I höstas blev jag helt oväntat utsett till Vasabladets frontfigur i kampen om det stängningshotade biblioteket i Brändö i Vasa (läs mer här, här, och här och här om vad jag skrivit om detta fenomen tidigare). Igår var det radions tur att utnämna mig till en 'eldsjäl'. Och kanske det är det jag är: en eldsjäl som står upp för (enligt min mening) en av vårt lands största aktivt använda kulturskatter. Men inget kommer gratis. Inte ens biblioteksverksamhet. Om ingen bryr sig och alla tycker att bibliotekens tid är förbi nu då vi går in digitala böckernas tidevarv, ja vem är jag då att stå här och kräva att denna kulturskatt ska bevaras? Jag är ju bara en person, lilla jag, och möjligtvis min familj då som jag nu under mildt tvång tar med mig till Brändös bibliotek en gång i veckan (!) (tisdagkvällar, if anyone cares to join).
I demokratins namn, och med tanke på mina lite djupare reflektioner över min passivitet då det gäller tidigare ödesdrigna besluts som lett till bland annat att centrum håller på att bli ett tomt skal (läs mer här: Ägghuvud kan du vara själv och Ägghuvuden och tomma torg), känner jag nu ett ansvar att stå upp för det jag tror på. Jag tror på kollektivets makt, jag tror på en upplyst (läsande) befolkning, och jag tror på mänskliga möten. Det är i dessa möten kreativiteten och kämparandan väcks till liv. Det är i de mötena vi skapar nya storyn, nya berättelser om vartåt vi vill vandra på en hållbarare planet.
I den digitala eran sitter vi bakom skärmar och umgås på ett väldigt opersonligt och abstrakt plan. Det leder till (klimat-) ångest, passivitet, eller en känsla av vanmakt - Vi blir kanske mer medvetna om världens tillstånd, men världen ter sig vara långt borta från oss själva; Själv fylls jag lätt av en känsla av att världen snurrar på där utanför, hur kan lilla jag göra något åt dess (själv-)destruktiva beteende?
Men fortfarande finns det alternativ. Fortfarande kan vi bestämma oss för att mötas i biblioteken, ute i verkliga livet men inne i värmen. Tillsammans kan vi engagera oss i teman som intresserar. Det behöver inte handla om politik och biblioteksräddningar (eller världsräddningar för den delen). Vi kan träffas och snacka trädgård, utbyta idéer om bra kokböcker, lära oss sticka tillsammans, snacka andlighet och medvetenhet utöver det som kyrkan står för, rekommendera lättlästa eller djupare böcker - alla dessa möten och diskussioner kan vi ha i biblioteken! Och på köpet får vi låna böcker och tidningar - alldeles gratis! Är det inte fantastiskt?
Och sen en grej till som jag tänker ganska mycket på hur det ska gå för vårt äldsta barn nu då hon inte längre deltar i eftisverksamheten. I höst får inga av hennes vänner någon ledd eftermiddagsverksamhet längre. Jag vill ju inte att hon ska vara hemma i flera timmar med bara skärmen som sällskap. Jag känner ju hur skärmberoendet redan knackar på vår dörr. Men det andra alternativet, att hon leker hemma hos vänner är inte heller optimalt. Vet ni hur mycket spring det blir? Så mycket att hålla reda på, var är hon, när ska hon komma hem, har hon gjort läxorna, etc. Och inte har jag destumer koll på skärmbeteendet hemma hos andra heller. Igen här slås jag av tanken att biblioteket ju faktiskt kunde vara en ganska bra tillflyktshåla för många ensamma skolbarn. Kanske inte hela eftermiddagen, men en stund. Och med en engagerad personal skulle det kanske t.o.m. väcka deras livslånga läslust. Böcker framom skärm, vilken härlig tanke!
Det är nämligen min övertygelse att utmaningen är inte att få folk att läsa böcker. Utmaningen är att få dem att besöka bibliotek. Sen kommer läsningen på köpet. Som avsluting på det här långa inlägget om bibliotekens förträfflighet vill jag ännu upprepa mina 'fem bästa' om hur man kan slussa in folkmassorna på bibborna i vårt land:
1. Ordna bokcirklar med varierande tema som intresserar och är öppna för allmänheten (på två språk, eller kanske tre för att integrera också invandrare)
2. Ordna stickcafé över generationerna - på samma gång lär vi oss om vår egen platsbundna historia via de personliga berättelserna som den äldre generationer går och bär på.
3. Mammaträffar, doula-träffar, bli-förälder-träffar med rekommendationer på bra böcker för varje etapp av processen. Barnfamiljer är bland de viktigaste bibbakunderna. Det är därför bra att föräldrarna inser vilken skatt bibban är i ett tidigt skede. I mean, who needs 'Barnens bokklubb' som skickar hem en massa böcker man inte vill ha då bibban har allt man kan tänkas vilja ha och lite mer!
4. En kväll i vekcan 'träff i bibban-kväll' bland grannskapets barnfamiljer för att de faktiskt ska dra tummer ur och bege sig till bibban behövs morötter, att träffa vänner som man aldrig annars hinner träffa är en bra morot.
5. Eftisverksamhet för lite större barn. Verksamhet är kanske ett dåligt ord här, bibban behöver inte vara annat än en samlingsplats, ett ställe att gå till där barnen kan göra läxor tillsammans och inte känna sig så ensamma medan föräldrarna är på jobb. Även utsatta barn har mycket nytta av att få känna den här sortens samhörighet.
Besök en närbibba och ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar