Måste vi vänta in katastrofen?

Snart har jag bloggat på den här bloggen  i tre år. Jag började när jag befann mig i min djupaste svacka någonsin. Då hade det mesta som jag tidigare hade trott var sanningar gått up i rök. Inte bara på grund av min forskning men mer som ett led i en rad händelser under en längre tid. Då jag började blogga hade jag också redan lärt känna en annan verklighet. En som förr varit onsynlig för mig men en som i.o.m. mina intervjuer bler allt verkligare för mig själv. Den verkligheten syns inte utåt, syns den i media så är den för det mesta felrepresenterad. Men den finns. Ack så påtaglig den är på  de platser där den verkligheten är den som majoriteten av befolkningen lever i. En alldeles underbar verklighet. Nu finns det risk att jag låter som en romantiker igen. Speciellt den som inte upplevt den här andra verkligheten så nära inpå den egna huden kan ha svår förstå vad jag menar med det. Jag skulle ha haft svårt att förstå vad jag menar innan jag upplevt det själv. Det var en av orsakerna till att jag startade upp bloggen, för att sätta ord på mina egna upplevelser, för att göra dem mer verkliga för mig själv, för att våga tro på en annan värld även här hemma i min egen värld där den lyste med sin frånvaro.

Jag har sedan dess levt mellan två världar (eller fler). Den egna här hemma, den som förr var min trygghet, men som numera väldigt ofta känns kall och fruktansvärt blind, och sen den där andra verkligheten som är så påtalig då jag besöker de som lever i någonsorts symbios med naturen (och med det menar jag inte någon helt ekofreakig hipp-i-naturen relation,utan en helt naturlig relation som kommer av att man brukar och lever av jorden där ens fötter står). Ibland skymtar jag den sortens verkighet här hemma också, men det är väldigt väldigt sällan, och i så fall hos ett fåtal personer som knappast kan anses vara att större kollektiv eller 'samhälle'.

Varför skriver jag om detta. Jo för att jag tampas med mina egna monster just nu. Det har gått tre år sen de djupare insikterna kom till mig. Sedan dess har jag gått omkring och väntat på ett bredare uppvaknande. Och visst ser jag att det händer saker. Men det går olidligt långsamt. Alldeles för långsamt kan den otåliga själen som är min tycka ibland. Jag känner frustrationen över att vi sitter fast i ett system som inte vill oss väl och de flesta är inte beredda att leva i den sanningen. Jag förstår ju dem, ack så jag förstår. För det gör ont att leva med vetskapen att ens egen förmyndare inte har ens eget bästa i åtanke (utan sitt eget bästa). Speciellt svårt blir det då man inte har några alternativ att ty sig till. För min uppfattning är att vi sitter där vi sitter för att vi saknar alternativ. Inte för att vi inte vet. Utan för att vi väljer att inte veta just för att det tjänar ingeting till att veta då man inte kan göra något åt saken. Så folk blundar och blundar och blundar. Länge, länge har jag frågat mig själv om vi faktiskt måste invänta katastrofen för att öppna våra kollektiva ögon.  Måste vi?

Livet har lärt mig att det visst går att göra saker då man erkänner för sig själv att allt inte står rätt till. Det är ju förutsättningen för att göra något. Att erkänna sitt beroende är första steget. I det här fallet beroendet av ett system som inte vill oss väl. Jag ser runtom mig att de flesta gått igenom någon sorts större (tragisk) händelse i sitt liv innan denna insikt kommer till dem. Många mår dessutom otroligt dåligt av att tvingas in i det uppvaknandet, ensamma och utsatta. På det sättet hade jag tur för jag lärde ju faktiskt känna ett annat system och en annan verklighet i samband med mitt eget uppvaknande. Jag hade efter det något att falla tillbaka på. Något som lätt tolkas som romantisism men som ju var något helt annat, Något som det är svårt att sätta ord på vad det var exakt.

Imorse råkade jag se Skavlans intervju med Leonard Cohen och den intevjun gav mig så mycket. Cohen svar på frågan om vi måste uppleva katastrofen innan vi förändras var att ja det tror han att vi måste. Sedan kom Al Gore med en slutkommentar som visade att än finns det hopp, det går att hitta gemensamma mål in i framtiden utan att behöva genomleva katastrof (för katastrof är inget alternativ längre om mänskligheten ska kunna fortsätta leva på denna planet). Cohen sa också att svaret finns i hjärtat, unlock the heart ungefär. Och det är något jag tror starkt på, att vi måste våga öppna våra hjärtan för allt, även det som gör ont, för att kunna ta oss ur systemet som inte vill oss väl (men som många av oss alltså är beroende av för vår egen överlevnad).