andras skor ibland...

Lite samma inställning tycker jag att man kan läsa om i det här blogginlägget:

Romantisk bild av svenskt industrijordbruk hindrar hållbar utveckling

Jag avundas Danmark som är så långt före vår tid gällande organiskt odlad mat. Jag har själv varit till Danmark två gånger under det senaste året och kan säga att den urbana miljön är definitivt mer "medveten" än vad jag sett på gatorna i Finland (uttalar mig dock ogärna om Danmarks generella inställning till hållbar utveckling, den har ett gott rykte ute i världen, själv är jag smått misstänksam om de har rent mjöl i påsen alltid... se där, ups, jag uttalade mig visst ändå!).

I både Sverige och Finland var motståndet mot EU på landsbygden stort när det begav sig. Jag kommer ihåg hur jag kom in på debatten med en kompis ute vid sommarstugan. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad hon hade emot de ofantligt stora möjligheter som EU skulle komma att erbjuda oss unga: internationellt umgänge, resor utan gränser, karriärsstega som nådde molnen... Allt det där fina som skulle erbjudas oss...

Men si ni, man kan ändra åsikt på gamla dagar. Idag anser jag att hon hade delvis rätt (men inte helt, EU har nog vissa små fördelar fortfarande). Innan EU hade vi en landsbygd som klarade sig något så när, vi åt det säsongsodlade maten, mycket rötter och kolhuvudet på vinter, mer varierat på sommaren. Om det var organiskt eller inte vet jag inte riktigt, antagligen var vår mat redan då besprutad, men kanske inte lika besprutad som nere på kontinenten.

Konstigt nog ser jag att en stor del av bönderna idag (inte alla och det är jag himmelens glad för) tar gladeligen emot jordbrukarstödet. De som inte klarat av att "anpassa sig" har ju dukat under för länge sedan. Idag är det stadsborna som plötsligt vaknat till liv, ju mer urbana destu mer medvetna. De vill ha den där närproducerade och helst ekologiskt odlade maten. Men var dröjer den? Var dröjer de politiska visionerna?

Jag repeterar: hållbar utveckling börjar med maten vi äter, den börjar på landsbygden i närheten av var vi bor. Jag är också övertygad om att god hälsa börjar på ungefär samma ställe... om man bara förstår att odla rätt.