Kineserna tar över skogarna, här ska skapas tillväxt. Det ska skapas jobb. Folket jublar.
Det är inte enbart kineserna som fått upp ögonen för det finska guldet och vår vackra natur: gruvbolag, vattenbuteljeringsbolag (Nestlé), bolag inom 'bioekonomin', alla står de där och väntar ivrigt på att få sätta klorna i allt vad som kommersialiseras kan. Finland är ju i kris, vi behöver akut hjälp, dessa bolag tros kunna hjälpa.
Pengar slussas från universitetsbudgeter till infrastrukturbudgeter för dessa megaprojekt. Ingen protesterar för det här är ju en gudagåva, vi är i ekonomisk kris, vi behöver tillväxt för att växa, för att ha jobb, för att ha en framtid, annars går det illa. Vem kan argumentera emot detta då skräckscenariot flåsar oss i nacken? Jobb som förespråkar tänkande och som skulle kunna komma att hjälpa finländarna att tänka annorlunda och hitta andra lösningar slaktas i rask takt. Bort med tänkande individer, de är överflödiga i vår ekonomiska kris, vi måste spara och skapa sysselsätning. Tänkande individer är bara ett problem i en sådan situation, de tillför inget till vår ekonomi.
Låt mig säga något jag lärt mig under de senaste fem åren som tänkande individ: välfärd skapas inte genom megaprojekt. Det finns inget likamedstecken mellan ekonomisk tillväxt och välfärd, eller mellan ekonomisk tillväxt och förutsättningar för liv heller för den delen. Megaprojekt skapar naturförstörelse och de förstör alla förutsättningar till liv. Talvivaara, anyone? Många fler liknande exempel kan plockas fram om ni behöver förstå den här relationen mellan megaprojekt och totalförstörelse. Världen är full av sådana tragiska exempel. Vi behöver inte fler för att förstå den här kopplingen. Megaprojekt skapar bara fin statistik i makroekonomiska analyser. Hur mycket förstörelse som de åsamkar syns aldrig i siffrorna. Och om det gör det så går det in som ett plus: om människor blir sjuka behövs mer sjukvård. mer mediciner. Om naturen förstörs så att förutsättningar till självförsörjning eller turism stryker med på samma gång, krävs det sysselsättningsåtgärder, dvs det behövs mera megaprojekt, mer förstörelse, mer tillväxt i makroekonomiska siffrorna. Det lovas mycket arbetsplatser i startskedet - dessa löften uppfylls aldrig. Aldrig. Det enda de gör är att de skapar två läger bland ortsbefolkningen, de som är för och emot, oftast mera för i början, oftas mest emot när skadan redan är skedd. Om ortsbefolkningen är så lyckligt lottad att de kan bo kvar det vill säga, för i många fall är utfallet sånt att många tvingas flytta från sina hem då naturen där de bor är förstörd.
Så vad kan vi göra nu då gamarna bankar på vår dörr? När slakten står inför dörren? För vår ekonomi är ju i kris, det finns inga alternativ, vi bara måste få hit mer utländska investeringar. Vad kan vi göra? Var är alternativen?
Det första vi måste göra är att börja tala om dessa saker. Vi kan inte låta nyheterna gå ut i etern utan någon som helst kritisk granskning. Vi kan inte låta den här lögnen fortgå inom vår kultur. Vi måste våga prata om problemen och vi måste våga tacka nej. I många årtionden (århundraden t.o.m.) var det 'utvecklingsländerna' som stod för råvarorna i våra konsumtionsbegär. Men det är inte enbart de som bär bördan längre. Delvis har det att göra med att ju mer som konsumeras i världen destu större blir trycket på att hitta mer naturresurser (och destu större möjligheter till ekonomisk vinst då råvarupriserna går upp). Dels har det att göra med att ortsbefolkningen i globala syd insett att de inte behöver 'utvecklas' (precis lika lite som vi behöver denna 'tillväxt'). De har tröttnat på att bära vår börda. De vill inte vara offer, de vill inte bära konsumtionsbördan. De protesterar, de organiserar sig, de stänger vägar, de bildar guerillagrupper, kort sagt: de utmanar makten för att få behålla sin livsmiljö och sina förutsättningar till liv. Och här är det viktigt att förstå att de protesterar för rättigheten till att få leva - inte rättigheten till att få jobba och skapa tillväxt: utan de protesterar för rätten till liv. Vad gör vi, nu då vi själv ska bära bördan för vår egen konsumtion (och all den befolkning i 'emerging markets' som nu i rask takt går in i konsumtionshysterin)? Vad gör vi? Vi JUBLAR över att det skapas tillväxt och ett politiskt löfte om jobb!
Det är dags att vakna nu! Vi har mycket att lära oss av alla de ortsbor på annat håll i världen som framgångsrikt lyckats stoppa dessa vansinnesprojekt. Det finns mycket folk på universiteten i Finland (speciellt på Universitetet med stort U, det universitet vars slaktlista är som längst...) som KAN det här, som använt åratal av sitt liv till att studera, analysera och föra vidare kunskap om framgångsrik mobilisering emot gruvdrift och skogsdrift. Det är nu den här kunskapen behövs här hemma. Istället för att slänga ut dem från universiteten borde vi se till att deras röst hörs, och överröstar alla de ihåliga argument om ekonomisk tillväxt. Bubblan måste spricka! Snabbt!
Ekonomiskt tillväxt skapar inte förutsättningar till liv - Ekonomisk tillväxt förstör alla våra möjligheter till att skapa alternativ till det som tutas ut just nu. Vi måste våga tänka alternativ.
Det är bråttom nu. Vi måste våga prata om det här.
5.2.16
Gränser och om att leva lyckligt lottad på sin egen lott
Jag har gått omkring och varit förundrad en längre tid redan. Eller egentligen är jag väl inte förundrad, jag förstår ju att saker blir som de blir då andra saker är som de är. Inget konstigt med det. Men det här med gränser och politiker som inte riktigt klarar av att handskas med situationen som vi står inför just nu, det har fått mina tankar i rullning. Antingen fattar de men vet inte vad de ska göra, eller så fattar de inte och tror att de vet vad de måste göra. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.
Mina tankar om gränser är att de är överflödiga. Plain and simple överflödiga. Lite som marknadsekonomins grundprinciper: bort med all reglering, utbud och efterfrågan bestämmer allt. Lite så med gränser också. Naturen strävar efter balans. Det fixar sig. Det att vi nu ser massiva strömmar av flyktingar som söker sig hitåt har ju i grund och botten med obalanser att göra. Obalanser som, i min värld, inte borde existera - om marknaderna fungerar perfekt. Det vill säga om alla får det de ska för sitt insats här i livet på jorden borde det ju rimligtvis inte finnas några behov för oss att bryta upp och resa bort från det vi håller mest kärt: vårt eget hem, vår egen familj. Men alla får inte allt de behöver för att leva livet på den plats de fått utdelad till sig genom livets lott. Varför får det inte det då? Nå, helt förenklat, så där riktigt riktigt förenklat, på ett globalt plan: för att andra har levt över sina resurser och andra har levt på bekostnad av dem. Är det inte då naturligt att de vars lott blivit förbrukad av att andra levt på beskostnad av den, ja att de söker sig bort. Vartåt söker de sig så där helt naturligt? Nåmen visst, om vi fortsätter på den här rationella logikens tankar så söker de ju sig till de platser där de som drar nytta av att kunna dra nytta av de resuser som ursprungligen skulle ha tillfallit de mer olyckligt lottade.
Så. När världen är i balans så behövs inga gränser. Det är gränserna som ställer till det. Egentligen. Utan gränser, och utan hierarkier av folk som lever på beskostnad av andra så skulle ju alla kunna leva lyckligt lottade på sin egen lott. I alla fall betydligt mer än vad det är möjligt att göra idag.
Hängde ni med? Kanske, kanske inte. Men det är inte så stot skillnad mer. Det är sällan jag hänger med i politikernas logik numera. Bara att hålla i hatten - vad annat kan man göra?
Och skulle jag tagga detta inlägg skulle det heta "konsekvenserna av the one percent".
Mina tankar om gränser är att de är överflödiga. Plain and simple överflödiga. Lite som marknadsekonomins grundprinciper: bort med all reglering, utbud och efterfrågan bestämmer allt. Lite så med gränser också. Naturen strävar efter balans. Det fixar sig. Det att vi nu ser massiva strömmar av flyktingar som söker sig hitåt har ju i grund och botten med obalanser att göra. Obalanser som, i min värld, inte borde existera - om marknaderna fungerar perfekt. Det vill säga om alla får det de ska för sitt insats här i livet på jorden borde det ju rimligtvis inte finnas några behov för oss att bryta upp och resa bort från det vi håller mest kärt: vårt eget hem, vår egen familj. Men alla får inte allt de behöver för att leva livet på den plats de fått utdelad till sig genom livets lott. Varför får det inte det då? Nå, helt förenklat, så där riktigt riktigt förenklat, på ett globalt plan: för att andra har levt över sina resurser och andra har levt på bekostnad av dem. Är det inte då naturligt att de vars lott blivit förbrukad av att andra levt på beskostnad av den, ja att de söker sig bort. Vartåt söker de sig så där helt naturligt? Nåmen visst, om vi fortsätter på den här rationella logikens tankar så söker de ju sig till de platser där de som drar nytta av att kunna dra nytta av de resuser som ursprungligen skulle ha tillfallit de mer olyckligt lottade.
Så. När världen är i balans så behövs inga gränser. Det är gränserna som ställer till det. Egentligen. Utan gränser, och utan hierarkier av folk som lever på beskostnad av andra så skulle ju alla kunna leva lyckligt lottade på sin egen lott. I alla fall betydligt mer än vad det är möjligt att göra idag.
Hängde ni med? Kanske, kanske inte. Men det är inte så stot skillnad mer. Det är sällan jag hänger med i politikernas logik numera. Bara att hålla i hatten - vad annat kan man göra?
Och skulle jag tagga detta inlägg skulle det heta "konsekvenserna av the one percent".
27.1.16
Dagar då jag överväger en karriär som bullabakande hemmafru till näst
Jag följer med mina vänner på Helsingfors universitet och deras statusuppdateringar. Jag känner med dem, jag känner oron. Det är inte långt kvar nu innan jag bakats färdig inom det akademiska. Ska jag ta min titel och tacka för mig? Var det därför jag gjorde detta, för att plocka hem några år av stipendier för att sedan gå vidare i livet. Vart ska jag gå nu då, nu då jag tränats in i kritiskt tänkande. Var hör jag hemma nu? Det har inte alls varit en självklarhet för mig att det akademiska livet är det jag ska hålla på med resten av livet. Men under de här åren av hårt arbete (att producera vetenskaplig text var faktiskt långt tyngre än jag trodde att det skulle vara - fast jag blev varnad på förhand) har saker och ting klarnat för mig.
Under de här åren har jag kommit underfund med en del saker om mig själv. Precis som jag älskar att baka och hitta på nya recept på min fritid så älskar jag också att få att skriva på arbetstid (jo jag vet, efter det här finns det itne lika mycket skrivtid längre). Jag älskar att lära ut. Jag älskar att ha djupa diskussioner med tänkande människor. Jag älskar att få tänka på arbetstid. Att få staka ut några tankar om vartåt vi kunde vara på väg, söka reda på information (det har jag alltid älskat!) och skriva om vad jag hittat. Lägga ihop ett plus ett till fem, det älskar jag också. Att se sambanden, mina samband. Kolla med andra, ser de också liknande samband, kan det vara så att här finns något intressant att ta fasta på - att gå vidare med och att hjälpa samhället på traven att välja en riktning i en vägkorsning som kunde vara värt det?. Hjälpa studerande att våga tänka själv, och våga tänka kritiskt. Det är sånt jag vill syssla med.
Men ändå känner jag att jag gick i fällan. Jag kommer ihåg det där första året på en konferens för nybilvna doktorander, där erfarna akademiker talade om hur absolut underbart det var att jobba dag och natt, sätta all sin fritid på forskningsrelaterade grejer, att skippa familjelivet (well, sånt kunde jag ju inte ge mig in på - hade ju redan familj vid det laget...), och hur jag tänkte att det där går jag aldrig med på. Det är SÅ inte värt det.... Men idag då jag läser om Helsingfors Universitets situation så tänker jag ändå att det här är ju så mycket värre än vad de där erfarna forsknarna ens i sin värsta mardröm kunde ha föreställt sig. Och ändå går jag omkring och hoppas att det på något sätt ändå ska vara värt det. Trots att samhället bryr sig blanka fan så går jag omkring och hoppas att det ska finnas en gnutta värde i det slit som jag utsatt mig själv och min familj för under de senaste drygt fyra åren. Och att det värdet ska vara så uppskattat att jag kan fortsätta. Men jag tvekar. Jag tvekar stort. Och funderar om inte ett karriär som bullabakande hemmafru ändå kunde vara något för mig.
Under de här åren har jag kommit underfund med en del saker om mig själv. Precis som jag älskar att baka och hitta på nya recept på min fritid så älskar jag också att få att skriva på arbetstid (jo jag vet, efter det här finns det itne lika mycket skrivtid längre). Jag älskar att lära ut. Jag älskar att ha djupa diskussioner med tänkande människor. Jag älskar att få tänka på arbetstid. Att få staka ut några tankar om vartåt vi kunde vara på väg, söka reda på information (det har jag alltid älskat!) och skriva om vad jag hittat. Lägga ihop ett plus ett till fem, det älskar jag också. Att se sambanden, mina samband. Kolla med andra, ser de också liknande samband, kan det vara så att här finns något intressant att ta fasta på - att gå vidare med och att hjälpa samhället på traven att välja en riktning i en vägkorsning som kunde vara värt det?. Hjälpa studerande att våga tänka själv, och våga tänka kritiskt. Det är sånt jag vill syssla med.
Men ändå känner jag att jag gick i fällan. Jag kommer ihåg det där första året på en konferens för nybilvna doktorander, där erfarna akademiker talade om hur absolut underbart det var att jobba dag och natt, sätta all sin fritid på forskningsrelaterade grejer, att skippa familjelivet (well, sånt kunde jag ju inte ge mig in på - hade ju redan familj vid det laget...), och hur jag tänkte att det där går jag aldrig med på. Det är SÅ inte värt det.... Men idag då jag läser om Helsingfors Universitets situation så tänker jag ändå att det här är ju så mycket värre än vad de där erfarna forsknarna ens i sin värsta mardröm kunde ha föreställt sig. Och ändå går jag omkring och hoppas att det på något sätt ändå ska vara värt det. Trots att samhället bryr sig blanka fan så går jag omkring och hoppas att det ska finnas en gnutta värde i det slit som jag utsatt mig själv och min familj för under de senaste drygt fyra åren. Och att det värdet ska vara så uppskattat att jag kan fortsätta. Men jag tvekar. Jag tvekar stort. Och funderar om inte ett karriär som bullabakande hemmafru ändå kunde vara något för mig.
20.1.16
En eldsjäls tankar om bibliotekens varande
I höstas blev jag helt oväntat utsett till Vasabladets frontfigur i kampen om det stängningshotade biblioteket i Brändö i Vasa (läs mer här, här, och här och här om vad jag skrivit om detta fenomen tidigare). Igår var det radions tur att utnämna mig till en 'eldsjäl'. Och kanske det är det jag är: en eldsjäl som står upp för (enligt min mening) en av vårt lands största aktivt använda kulturskatter. Men inget kommer gratis. Inte ens biblioteksverksamhet. Om ingen bryr sig och alla tycker att bibliotekens tid är förbi nu då vi går in digitala böckernas tidevarv, ja vem är jag då att stå här och kräva att denna kulturskatt ska bevaras? Jag är ju bara en person, lilla jag, och möjligtvis min familj då som jag nu under mildt tvång tar med mig till Brändös bibliotek en gång i veckan (!) (tisdagkvällar, if anyone cares to join).
I demokratins namn, och med tanke på mina lite djupare reflektioner över min passivitet då det gäller tidigare ödesdrigna besluts som lett till bland annat att centrum håller på att bli ett tomt skal (läs mer här: Ägghuvud kan du vara själv och Ägghuvuden och tomma torg), känner jag nu ett ansvar att stå upp för det jag tror på. Jag tror på kollektivets makt, jag tror på en upplyst (läsande) befolkning, och jag tror på mänskliga möten. Det är i dessa möten kreativiteten och kämparandan väcks till liv. Det är i de mötena vi skapar nya storyn, nya berättelser om vartåt vi vill vandra på en hållbarare planet.
I den digitala eran sitter vi bakom skärmar och umgås på ett väldigt opersonligt och abstrakt plan. Det leder till (klimat-) ångest, passivitet, eller en känsla av vanmakt - Vi blir kanske mer medvetna om världens tillstånd, men världen ter sig vara långt borta från oss själva; Själv fylls jag lätt av en känsla av att världen snurrar på där utanför, hur kan lilla jag göra något åt dess (själv-)destruktiva beteende?
Men fortfarande finns det alternativ. Fortfarande kan vi bestämma oss för att mötas i biblioteken, ute i verkliga livet men inne i värmen. Tillsammans kan vi engagera oss i teman som intresserar. Det behöver inte handla om politik och biblioteksräddningar (eller världsräddningar för den delen). Vi kan träffas och snacka trädgård, utbyta idéer om bra kokböcker, lära oss sticka tillsammans, snacka andlighet och medvetenhet utöver det som kyrkan står för, rekommendera lättlästa eller djupare böcker - alla dessa möten och diskussioner kan vi ha i biblioteken! Och på köpet får vi låna böcker och tidningar - alldeles gratis! Är det inte fantastiskt?
Och sen en grej till som jag tänker ganska mycket på hur det ska gå för vårt äldsta barn nu då hon inte längre deltar i eftisverksamheten. I höst får inga av hennes vänner någon ledd eftermiddagsverksamhet längre. Jag vill ju inte att hon ska vara hemma i flera timmar med bara skärmen som sällskap. Jag känner ju hur skärmberoendet redan knackar på vår dörr. Men det andra alternativet, att hon leker hemma hos vänner är inte heller optimalt. Vet ni hur mycket spring det blir? Så mycket att hålla reda på, var är hon, när ska hon komma hem, har hon gjort läxorna, etc. Och inte har jag destumer koll på skärmbeteendet hemma hos andra heller. Igen här slås jag av tanken att biblioteket ju faktiskt kunde vara en ganska bra tillflyktshåla för många ensamma skolbarn. Kanske inte hela eftermiddagen, men en stund. Och med en engagerad personal skulle det kanske t.o.m. väcka deras livslånga läslust. Böcker framom skärm, vilken härlig tanke!
Det är nämligen min övertygelse att utmaningen är inte att få folk att läsa böcker. Utmaningen är att få dem att besöka bibliotek. Sen kommer läsningen på köpet. Som avsluting på det här långa inlägget om bibliotekens förträfflighet vill jag ännu upprepa mina 'fem bästa' om hur man kan slussa in folkmassorna på bibborna i vårt land:
1. Ordna bokcirklar med varierande tema som intresserar och är öppna för allmänheten (på två språk, eller kanske tre för att integrera också invandrare)
2. Ordna stickcafé över generationerna - på samma gång lär vi oss om vår egen platsbundna historia via de personliga berättelserna som den äldre generationer går och bär på.
3. Mammaträffar, doula-träffar, bli-förälder-träffar med rekommendationer på bra böcker för varje etapp av processen. Barnfamiljer är bland de viktigaste bibbakunderna. Det är därför bra att föräldrarna inser vilken skatt bibban är i ett tidigt skede. I mean, who needs 'Barnens bokklubb' som skickar hem en massa böcker man inte vill ha då bibban har allt man kan tänkas vilja ha och lite mer!
4. En kväll i vekcan 'träff i bibban-kväll' bland grannskapets barnfamiljer för att de faktiskt ska dra tummer ur och bege sig till bibban behövs morötter, att träffa vänner som man aldrig annars hinner träffa är en bra morot.
5. Eftisverksamhet för lite större barn. Verksamhet är kanske ett dåligt ord här, bibban behöver inte vara annat än en samlingsplats, ett ställe att gå till där barnen kan göra läxor tillsammans och inte känna sig så ensamma medan föräldrarna är på jobb. Även utsatta barn har mycket nytta av att få känna den här sortens samhörighet.
Besök en närbibba och ha det gott!
I demokratins namn, och med tanke på mina lite djupare reflektioner över min passivitet då det gäller tidigare ödesdrigna besluts som lett till bland annat att centrum håller på att bli ett tomt skal (läs mer här: Ägghuvud kan du vara själv och Ägghuvuden och tomma torg), känner jag nu ett ansvar att stå upp för det jag tror på. Jag tror på kollektivets makt, jag tror på en upplyst (läsande) befolkning, och jag tror på mänskliga möten. Det är i dessa möten kreativiteten och kämparandan väcks till liv. Det är i de mötena vi skapar nya storyn, nya berättelser om vartåt vi vill vandra på en hållbarare planet.
I den digitala eran sitter vi bakom skärmar och umgås på ett väldigt opersonligt och abstrakt plan. Det leder till (klimat-) ångest, passivitet, eller en känsla av vanmakt - Vi blir kanske mer medvetna om världens tillstånd, men världen ter sig vara långt borta från oss själva; Själv fylls jag lätt av en känsla av att världen snurrar på där utanför, hur kan lilla jag göra något åt dess (själv-)destruktiva beteende?
Men fortfarande finns det alternativ. Fortfarande kan vi bestämma oss för att mötas i biblioteken, ute i verkliga livet men inne i värmen. Tillsammans kan vi engagera oss i teman som intresserar. Det behöver inte handla om politik och biblioteksräddningar (eller världsräddningar för den delen). Vi kan träffas och snacka trädgård, utbyta idéer om bra kokböcker, lära oss sticka tillsammans, snacka andlighet och medvetenhet utöver det som kyrkan står för, rekommendera lättlästa eller djupare böcker - alla dessa möten och diskussioner kan vi ha i biblioteken! Och på köpet får vi låna böcker och tidningar - alldeles gratis! Är det inte fantastiskt?
Och sen en grej till som jag tänker ganska mycket på hur det ska gå för vårt äldsta barn nu då hon inte längre deltar i eftisverksamheten. I höst får inga av hennes vänner någon ledd eftermiddagsverksamhet längre. Jag vill ju inte att hon ska vara hemma i flera timmar med bara skärmen som sällskap. Jag känner ju hur skärmberoendet redan knackar på vår dörr. Men det andra alternativet, att hon leker hemma hos vänner är inte heller optimalt. Vet ni hur mycket spring det blir? Så mycket att hålla reda på, var är hon, när ska hon komma hem, har hon gjort läxorna, etc. Och inte har jag destumer koll på skärmbeteendet hemma hos andra heller. Igen här slås jag av tanken att biblioteket ju faktiskt kunde vara en ganska bra tillflyktshåla för många ensamma skolbarn. Kanske inte hela eftermiddagen, men en stund. Och med en engagerad personal skulle det kanske t.o.m. väcka deras livslånga läslust. Böcker framom skärm, vilken härlig tanke!
Det är nämligen min övertygelse att utmaningen är inte att få folk att läsa böcker. Utmaningen är att få dem att besöka bibliotek. Sen kommer läsningen på köpet. Som avsluting på det här långa inlägget om bibliotekens förträfflighet vill jag ännu upprepa mina 'fem bästa' om hur man kan slussa in folkmassorna på bibborna i vårt land:
1. Ordna bokcirklar med varierande tema som intresserar och är öppna för allmänheten (på två språk, eller kanske tre för att integrera också invandrare)
2. Ordna stickcafé över generationerna - på samma gång lär vi oss om vår egen platsbundna historia via de personliga berättelserna som den äldre generationer går och bär på.
3. Mammaträffar, doula-träffar, bli-förälder-träffar med rekommendationer på bra böcker för varje etapp av processen. Barnfamiljer är bland de viktigaste bibbakunderna. Det är därför bra att föräldrarna inser vilken skatt bibban är i ett tidigt skede. I mean, who needs 'Barnens bokklubb' som skickar hem en massa böcker man inte vill ha då bibban har allt man kan tänkas vilja ha och lite mer!
4. En kväll i vekcan 'träff i bibban-kväll' bland grannskapets barnfamiljer för att de faktiskt ska dra tummer ur och bege sig till bibban behövs morötter, att träffa vänner som man aldrig annars hinner träffa är en bra morot.
5. Eftisverksamhet för lite större barn. Verksamhet är kanske ett dåligt ord här, bibban behöver inte vara annat än en samlingsplats, ett ställe att gå till där barnen kan göra läxor tillsammans och inte känna sig så ensamma medan föräldrarna är på jobb. Även utsatta barn har mycket nytta av att få känna den här sortens samhörighet.
Besök en närbibba och ha det gott!
19.1.16
Världens äldsta man är död - eller är han?
Jag läste nyss i Vasabladet på nätet att världens äldsta man har dött. Han var hela 112 år gammal och bodde i Japan. Herrn var född 1903.
I kustbyn där vi just vistades i södra Chile finns det en man (eller fanns det om han hunnit lämna livet på jorden sen vi var där) som var född i slutet av 1800-talet. Exakt årtal när han var född var inte helt klart för på den tiden då han föddes fördes inte bok så noga. Men om jag inte missminner mig var hans officiella ålder 117 år i tidningsartikeln som fanns inramad på en restaurang där vi åt. Artikeln var några år gammal... Han bodde ännu för några år sedan alldeles ensam och brukade sin jordplätt trots sin dryga ålder. Han hade inga levande släktingar men enligt restaurangägare hade en kvinna i byn (typ 70-åring) för några år sedan tagit sig an honom och nu bor han hemma hos henne. Klar i knoppen lär han också vara.
Så det om det. Kanske inte världens äldste man ännu är död. Kanske det finns många världens "äldste män" där ute i världen som vi inte ens vet om. I många kulturer är det här med födelsedagar och hur gammal man är inget man håller reda på då man har fullt upp med att leva och åldras tillsammans med naturen.
Intressant hur media har makt att skapa en bild helt beroende på vilken information som de snappar upp och tar sig an. Denna nyhet har förmedlats av FNB-AFP. Men skulle de ha haft tillgång till den information som jag besitter borde ju rubriksättningen på denna notis rimligtvis ha varit en annan. Om man inte gått inför att medvetet snedvrida sanningen förstås, vilket i det här fallet känns föga troligt.
Ha det gott!
I kustbyn där vi just vistades i södra Chile finns det en man (eller fanns det om han hunnit lämna livet på jorden sen vi var där) som var född i slutet av 1800-talet. Exakt årtal när han var född var inte helt klart för på den tiden då han föddes fördes inte bok så noga. Men om jag inte missminner mig var hans officiella ålder 117 år i tidningsartikeln som fanns inramad på en restaurang där vi åt. Artikeln var några år gammal... Han bodde ännu för några år sedan alldeles ensam och brukade sin jordplätt trots sin dryga ålder. Han hade inga levande släktingar men enligt restaurangägare hade en kvinna i byn (typ 70-åring) för några år sedan tagit sig an honom och nu bor han hemma hos henne. Klar i knoppen lär han också vara.
Så det om det. Kanske inte världens äldste man ännu är död. Kanske det finns många världens "äldste män" där ute i världen som vi inte ens vet om. I många kulturer är det här med födelsedagar och hur gammal man är inget man håller reda på då man har fullt upp med att leva och åldras tillsammans med naturen.
Intressant hur media har makt att skapa en bild helt beroende på vilken information som de snappar upp och tar sig an. Denna nyhet har förmedlats av FNB-AFP. Men skulle de ha haft tillgång till den information som jag besitter borde ju rubriksättningen på denna notis rimligtvis ha varit en annan. Om man inte gått inför att medvetet snedvrida sanningen förstås, vilket i det här fallet känns föga troligt.
Ha det gott!
17.1.16
Socker-, Gluten- och mjölkfri glasstårta
Så var än ett kalas avklarat (och ett pyjamasparty för den äldre). Den här gången hade jag tänkt frångå mina principer om sockerfria, glutenfria och mjölkfria kalas. Who am I kidding, kidsen äter ju ändå socker på andra ställen, och nu är ju inte mjölk mer ett så akut problem hos oss. Jag tänkte fixa en glutenfri kakbotten och sen slänga på lite vipsgrädde och frukt. Men det finns en inbyggd switch i mig. Jag KAN INTE ordna barnkalas på det gamla 'normala' sättet. Det blir stopp, totalstopp. Istället flödar inspirationen, oberoende hur trött jag är en fredagskväll efter en lång vecka så hittar jag tydligen den där extra kicken energi till att... hitta på ett nytt kakrecept.
Denna gång en glasstårta (tur var väl det för ork till att göra en riktigt tårta skulle jag inte ha haft). Detta är receptet (räckte till två silikonformar, obs cirka mängd, lägg till och ta bort enligt behov):
Till 'glassen':
1,5 paket (300 g) frysta mangon
350 g kokosmjölk (gräddigare sorten, använder Santa Maria)
1/2 lime
ca 200 g frysta jordgubbar
1 banan (gärna fryst i bitar)
4-5 stora dadlar
2 msk kakao
Till våfflorna
2 bananer
3 ägg
1,5 dl bovetemjöl
3 msk potatismjöl
3 dl glutenfri havremjölk
glasyr:
ca 100 g 70 % (eller mer) choklad
1 msk kokosolja
Beredning
Kör i matberedare eller mixer mangokuberna med 150 g kokosmjölk och juice av en halv lime. Lägg i botten av silikonformar.Stek våfflor och lägg två våfflor ovanpå i silikonformarna. Kör jordgubbar och 150 g kokosmjölk i matberedare och sätt ovanpå våfflorna i silikonformarna. Fortsätta steka våfflor och lägg igen två våfflor ovanpå glassmeten. Kör i matberedaren banan, dadlar, 150 g kokosmölk och 2 msk kakao. sätt ovanpå våfflorna chokladsmeten och toppa silikonformen med två våfflor till. Ställ i frys över natten. Ta ut en timme före festen och sväng kakan upp och ner. Smält choklad och kokosolja i vattenbad. Använd en sked för att slingra på chokladsåsen ovanpå glasstårtan. Låt den tina upp fram tills servering (ca 1 timmer är bra, mer går också om den är riktigt stelfrusen).
Denna gång en glasstårta (tur var väl det för ork till att göra en riktigt tårta skulle jag inte ha haft). Detta är receptet (räckte till två silikonformar, obs cirka mängd, lägg till och ta bort enligt behov):
Till 'glassen':
1,5 paket (300 g) frysta mangon
350 g kokosmjölk (gräddigare sorten, använder Santa Maria)
1/2 lime
ca 200 g frysta jordgubbar
1 banan (gärna fryst i bitar)
4-5 stora dadlar
2 msk kakao
Till våfflorna
2 bananer
3 ägg
1,5 dl bovetemjöl
3 msk potatismjöl
3 dl glutenfri havremjölk
glasyr:
ca 100 g 70 % (eller mer) choklad
1 msk kokosolja
Beredning
Kör i matberedare eller mixer mangokuberna med 150 g kokosmjölk och juice av en halv lime. Lägg i botten av silikonformar.Stek våfflor och lägg två våfflor ovanpå i silikonformarna. Kör jordgubbar och 150 g kokosmjölk i matberedare och sätt ovanpå våfflorna i silikonformarna. Fortsätta steka våfflor och lägg igen två våfflor ovanpå glassmeten. Kör i matberedaren banan, dadlar, 150 g kokosmölk och 2 msk kakao. sätt ovanpå våfflorna chokladsmeten och toppa silikonformen med två våfflor till. Ställ i frys över natten. Ta ut en timme före festen och sväng kakan upp och ner. Smält choklad och kokosolja i vattenbad. Använd en sked för att slingra på chokladsåsen ovanpå glasstårtan. Låt den tina upp fram tills servering (ca 1 timmer är bra, mer går också om den är riktigt stelfrusen).
12.1.16
Om gatupatrullerna, separation och behovet av ett mentalt uppvaknande
Imorse funderade jag om det jag förespråkar, dvs att gräsrötterna mobiliserar sig och söker lokala lösningar på de problem som de utsätts för, kunde tolkas som ett uttryckligt stöd för alla dessa gatupatruller som ploppar upp som svampar just nu. De är ju gräsrötter i allra högsta grad. Och jag blev rädd för mina egna texter och tankar. Vad gör du kvinna, sluta upp med att heja på farliga lösningar! Det var min första reaktion. Men sen sansade jag mig och insåg att gatupatrullerna inte passar in den sortens lösningar som jag förespråkar för det jag skriver om är gräsrötter som insett att de är ömsesidigt beroende av varann och andra, gräsrötter som förespråkar samexistens och samarbete, inte segregation och våld. För att det ska bli verklighet behövs ett mentalt arbete av stora mått så att de stora massorna inser att de inte kan stänga in sig själva i sina egna självvalda ghetton. Planeten vi bor på skyr inga gränser, globaliseringen skyr inga gränser, luften, vattnet, jorden på vår planet skyr inga gränser. Vi är alla sammankopplade varesig vi vill det eller inte. En dålig skörd i Syrien pga dåliga klimatförhållanden har delvis skapat den instabilitet vi får känna av i Eruopa idag i form avflyktingströmmar. En våldsam utrikespolitik som söker konkurrensfördelar för den egna stormaktsekonomin är vad som satt Afganistan och Irak i gungning. Vi kör våra bilar med oljan under deras jord, äter ur plastkärl från oljan under deras jord. Effekterna ser vi i flyktingströmmarna.
Orsaken att dessa konflikter kunnat fortgå utan att den stora massan behövt känna sig delskyldiga (här eller annorstädes) har att göra med att vi blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, att vi är bättre än dem och det är därför vår skyldighet att hjälpa dem bli som vi. Men vilken sorts hjälp? Och på vilket sätt är vi bättre? Genom globaliseringen hjälper vi de fattiga ur sin misär, tror vi, eller trodde vi i något skede. Globaliseringen som hackar hål i jorden, som kalhugger skogar, som grabbar marker från småbönder, som förstör möjligheter till liv på så många olika ställen i världen just nu. Samma globalisering som vi också lever med i vår konsumtion och vår livsstil. Vi har inte bara blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, utan att vi och naturen är oberoende av varann. Vi är inte bara bättre än dem, vi är också smartare än naturen, vi bemästrar den. Därför kan vi göra vad vi vill med den.Vi kan förstöra och förgöra hur mycket som helst på denna jord utan några som helst konsekvenser.
Flyktingströmmarna är ett symptom på den västerländska sjukan, ett sjukdomstillstånd av separation. Vi är alla delaktiga. Vi är inte bättre än dem. Vi och de står och faller med planeten vi bor på. Den planeten är i akut behov av återhämtning från alla de sår vi lyckats åsamka den genom vårt vårdslösa leverne. Vår enda räddning är samarbete, inte segregering. Vår enda räddning är att tillsammans hjälpa jorden återhämta sig, inte fortsätta att våldföra sig på den. Det är intressant att ett synligt symptom av konsekvenserna av det akuta sjukdomstillståndet vår värld befinner sig i just nu är vildsna män som våldför sig på kvinnor. Jag tror att det finns en koppling där, en mental koppling som behöver bearbetas, helas, för att vår jord ska kunna börja må bättre igen
Kanske det är helt naturligt att det är ärkebiskopen (och Påven på bredare front) som tar ledning i dessa tider för det vår värld behöver mer än något annat just nu är ett mentalt uppvaknande. Svårt för politiker som förespråkar hårda neoliberalistiska lösningar (som baserar sig på segregering mellan oss och dem) att kunna axla det ansvaret.
Läs är artikeln som fick mig att skriva denna text: Farligt att inte fördöma patrullerna.
Läs också Amandas insiktsfulla text om gatupatrullerna: Ta seden dit de kommer.
Orsaken att dessa konflikter kunnat fortgå utan att den stora massan behövt känna sig delskyldiga (här eller annorstädes) har att göra med att vi blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, att vi är bättre än dem och det är därför vår skyldighet att hjälpa dem bli som vi. Men vilken sorts hjälp? Och på vilket sätt är vi bättre? Genom globaliseringen hjälper vi de fattiga ur sin misär, tror vi, eller trodde vi i något skede. Globaliseringen som hackar hål i jorden, som kalhugger skogar, som grabbar marker från småbönder, som förstör möjligheter till liv på så många olika ställen i världen just nu. Samma globalisering som vi också lever med i vår konsumtion och vår livsstil. Vi har inte bara blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, utan att vi och naturen är oberoende av varann. Vi är inte bara bättre än dem, vi är också smartare än naturen, vi bemästrar den. Därför kan vi göra vad vi vill med den.Vi kan förstöra och förgöra hur mycket som helst på denna jord utan några som helst konsekvenser.
Flyktingströmmarna är ett symptom på den västerländska sjukan, ett sjukdomstillstånd av separation. Vi är alla delaktiga. Vi är inte bättre än dem. Vi och de står och faller med planeten vi bor på. Den planeten är i akut behov av återhämtning från alla de sår vi lyckats åsamka den genom vårt vårdslösa leverne. Vår enda räddning är samarbete, inte segregering. Vår enda räddning är att tillsammans hjälpa jorden återhämta sig, inte fortsätta att våldföra sig på den. Det är intressant att ett synligt symptom av konsekvenserna av det akuta sjukdomstillståndet vår värld befinner sig i just nu är vildsna män som våldför sig på kvinnor. Jag tror att det finns en koppling där, en mental koppling som behöver bearbetas, helas, för att vår jord ska kunna börja må bättre igen
Kanske det är helt naturligt att det är ärkebiskopen (och Påven på bredare front) som tar ledning i dessa tider för det vår värld behöver mer än något annat just nu är ett mentalt uppvaknande. Svårt för politiker som förespråkar hårda neoliberalistiska lösningar (som baserar sig på segregering mellan oss och dem) att kunna axla det ansvaret.
Läs är artikeln som fick mig att skriva denna text: Farligt att inte fördöma patrullerna.
Läs också Amandas insiktsfulla text om gatupatrullerna: Ta seden dit de kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)