26.10.13

Fakta och fiktion

Så har jag igen deltagit i ett seminarium och gjort några iakttagelser.

Då man studerar legitimitet blir det plötsligt väldigt intressant att lyssna på hur olika forskningsfrågor är utformade och hur forskaren själv tar i beaktande sin egen världsuppfattning i sin forskning.

Idag hörde jag en presenation om uranutbrytning och aktivister som inte ville lyssna. Dialog  var inte möjlig och eftersom deras argument inte baserade sig på fakta så kunde de inte heller tas i beaktande av beslutsfattarna. Enligt forskaren hade aktivisterna målat upp en massa hotbilder som inte baserade sig på fakta, och sedan dessutom hittat på en massa konspirationsteorier efter att myndigheterna inte lyssnat på dem. De flesta av aktivisterna var humanister och några få miljövetare. Jag fastnade på många av forskarens ordval: "hotbilder", "fakta", "konspirationsteorier", "humanister". Alla lät i mina öron som laddade utryck som inte passar in i forskningssammanhanget (att fundera på företagsansvar och stakeholders).

Det galna var att jag själv presenterat min egen studie bara några minuter tidigare om ett liknande scenario, men där hotbilderna som de (i det här fallet irrationella) aktivisterna målat upp hade förverkligats till punkt och pricka när projektet genomfördes. Skulle man ha på riktigt lyssnat på deras åsikter så kunde man kanske ha undgått en stor miljökatastrof och legitimitetskris. Kände mig misslyckad igen i mitt försök att föra fram de marginaliserades perspektiv på legitimitet. För om forskaren ovan hade förstått vad jag försökte säga så skulle han också ha förstått att "fakta" inte är något neutralt fenomen som alltid ser lika ut oberoende var, vem, och hur man använder sig av det. Ett exempel: Om man frågar vetenskapsmän om eukalyptusplantagen i Uruguay påverkat tillgången på vatten så kan deras kalkyler visa att nej, vatten finns det gott om fortfarande. Men frågar man bönderna som bor granne med dessa plantage så får man ett annat svar, och åker man dit kan man se hur de nuförtiden har stora vattenkanistrar på  bakgården som kommunen hämtar ut åt dem regelbundet då deras egna vattenbrunnar torkat ut. Vad är fakta? Inom vetenskapen tenderar man sig att använda sig av de vetenskapligt framtagna resultaten. Men det betyder inte att vattenbristen inte skulle vara kall fakta för bönderna för det. Att smör orsakar högt kolesterol och hjärtinfarkt har länge ansetts vara fakta inom den medicinska vetenskapen, men nu är det inte längre ett så klart självklart faktum. Att tala om olika argument och ståndpunkter utgående från vad som anses vara fakta idag kan vara farligt, och är enligt mig en väldigt bekväm position, men hör inte hemma i den här sortens analys.

Om vi sedan tar de andra orden som jag hängde upp mig på: "hotbilder" är motsatsen till "löften" - ingen kan med hundra procents säkerhet säga att någondera kommer att uppfyllas i framtiden. Hotbilder är dessutom ett negativt laddat ord som redan då det används de-legitimiserar aktivisternas position i en debatt. "Konspirationsteorier" är något jag funderar mycket på som fenomen. Jag tror i princip inte på dem, men däremot tror jag att det uppstår situationer där "konspiration" är nära att ta till, mycket pga våra egna tankemönster som styr oss att tro eller inte tro på en viss sorts kunskap, beroende på var vi befinner oss i samhället: är vi en del av myndigheterna tror vi på "vetenskaplig fakta" medan det som inte bevisats vetenskapligt anses vara kvacksalveri... men det betyder ju inte att det inte skulle kunna visa sig vara sant vid en annan tidpunkt och ge  kvacksalvarna rätt. Som man kan bevittna (igen) i kolesterol-smör debatten så finns det mycket som var vetenskapligt bevisat på 1970-1980-talet som idag inte längre kan anses vara gällande. Bara för att något inte studerats betyder inte att det är osant... "Humanister" är ett intressant fenomen i dagens presentation. Det att forskaren ville peka ut vem som stod bakom argumenten som framfördes mot uranutbrytningen visar att han använde sig av kategorisering och demonisering för att bevisa att deras argument inte var lika "valida" som de som kom från annat håll (läs: geologer som vet på riktigt att uranutbrytning inte medför någon skada). Själv anser jag att det här är den största stötestenen i "demokratiska" samhällen idag, dvs att vissa experter och en viss sorts kunskap har förtur framom annan. Uranutbrytning går kanske att sköta utan att det uppstår skada i omgivning (påverkar naturen det gör det ju eftersom uran inte är någon växt som potatis eller morot som man bara plockar upp ur jorden och sedan planterar på nytt utan destumer bekymmer...) men det finns ju så mycket annat man måste ta i beaktande. Ta ett mer aktuellt exempel: Bara för att vi kan suga ut olja under Arktis-isen utan att det förstör isen i sig, betyder väl inte att vi människor har rätt att göra det?

En annan presentation idag handlade om flera olika gruvprojekt i Finland och hur de blivit emottagna av lokalbefolkningen. Intressant även detta. Jag hittade många infallsvinklar som stämde överens med mina egna observationer. Men på en punkt kunde jag inte hålla med. Forskaren i fråga framställde resultaten från de ställen där gruvorna var socialt acceptabla som framgångsrika projekt, där andra, mindra lyckade projekt kunde ta lärdom. Det stör mig det här. Att ju mer företagen lyckas övertyga lokalbefolkningen om att även de vinner på projekten, destu mer anses det vara okej att det att bryta ut mineraler ur vår jord. I min värld blir det inte mer okej bara för att lokalbefolkningen kan dra nytta av utbrytningen, tvärtom, jag anser det vara ännu mer förkastligt eftersom det hindrar oss från att föra en debatt om det som det verkligen handlar om: hur länge ska mänskligheten i stort fungerar som parasiter/blodsugare på vår egen moder jord? När ska vi på riktigt börja söka andra alternativ till den eviga tillväxten som bara fördärvar naturen för framtida generationer? Jag ser alltmer dessa välvilliga lokalbefolkningar som korruptionsoffer (förlåt för det starka ordvalet): de tar emot ekonomiska fördelar för att hålla tyst och vara nöjda. Sorligt nog har utomstående sällan lika mycket att säga till om i de här situationerna, de hör inte till gruppen "affected stakeholders", trots att de möjligtvis kunde ha en mer balanserad åsikt eftersom de inte har något att vinna eller förlora på att ett projekt genomförs. Och skulle de mot förmodan höra till stakeholder-grupper, ja då kan ni vara säkra på att företagen sätter ner mycket tid på att fundera på "stakeholder management". Jämmer och elände.


Det sista jag ändå kunde konstatera efter dagens seminarium är att många forskare verkar vara totalt blinda då det gäller deras egen värdegrund. Vi är inte separata från verkligheten, vi ingår i den och genom hur vi utför vår forskning, tolkar den och presenterar den så kommer vi också att (ideologiskt) påverka den. Om vi väljer att belysa gruvdriften som lyckad ifall lokalbefolkningen är nöjd, eller alla de identifierade stakeholders fått komma till tals, då har vi redan där tagit ställning till vilken sorts värld vi vill leva i.

Gratulerar den som orkat läsa så här långt. Gonatt!

2 kommentarer:

  1. MYCKET intressant. Det här och gårdagens inlägg. Det finns så mycket arrogans inom forskarvärlden, och jag tror att många forskare bara göra undersökningar för att bedriva en tes, inte för att pröva och eventuellt förkasta den. Och det där vi-de perspektivet blir jag galen av, "såhär tänker vi och alla andra borde tänka lika för då skulle det gå lika bra för dem".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Funderade länge på om jag skulle publicera dessa tankar så glad att någon tyckte att de var värdefulla!

      Radera