Efter gårdagens inlägg om min matstrategi ställdes den typiska följdfrågan på Facebook i en av matgrupperna som jag är med i. Dvs, tvingar vi våra barn att äta upp maten? Svaret är ja och nej, och det beror på.
Förr i tiden, då för länge sen, så länge sen att jag nästan inte mera kommer ihåg hur det var, var det här med matbordssituationer väldigt jobbigt hemma hos oss. Vi hade en väldigt kräsen tös som absolut inte ville äta annat än spagetti och ketchup, och helst bara ketchup om hon själv fick välja. Och drickjogurt, med myyyyycket tillsatt socker i. Sådan jogurt som man köper i plastflaska på Lidl, den med jordgubbsmak, eller apelsin, eller vanilj. Var inte så stor skillnad bara den var smaksatt. Då gick den ner. I ett huj. Vet ni hur många sockerbitar vi slängde i vår två-åriga tös på det sättet för att komma iväg till dagis varje morgon? Nej, inte jag heller och jag vill inte veta det heller. Men garanterat var det fler än vad hon äter hemma nu på en hel dag. Garanterat. Till frukost. Och sen den där ketchuppen som låg ovan på spagettin (och pyttelite maletköttsås avredd med vetemjöl) i ett enda tjockt rött hav. Där gömde sig en hel del sockerbitar till. Och gluten så det förslog. Stackars stackars tarmar. På den tiden mådde vi inte bra, ingen av oss i vår lilla familj. Varje måltid var en plåga. För jag ville ju inte ge henne ketchup, och jag ville inte ge henne sockerstinna jogurtflaskor - men det kändes som om det var det enda alternativet. Annars skulle hon ju inte äta något alls och det alternative fick mig att känna ännu mer panik eftersom rådgivningens viktkontroller låg tätt inprickade i min kalender. Så drickjogurt och spagetti med ketchup var vardagsmat hos oss. Bönor var inte det. Inte ens i min vildaste fantasi. Inte ens när vi besökte farmor i Chile som är världens bästa bönmakare - nej små raketspagettin och figurformade makaroner tillsammans med avokado och ägg utgjorde stommen av vårt första barns matupplevelser i sitt andra hemland. Svärmor har senare kommenterat att hon var förfärad över vilken sorts mat vi gav dottern på den tiden...
Men vi har kommit långt sedan dess. I ett annat blogginlägg ska jag skriva om hur det kom sig att vi gjorde radikala förändringar i den mat vi åt här hemma men det var inte den frågan jag skulle svara på nu, utan tvingar vi våra barn att äta bönor? Vi har kommit långt i vår matresa, hela familjen, sedan drickjogurtens och de ketchupdränkta middagarnas tid. Men vi är inte helt där ännu. Våra äldsta barn är selektiva i vad de äter, precis som de flesta barn är. Yngsta verkar ha en lovande karriär som gourmand, igår vred hon i sig nässelplättar och pumpastuvning så det stod härliga till. Men de två äldre är mer selektiva. Tvingar vi då dem äta sådant som de inte gillar? Vi uppmuntrar dem att smaka på allt och när jag har lagat en böngryta eller kikärtsgryta som de kanske inte är helt övertygade om att de vill äta så kör vi med regeln 5 eller 10 skedar innan barnprogrammet börjar. Mutor? Vissa kan säkert tycka att det är att muta barnen och ge dem belöning men hos oss ses det här mera som smakträning och ett sätt att visa uppskattning åt den som satt tid på att laga maten. Då under drickjogurtens tid skulle jag aldrig att fått för mig att laga böngryta åt mitt barn, för jag visste ju att det inte skulle lyckas. Helt lönlöst. Hon skulle ha slängt sig raklång på golvet, eller knipit fast munnen så att ingen sked kunde passera. I sådana fall skulle jag ha varit tvungen att respektera hennes ovilja tt äta, något annat kunde ha tolkats som barnmisshandel. Men i.o.m att vi blivit av med de värsta bovarna som berövat våra barn på äkta hungerskänsla och äkta smaker så har även deras smakpreferenser ändrats. Då vi uteslöt det gömda sockret och vetet (och mjölkprodukter i maträtter) så började maten gå åt bättre här hos oss. Det betyder att vi inte längre hade infekterade matsituationer precis vareviga dag. Det att barnen sätter sig emot vad som lagas till middag ibland tycker jag att är ett sundhetstecken. De behöver faktiskt inte tycka om all mat. Min uppgift är att se till att de får smaka på en så bred palett av smaker som möjligt för att de ska känna till dem när de blir äldre. Men min uppgift är också att se till att de får i sig tillräckligt med näring så att de växer bra. Så det blir en fin balansgång att följa. Jag har också lärt mig att det är onödigt att använda vissa kryddor i vår mat (vitpeppar, svartpeppar, chili, curry) medan andra är mer än välkomna (gurkmeja, kummin, paprika, oregano, vitlök) Igår blev det så att de äldre barnen slukade nässelplättarna och det kokta riset men lät bli att äta upp pumpa-äppel-grönkålsstuvningen. Helt ok - det blev mätta och belåtna på det som erbjöds. Och inget skrik och tjat vid bordet. Nässelplättarna var förövrigt gjorda på kokosmjölk, bovetemjöl, och psyllium utöver ägg och nässlor, om det är någon som undrar.
Så fungerar det hos oss. Vårt matbord är inte ännu helt friktionsfritt, men det är nog för att jag väljer att göra många olika sorters maträtter istället för att låta barnens smaksinne styra. En vacker dag hoppas jag att de alla äter upp vad som erbjuds och kanske även tycker att det är gott. En vacker dag hoppas jag själv kunna vara en så pass bra kock att jag bemästrar alla olika sorters matlagning, men även jag håller på att lär mig ännu. Sånt tar tid och det får det också göra. Helt ok. Trots det vill jag ännu utrycka min tacksamhet över att vi kommit ur ketchups- och drickjogurtsrumban och nu kan koncentrera oss på att äta äkta mat...
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar