Mat. En av mina mest knasiga passioner. Mitt intresse för mat går lite över gränsen för normalt ibland. Speciellt blev jag smått knäpp när jag bestämde mig för att sätta mig in i matproblematiken. Jag läste böcker om människans metabolism, om hur olika problematiska ingredienser påverkar kroppen, om kopplingen mellan magen och beteendet, om fettet, om vetet, om mjölken...om sockret.. aj så mycket jag läste på om sockret! (Stackars omgivning. Ber om ursäkt. Det har lagt sig nu, ni kan återuppta kontakten!)
Därfrån gick jag vidare och började ställa mig frågor om varifrån vår mat egentligen kommer. Varför blir så många sjuka? Jag kom framtill att butikshyllorna är fyllda av sådana produkter som inte alls borde kategoriseras som mat, speciellt inte om vi ska hålla oss själva och våra barn friska. Jag började alltså fundera på varifrån vår urbana mat egentligen kommer. Vid det tillfället råkade YLE sända dokumentären Food Inc. Dokumentärer fick mig att fundera mera på kopplingen mellan alla dessa överutbildade urbana stormarketkonsumenter och de halvt (om inte helt) övergivna bondgårdarna mellan Österbotten och Nyland. Frågan fortsatta störa mig. Varifrån kommer maten på mitt bord...
Jag började inse att min urbana livsstil har fler djupgående konsekvenser inte bara för min egen hälsa, men för samhället i stort. Min urbana livstil, tillsammans med alla urbana medmänniskor har ju lett till en avbefolkad landsbygd. De som blev kvar blev det tack vare jordbruksstödet. Vad stöder man? vete, socker (betor, tackolov tog den stödformen slut för några år sedan), mjölk... Just det; de där produkterna som är mest problematiska för min egen hälsa. De där produkterna som av någon konstig anledningen alltid smyger sig in på etickerna på den processade maten i matbutiken. Konstigt, i Chile finns det inte alls så mycket vetegluten eller mjölkpulver inblandat i en massa färdig lagad mat. Men så har de ju inte heller en massa jordbruksstöd...
Det kändes hopplöst och tråkigt att tänka på det här. Speciellt då jag kände mig hopplöst ensam om mina konstiga tankar. Men så började jag hitta små ljusglimtar, andra som verkade ha tänkt till. Underbara Clara skrev om hur hon funderade på att skaffa egna höns, det fick mig in på internetsidan Alternativ.nu. Via kompisar på Facebook fick jag höra om en ny bok som hette Lev mer på mindre, och bakom den boken hittade jag Marias blog med samma namn. Underbart, det fanns de som verkligen var beredda att förverkliga drömmen om en mer levande landsbygd!
Igår deltog jag i ett seminarium om en ny idé om hur man skulle kunna få producenter och konsumenter att skapa en gemensam marknad, att sätta tillbaka ansiktet på bonden bakom maten som den urbana konsumenten äter. Det handlar om en modell som ursprungligen uppfanns bland japanska kvinnor på 1990-talet och som sedan har spridit sig till USA (kallas CSA där, community supported agriculture) och nu senast till Frankrike där det uppstått 8000 initiativ sedan 2008. Där satt jag bland bönder och eko-konsumenter i en föreläsningsal bara ett stenkast från stället där en del av min familj slog rot för ca 50 år sedan (detta bara för att relatera tillbaka till "rötterna" i bloggens namn). Där satt jag och lyssnade och tänkte inombords: JAAAAAAA, just så, ÄNTLIGEN! Och dessutom här på ort och ställe! Vi får se vad det blir av det projektet, jag måste nog hålla mig ajour genom att gå på planeringsmötena. Om ni vill läsa mer om vad som sades under kvällen kan ni kolla in vad Maggie skrivit på sin blog: Direkt handel melland dig och mig. Och här på engelska en bra sammanfattning på vad det hela går ut på: Local Harvest
Det ironiska är att medan jag satt och lyssnade på hur vi ska lägga tillbaka ansiktet på maten vi äter sände FST det här programmet: Vem fixar biffen? Programmet kan kallas Svenskfinlands svar på Food Inc och handlar just precis om konsekvenserna av vår ansiktslösa mat. Jag skulle kunna skriva en lång analys på den dokumentären också. Men sammanfattar det så här: det finns ett strukturfel i vår matproduktion idag, konventionellt jordbruk funkar inte och de enda vinnarna är bankerna. Men alternativa former kan ha en framtid, sådana som tar i beaktande djurens välmående och naturliga föda, stressfria djur är bra för naturen, för hälsan och för bonden! (de säger det inte uttryckligen, men jag läser vad jag själv vill mellan raderna...)
Vår egen köttleverantör säger (runt 30 min): "Det finns inget mer rofyllt än att gå i en kohage och titta på kossor!" Jag är glad att vi fått njuta av sådant stressfritt kött hemma hos oss och att jag dessutom (i misstag) bunkrat upp med deras kött i vår lilla frys. Det känns bra att äta kött som kommer från de där kossorna som jag såg beta på den "lilla (stora) idylliska gården på landet" förra våren. Bonden har ett ansikte, och jag vet att han också sett ansiktet på många av sina kunder (hemleverans). Det känns bra...I alla fall bättre än Atrias massförpackade maletkött i cittarens hyllor inne istan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar