Igår var Talvivaara den första nyheten som sändes ut i alla nyhetssändingar. Det blir allt mer klart att gruvan är på konkursens brant och den stora frågan är vem som kommer att ta hand om miljöproblemen om (eller kanske det skulle vara mer realistiskt att säga när) företaget går under. Det lär ju vara ganska klart att ansvaret då faller på staten. Det blir staten som får ta hand om kostnaderna, det vill säga du och jag, eller rättare sagt våra barn som ska betala skulderna som vår stat just nu plockar hem för att upprätthålla samhällstrukturen.
I radion kommenterade en journalist som besökt områden hur läget ser ut där bland ortsbefolkningen. En del av ortsbefolkningen var förfärad över vad gruvans miljöproblem gjort åt deras egendom och livsförsöjning: markpriserna har rasat, vattenkvaliteten är förstörd och turismen lider redan nu. Sedan finns de andra som inget annat önskar än att gruvan fortsätter sin verksamhet, det är de som har något att vinna på fortsatt gruvdrift.
För mig är det här det intressanta, eller kanske "makabra" skulle vara ett bättre ord i sammanhanget: de olika intressena som finns på en lokalort och hur de påverkar (den lokala) uppfattningen om vad som är legitimt. För en av grupperna är gruvdrift totalt illegitimt, det förstör deras levnadsmöjligheter medan för den andra ger den förutsättningar för en schysst inkomst och ett drägligt liv. Vem har rätt? Vem har fel? Om vi bara ser på människors välmående så kan man lätt åberopa tanken om att "maximera nyttan/lyckan hos flest antal personer". Det kallas utilitarism i inom etik, och filosoferna bakom den tankegången hette bland annat Jeremy Bentham och John Stuart Mill. Med hjälp av utilitarismen vann antagligen Talvivaara i tiderna striden om vem som har rätt att använda sig av naturresurserna. Miljökonsekvenserna visade att nyttan var större än skadan, mycket pengar som skulle maximera lyckan för maximalt antal personer. Men man missade i sina optimistiska bedömningar om hur väl den nya tekniken skulle klara av att hantera avfallet och katastrofen blev istället ett faktum. Det är inte konstigt att miljökonsekvensbedömningen bagatelliserat miljöeffekterna, den var gjord med en viss agenda: att få igång denna lukrativa business så snabbt som möjligt. Men det som är konstigt är att det inte skapades mer debatt i det skede när de andra näringsidkarna/ortsborna hade en möjlighet att ännu bespara sig själva från onödigt lidande. Tyvärr visar mina studier i en liknande katastrof att majoriteten inte förstår risken eller är beredda att se bortom de prisande lovorden innan det är för sent. Detta, kombinerat med ortsbornas olika intressen beroende på deras egen ekonomiska situation, gör att lokala dialoger sällan är till motståndarnas fördel i det skede då deras röst borde väga mest.
Men för att återgå till frågan, vem har rätt och vem har fel: argumentet om maximerad lycka skulle inte hålla sträck om man skulle värdera naturen på ett annat sätt än i enbart monetära siffror. Oberoende av katastrofens omfattning så påverkar gruvdriften naturen på ett sätt som har oanade konsekvenser långt in i framtiden. Att endast göra kalkyler som baserar sig på ekonomiska siffror är i sådant fall helt förkastligt. Risker mäts i pengar, avkastning mäts i pengar, men hur mäter vi naturens egenvärde, om flora och faunas (vi människor inkluderat) möjligheter till fortsatt liv i den omgivningen? Det ingår inte i kalkylen. Istället konverteras ortsbefolkningens tillgång till naturen till ekonomiska siffror: hur mycket skall vi kompensera markägarna för de områden som nu kommer att användas för gruvdrift. De som inte råkar äga marken, och djuren och växtriket får ingen kompensation.
Nu blir ju också frågan, skulle staten ha tänkt annorlunda om riskerna varit väldeklarerade från början? Jag tvivlar, speciellt med tanke på hur ivrigt statliga representanter varit med och hejat på utveckligen av kärnkraft i vårt land. Och fortsätter göra det, trots alarmerande rapporter som fortfarande rullar in från Fukushima-katastrofen i Japan år 2011. Det är mycket i vår värld som fått ta stryk av med hjälp av utilitarismens filosofi. Och inte tycks beslutsfattarna bli klokare av vad tidigare erfarenheter försöker lära oss heller.
Det är därför jag blir smått glad när jag ser sådana här nyheter: Naomi Klein: How science is telling us to revolt. Att gå igenom mina tankar gällande den nyheten skulle ta mig ännu lika många ord som jag redan förbrukat på det här inlägget. Därför låter jag bli. Istället säger jag bara att jag sållat mig till den gruppen av forskare som tror att "Direct Action Activism" är det största hoppet för fortsatta levnadsmöjligheter på denna planet, och detta utanför det nuvarande systemet.
Relaterat till detta; visste du att Europa-kommission igår föreslog att medlemsländerna ska godkänna GMO-majs vid ett möte i december, här inslag från Sveriges radio:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar