Om att gå med i spelet

Sâ hände det igen. Det där ofattbara som aldrig bore ha hänt men redan hänt två gånger i mitt eget land och otaliga gånger i USA. Motsatsen till det goda. Det onda.

Medan jag följer med statusuppdatering efter statusupodatering undrar jag hur mycket vi själva och media är del av det har spektaklet. Att känna vanmakt som förälder, att ha empati for okändas öden pa andra sidan världen, att i sin roll som journalist känna det som sin uppgift att förmedla vad som hänt...vi alla genom att delta i sorgen är ju en del av spelet som det onda iscensatt. Eller tror ni inte att en del av planen var just detta? Att uppnå berömmelse. Tänk pa vad som hände i Norge, killen använde uppmärksamheten till att förmedla sitt budskap. Skulle detta ske så ofta som det gör nu om vi inte var spelbrickor i ett spel? Jag bara undrar. Kunde media fundera over sin iver att vara sensationell och istallet rapportera så att denna masshysteri inte skulle uppstå. Jag bara undrar. Och medan jag undrar uppdateras Facebook med en ny story som har att göra med massakern. Denna gång rakt på sak, inget skitsnack, ingen kosmetik. En mamma med en son med mentala problem, en son som kunde ha varit killen i fredags, eller vilken annan av de tidigare killarna. En mamma som inte vet vad hon ska göra, för samhället är inte till någon hjälp.

Thinking the unthinkable

Jag läser och tänker. Tänker så det knakar. Barn med beteendestörningar...jag tänker på vad jag lärt mig och sett med mina egna ögon vad gäller mat och barns beteende. Undrar om en kosthållning med mindre av gifta substanser verkligen kunde vara lösningen. När jag första gången såg det spaciga programmet "sugar trap" från 1980-talet, tyckte jag att det lite väl överdrivet att många brottslingar inte skulle vara brottslingar om de åt rätt sorts mat. Idag är jag inte så säker på att det är så överdrivet. Kanske det stämmer. Min egen erfarenhet säger att det ligger något i det där.. med rätt sorts mat i kroppen fungerar också det mentala mycket bättre...Men jag tror iofs att det inte handlar om bara socker...utan kanske mer om vete... Men avfärdar tanken som bisarr och tänker istället att det är synd att samhället alltid ska skuldbelägga föräldrarna.

Hur skulle det vara om vi kunde skuldbelägga samhället i stället? Och sedan göra något åt saken, på riktigt.