Baka med farmor

Jag är obeskrivligt glad över att ha fått ärva min farmors gamla receptböcker. Där finns en massa gammal kunskap lagrad. I fredags var det gamla hederliga rödbetsbiffar som stod på menyn. Tänk så enkelt det kan vara, bara några kokade rödbetor, ett ägg och sen lite smör (ghee) att steka i. Gudomligt gott desutom.

Tyvärr kan jag inte vara lika inspirerad av de ingredienser som jag plöjde igenom i hennes gamla kök förra våren. Inget ont om min farmor, hon gjorde MYCKET god och ÄKTA mat. Men hon hade också en del skumheter som artificiellt socker och konsververingsmedel i sina skåp. En kvinna i tiden kan man säga. För vem visste förr att aspartam egentligen inte är annat än myrgift? Eller att olika sorters konserveringsmedel kanske inte ändå är de mest hälsosamma i det långa loppet?

Jag funderar en hel del över hur margarin och dylikt kunnat ta sig in i de finska kylskåpen. Man undrar, var inte farmors generation den som borde ha sagt "stopp och belägg - vad är det här för smörja?" Men istället övertalades de med hull och hår. En, två, ja kanske tre generationer av totalt margarinfrälsta medborgare. Jag skulle vilja säga att det är fascinerande, men med tanke på hur den finska folkhälsan utvecklats under de senaste 60 åren så tycker jag att ett ord som "fascinerande" är onödigt laddat i detta sammanhang.

Men så funderar jag på hur framtiden skulle kunna se ut, om vi inte snart snappar oss ur denna industri-illusion. Kanske så här?

Matspill med grafik

Så där. Här kommer grafiken till det jag ville säga i ett tidigare inlägg.

Vet inte exakt vad siffrorna är för Finlands del men det är antagligen klart att vår statistik hör hemma på vänstra sidan av grafen, och det är således där vi borde lägga in storstöten. Låt mig precisera det som grafen "glömmer" att nämna: De första fyra punkterna handlar om nuvarande logistikkedja som är uppbygd på basen av ett system med storskalig matproduktion (kolla Food Inc så förstår ni) och för att vi konsumenter ska handla i stormarkettarna, helst mat i förpackning med lång hållbarhetstid (minskar "storage losses", minskar "retail waste"). Men om vi istället handlar så mycket som möjligt av vår mat lokalt, direkt från bonden, kanske t.o.m. utan förpackning så slipper vi belasta vårt samvete med åtminstone punkt 2-4. Om vi dessutom är villiga att köpa gurkor vars krokighet inte uppfyller EU:s (dvs stormarkettarnas) krav på hur en gurka ska se ut så kan vi också hjälpa bonden att minska produktionskostnaderna. Ett annat sätt att minska på spillet i punkt 1 och 5 är genom att ha en öppen dialog med bonden: vilken dag är bästa dagen för att få så färska varor som möjligt? Hur vill bonden/du som konsument att varan ska skördas/styckas/förvaras för att uppfylla minsta möjliga förlust både i produktionsskede/förbrukningsskede? Har bonden förslag på vad man kan göra av rester (typ koka buljong på ben som annars skulle blir avfall)?

En annan intressant observation är den  om att minska spillet av sädesslag i utvecklingsländer. De föreslår bättre förvaringsutrymmen. Jag föreslår en återgång till en matkultur som inte baserar sig på sädesslaget vete, som i sin nuvarande form förorsakar mer problem än lösningar. Bland annat ökar behovet av insulin i kroppen (leder i långa loppet till fetma), och med sina tomma kalorier skapar en kost baserad på vete mer hunger än mättnad, vare sig magen befinner sig i ett utvecklat eller utvecklingsland. För mer info om vetet kan ni t.ex. kolla in boken "Wheat Belly" eller den svenska översättningen "Brödberoende". Intressanta grejer, indeed.

Hemmakontor: mylla och gummistövlar

Sitter hemma och jobbar idag. Diskmaskinen och tvättmaskinen surrar i bakgrunden. Utsikten är fenomenal! En skog som ser ut att vara i lågor, solstrålar som sipprar igenom mellan löven som ännu krampaktigt håller sig kvar på grenarna. Daggen på blombladen i rabatten vittnar om att frosten är farligt nära. Vi bor ju uppe på en kulle så än har vi klarat oss men med nöd och näppe. Facebook-uppdateringarna vittnar om folk som redan skrapar vindrutor i grannskapet.

 En av orsakerna att jag valde hemmakontoret idag, förutom att mitt jobb tillåter mig göra det och således minska risken för utbrändhet,  var exakt pga den analkande nattfrosten. Tomatplantorna ska räddas, pumporna ska skördas, trädgårdslandet ska ställas i vinterskick. Jag hinner sällan med sådant i veckorna och på veckoslutet känns den uppgiften för övermäktig. Då det ju egentligen ska vara tvärtom: vilken befriande känsla att få sätta händerna i jorden och känna den egna pulsen synkroniseras med moder jords puls.

Finska politikerna vill förlänga arbetstiden och minska sjukskrivningar på arbetsplatserna. Jag frågar mig om inte flexiblarna inställning till arbete och "hemmakontor" skulle lösa det problemet, speciellt om arbetsuppgifterna de dagarna också innefattar mylla och gummistövlar. Tyvärr kan inte alla unna sig den lyxen. Men jag som inte kan unna mig en sjukskrivning (doktorander med stipendiefinansiering är bland de mest utsatta i arbetslivet...) kan istället unna mig det här!

Nu lite intensivt jobbande vid datorn innan myllan kallar!

Gör mig till sverigesvensk!

Under studietiden fanns det en svensk spexsång som blev omåttligt populär en tid. Jag kommer inte ihåg de exakta orden men något i stil med : "Gör mig till finlandsvensk, jag vill vara halvutländsk, full på jobbet varje dag...".

Men idag vill jag inte vara finlandssvensk. Idag skulle jag mycket hellre vara sverigesvensk. Och inte är det för att jag vill vara nykter på jobbet inte, för det är jag ju ändå varje dag. Inte ens en kaffe unnar jag mig ju. Nej, idag vill jag vara svensk för jag är trött på nyhetsflödet i finska media. Jag är trött på oss finländare och vår eviga tro på auktoritet. Jag är trött på avsaknad av riktigt substans i debatterna.

Jag är trött på att det kan finnas sannfinländare som öppet tycker att det är okej att gå ut i offentligheten och säga att de inte vill ha hit några syriska flyktingbarn, medan Sverige försöker på bästa sätt möta det humanitära behov som uppstått efter två års grymt krigande nere i mellanöstern. Jag är trött på att ens behöva höra sådant på nyheterna. Jag är också trött på deras oförmåga att se hur Finlands egna barn för inte så länge sedan blev hjälpta av grannlandet, som Charlotte såväl beskriver här: Att ta emot barn.


Jag är trött på att finska "experter" får fortsätta sprida sin snedvridna syn på hur naturligt fett skapar hjärt- och kärlsjukdomar medan man i Sverige nu verkar ha förstått att problemet inte ligger i fettet, utan i (de snabba och processade) kolhydraterna. Jag är speciellt trött på sådana larmrapporter som får existera i både media och finska läkartidningar då jag spenderat ett veckoslut tillsammans med finska versionen av boken "Ett sötare blod" och på samma gång verkligen fått stå på mig varför jag tror att Alzheimer, cancer, och fibrimyalgi kan delvis ha sin förklaring i vårt över-söta blod och inte i oidentifierbara faktorer i "vår moderna livsstil". Och den boken baserar sig inte på pseudovetenskap kan jag säga, utan på riktiga forskningsresultat, och intervjuer med forskare från hela världen.

Jag är trött på finländarnas ovilja att ta till sig ny information som strider med deras tro på myndigheter och auktoritet. För det är där det brister. Och nu vill jag att både journalister och läkare ska ta sig en titt i spegeln. För jag är trött på att ni upprätthåller förlägen kunskap som inte gagnar folkhälsan i vårt land.

Jag är trött på att Finland klassas som ett av världens minst korrumperade land medan Stephen Elop plockar öppet hem storkovan efter ett välutfört arbete för sin förre arbetsgivare, men storkovan tar han hem från företaget han sålde, till sin förre arbetsgivare. Sverige hade sina Skandia-skandaler för tio år sedan, men de går inte på långt när att mäta sig med det här. Den här storkovan skulle ha kunnat finansiera ett välbehövligt barnsjukhus i vårt land.


Jag är trött på att vi i Finland inte lyckas skapa lika innovativa, och klarsynta reklamsnuttar som denna över varför vi överhuvudtaget inte borde konsumera oekologisk mat - eller att det inte ens existerar en sådan debatt om lokalsamhällenas välmående bredvid bananplantagen här hos oss - nej, varför skulle vi bry oss om dem, då vi ju inte heller bryr oss om de syriska barnen.
 

Jag är helt enkelt trött.


Men skördefesten på Åland, den var fin! Och till den återkommer jag när jag inte längre är så himla trött!

Klimatångest, köttångest, och nu matspillångest...

Jag blir lite arg på vinklingen av världsproblemen i bland. Vi enskilda konsumenter blir ofta utpekade som skyldiga. Det är vi som åker för mycket bil, det är vi som äter för mycket industriellt uppfödda biffkor, och det nu det senaste: det är vi som slänger för mycket mat (13 miljarder ton mat gar till spillo varje år).

För att lätta på den här ångesten som många känner vill jag säga en sak: Nej, vi enskilda konsumenter är INTE de största bovarna i dramat. Vägra känna dig skyldig för att du hamnar slänga en halvrutten och mjuk morot! Största boven är storindustrin, i det här fallet matindustrin. I storskalig produktion går mycket föda till spillo. I storindustrin behövs mycket fossila bränslen - därav skulle den största effekten på klimatet vara att sluta producera stort! I storindustrin är det ekonomiskt smart att satsa på sojauppfödda biffkor istället för gräsätande lokalproducerade ekokossor (som inte alls skadar naturen utan tvärtom är en del av ett miljövänligt kretslopp).

Men vad kan man gör av sin ångest då? Alla dessa "grand discourses" påverkar ju oss ändå på ett eller annat sätt. Man vill ju skapa förändring. Gällande fossila bränslen: jag har en cykel som är utrustad med cykelvagn, och jag kommer att kämpa in i det sista att inte behöva köpa en till bil till vårt hushåll. Men om det skulle vara så att det visar sig vara omöjligt så tänker jag inte hänga läpp för det - det är inte mitt fel att stadens politiker sanerat bort all vettig lokal busstrafik. Det är inte mitt fel att det inte råkar finnas plats på ett dagis närmare oss för att underlätta logistiken och det är definitivt inte mitt fel att vägarna i den här stan är största delen av året beklädda med snö, slask och is. Men jag gör vad jag kan för att hålla kondisen uppe och ångesten nere.

Gällande biffkor: nej köper inte mycket av den sorten, men det händer ibland (ytterst sällan) i brist på bättre fantasi. Jag tänker inte köra in familjen på vegetarian/vegan snåret för jag har den egna personliga övertygelsen att vi behöver köttprotein och dessutom att som jag sa, ekologiska småskaliga kossor faktiskt återställer jorden snarare än förstör den. Vi köper lokalt producerat ekokött och det får mig att dämpa den där köttångesten.

Så gällande det här med matspill: vi köper så lite som möjligt av förädlad mat, eftersom den kommer med en redan överbelastad börda av både användning av elektricitet, förpackningsmaterial, vatten och en massa onödigt spill (i form av avgaser och matrester) hela vägen till butikshyllan (och därifrån, när butiken slänger bort produkter som passerat bäst före datumet). Det är det spillet mat inte ser. Men det finns där, inbakade i pris och i produkten. Jag dämpar ångesten med egna grönsaker på sommaren. Om jag hamnar slänga lite av den ouppätna salladen så är det inte hela världen, det växer hur mycket som helst av den sorten på vår gård och dessutom behöver vår kompost också föda. På vintern dämpar jag ångesten med grönsaker från grönsakshandlaren på torget. Det blir sällan annat än kompost över från den maten. Håller mig annars också till basvaror som sedan används för matlagning av olika slag. Sällan hinner bästföredatumet gå ut på dem innan de är uppätna.

Vårt avfall är i alla fall minimalt. Skräpbilen hämtar det en gång varannan vecka, men egentligen skulle vi klara oss bra på bara en gång i månaden. Jag vägrar känna mig skyldig för vi ibland slänger lite matrester. Grovjobbet är ju redan gjort i upphandlings- och matlagninsskedet.

Så där - ångestfri vardag i en ångestfylld värld!

 

Taget från : http://thinkeatsave.strutta.com/entry/3281788

Söta smakminnen från den ljuva barndomen

Här är en tankeställare. Alla ni som växte upp på 80-talet. Hur många av de här märkena kommer ni ihåg? Hur många goda minnen har ni som ni genast kommer att tänka på då ni ser de här bilderna?










 



 Kolla in alla bilder här: Kaupoista kadonneet herkut


Jag blev chockad över vilken effekt bilderna hade på mig. Insåg också snabbt att det är där marknadsföringen gömmer sig, aktiveringen av gamla härliga smakupplevelser fick  mig genast att vilja springa i väg till gamla Nurminen uppe på backen (fallfärdig byggnad nuförtiden) och köpa både Big Cat, Aurinko Palma limu och Melodi Pops slickepinnar, för att sedan sätta mig på gräsmattan med grannkompisarna och njuta av härligheten ute i sommarsolen.

Sen läser jag kommentarerna till det där inlägget och inser att folk är precis lika lättlurade som jag. Alla skriver vilken underbar smakupplevelse det var att se de där bortglömda sötsakerna igen. Hjälp! Här ligger grundproblemet till dagens ovilja att ändra på vår inställning till socker. Vi har alla underbara minnen från barndomen där sådana här produkter har huvudrollen. Om vi haft så vackra upplevelser med de här produkterna hur kan vi missunna våra barn? Det är klart att de också har rätt till sin tids godissmakupplevelser. Eller har det? Och följdfråga: var det verkligen så bra att vi lärde oss tycka om de här onaturliga smakerna? Var det på riktigt? Helt ärligt? Hur många andra än jag växte upp med ett tidvis okontrollerbart sockersug? Hur påverkade det vår hälsa. Idag kommer allt fler nyheter om hur viktigt det är med en god bakteriebalans i magen. Dåliga bakterier lever på sött, och de tar lätt över nere i magsmältningskanalen om vi konstant göder dem. De kan också ta kål på tarmluddet och ha hål på tarmväggen vilket sedan orsakar en läckande tarm med t.ex. allergier, excem, keliaki, mjölkallergi som följd. Läckande tarm kan också leda till autoimmuna sjukdomar. Är det faktiskt så bra att vi hyllar dessa produkter till skyarna? Är det faktiskt så bra att vi vill återskapa liknande smakupplevelser för våra barn?

Igår bekantade jag mig med två studier gällande finländsk matkonsumtion, en om förändring i konsumtion av mat mellan 1966 och 2006 och en om krigets (eller tiden genaste efter kriget) inverkan på den allmänna matkulturen. Rapporterna fick varningsklockorna att börja ringa hos mig. Smörkonsumtionen har gått ner från 16 kg till 1,5 kg per person på 40 år, på samma gång har margarinet gått från 1 kg till 6,2 kg per person. Rapporten om efterkrigstidens förändring i finska matkulturen berättar om hur vetet tog över rågets roll i vår dagliga matkorg (för att det tagits fram en vetesort som gick lätt att bruka i Finland), sockret blev allt vanligare och konsumtion av ost steg i höjden. I slutet av 40-talet blev det tillåtet att tillverka läsk med tillsatt socker och den konsumtionen ökade också snabbt.

Vart vill jag komma? När nya mattrender introduceras är det sällan någon som ifrågasätter deras skadliga effekter. Det syns ju först långt senare, om ens då om vi inte är kapabla att ställa de rätta frågorna och se de verkliga sambanden. Vi är nu inne i tredje generationen av eskalerad konsumtion av industriellt framställd (onaturlig) mat. Det betyder att varken vi eller våra föräldrar är hemskt väl utrustade att vara kritiska till den höga sockerkonsumtionen bland barn: det hör ju till... Men ska det faktiskt göra det? Jag vill i alla fall att mina barns matminnen från barndomen fylls av naturliga smakupplevelser, inte sådana som godis- och läsktillverkarna genom sin snillrika förpackningsdesign skapat för att åstadkomma en ökad efterfrågan på produkter som egentligen inte alls borde existera.

 För någon dag sedan kom min man och gav mig en puss och en kram för att tacka mig. Huset var fullt av dofter från köket: jag hade mysli i ugnen, äppel i saftmajan och nybakt glutenfrittbröd på bordet. Själv låg jag utslagen på soffan... Han sa att han var så glad att jag skapar ljuvliga doftminnen för våra barn, sådana som han själv kommer ihåg från sin barndom. Visst har jag sådana minnen också själv. Och det är de matminnena jag vill värna om i mina egna barn i hopp om att de växer upp mer kritiska än jag då det gäller matindustrins dolda effekter....

MIN musik

Oj det är länge sedan jag tagit mig tid att njuta av sådan musik som jag njuter av. Jag har liksom fastnat i barnpopträsket, lärt mig Arne Alligator utantill och rimmat tillsammans med Sås & kopp i deras medryckande melodier.  Och har det inte varit barnmusik så har det varit hubbens musik, ibland bra, andra gånger inte min stil, men har inte haft mycket val i bilen. Alternativt det som spelats på radion, vilket ju inte är så häft det heller. Inte konstigt att jag känt mig deppad.

Nej basta!

Vart försvann MIN musik? Den som fyllde mig med välbehag och glada minnen?

Här kommer den, ett urval. Skrapar mig i huvudet och försöker komma ihåg...

Den här sången är så full av härliga minnen från djupaste djungeln i Ekvador, och full av minnen från salsa-golvet. Det spritter i bena och smilbanden när jag lyssnar på den här!

Dulce espera, la maldita primavera! Jissus vilka minnen från 17. våningen i El Golf. Livet var annorlunda då...

Den här filmen såg jag när jag var förälskad på distans. Killen i filmen påminde om min "passion mortal" idag även känd som "the hub".

En sång med mycket kärlek på distans inbakad i mina minnen....

Fortsätter på Brasilien-minnen... e pao e pedra...

En sång med ljuva minnen! Vem vet, inte du... vem vet, inte jag! Du är en saga för god för att vara sann, det är en saga i sig att vi funnit varann (no shit!).

Tribalistas! Say no more... Rio, Florianópolis, Santiago (eller Vitacura) flyger förbi i mina minnen!

Louise Attaque... från en tid då jag ännu kunde försvara mig på franska!

Temazo! Och bra film dessutom. Violeta Parra - Arriba quemando el sol.


Och så till sist, Chiles nationaldag till ära, den som är på kommande inom några dagar...
Det kan inte finnas något mer Feel Good än det här!!! Galeón español! Gileeee!