Maria på Vilda Barn skriver om de kulturella skillnaderna i olika samhällen gällande hur man visar tacksamhet, och det hon framförallt lyfter fram är hur det i vissa kulturer helt saknas ett ord som "tack". Det är inte så att de här kulturerna är exceptionellt ohövliga, utan det handlar om att de ser det som det mest naturliga, och som en del av deras existens att man är beroende av varandra, och således hjälper varandra helt naturligt.
Jag kommer att tänka på utrycket "I'll scratch your back, you'll scratch mine" men det skär sig med tankesättet ovan. Att skrapa varandras ryggar handlar ju mer om tjänster och gentjänster, om att skapa förväntningar och inbördes skulder. Det jag sett av ursprungsbefolkningars filosofi är något helt annat. Något som kanske kan liknas vid den "interconnectedness" som Vandana Shiva talar om i intervjun nedan. Om hur allt i naturen är sammankopplat, hur vi är en del av något större, alla beroende av varandra för att skapa välmående. I en sådan världslig symbios blir kanske ord som tack lite överflödiga. Skrapa-ryggen fenomenet handlar mer om det som Shiva tar avstånd från, den globaliserade marknaden, som ju också brukar anses vara ett starkt sammankopplat nätverk. Men det närverket handlar just om tjänster och gentjänster, om att skapa artificiella beroendeförhållande.
Jag anser inte att vi ska sluta säga "tack" när någon gör något för oss i vår kultur. Jag vill också lära mina barn att visa tacksamhet. Det hör helt enkelt till vår kultur och det är en fin sak som vi måste värna om här. Men jag tror att vi däremot har mycket att lära oss från andra kulturer där ett sådant ord inte existerar. Inte kanske direkt ur en språklig synvinkel, men absolut i hur man bemöter andra människor, och hur fokuset på oss själva kan förvandlas till något som är en del av en större helhet.
Titta på Vandana Shiva. Hon rockar min lilla planet.
Vandana Shiva on the problem with genetically modified seeds/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar