Först var det vår au pair som uppenbarade sig som från ingenstans när vi behövde henne som mest. Hon var min trogna assistent de mest intensiva månaderna det här året. När jag hade kurs i Helsingfors tog hon hand om allt det praktiska här hemma medan mamma och pappa skötte ett-åringen i storstan. När jag var på konferens någon vecka senare i samma stad tog hon ett-åringen med ut på sightseeing på stan. På det sättet kunde jag 'lösgöra' mig från hemmets bojor men ändå erbjuda dottern den trygghet och närhet hon behövde vid den åldern. Au pairen var förstås glad att hon på arbetstid fick åka ut till både Sveaborg, Högholmen och till Sibeliusmonumentet. Under sommarlovet såg au pairen till att de äldre barnen kom sig till simskolan varje dag, även då det regnade. Och när sommaren började på samma gång som skolan i höstas tog hon barnen med till stranden varje dag efter skolan. Hon var en sann räddare i nöden medan jag skrev så tangentbordet glödde för att få klart alla de texter som behövde skrivas just då.
Sen kom bonden. Ja, just den bonden, den danske bonden. Han kom. För att vi på Slow Foods årsmöte skämtat om att det skulle vara bra roligt att bjuda in honom hit. Såg jag ringde honom en kväll i april och han sa ja, visst ville han komma och berätta om sin livstil för oss här i Österbotten. Där satt han plötsligt mitt i bland oss ekomatfreakar och snackade en massa härliga grejer. Haha, och jag som inte ens sett ett enda program av honom. Min man såg förstås till att berätta för honom hur väl inkommen jag var i bonderoven-livet.... Men nu har jag sett honom på tv också, i efterskott. Vem hade trott att något sånt skulle hända ännu i början av det här året. Never ever.
Media har också varit med mig i år. Helt utan att jag egentligen bett om det. Jag är inte den som vill stå i rampljus. Tycker mycket mer om kulisserna. Men ibland blir det ändå så. Redan i januari var det sockret, skolmaten och Ann Fernholm som var på tapeten. Stor bild och mycket fin artikel i den lokala tidningen om varför det är viktigt att kommunerna satsar på äkta mat åt våra små. Sen blev det ett reportage om varför jag bojkottar palmolja i The Guardian. Det var också otippat. Men det hände. Som sagt, plötsligt började saker bara hända och jag hann knappt med. Så var det också då jag blev utnämnd till frontfigur i lokaltidningen för Brändöbibbans räddningspatrull (damn, har ännu en oåterlämnad bok någonstans gömd i detta hushåll efter kampanjen #lånabokhyllornatommar, #räddabrändöbibban). Sagt och gjort, bibban fick tilläggstid ett år till... ska jobba på att se till att det blir mer än så bara jetlaggen lagt sig... Och medan jag var bortrest publicerade samma dagstidning en lång artikel om min forskning och mina tankar kring hur legitimitet byggs upp från rötterna. Som sagt - otippat allt detta, men det hände, i alla fall om man ska tro tidningsmaterialet!
Sen reste vi till Chile. Jag åkte tillbaka till byarna där jag gjort mina fältstudier för tre år sedan (se intrycken från 2012 här: Tillbaka till framtiden. Denna gång med familjen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag lever ännu delvis kvar i den drömmen (se bilderna här: Nutid i dåtid i bilder). Jag kommer ännu ihåg hur tidvattnet steg och sjönk, hur kossorna stod längs med vägarna och betade sitt grön gräs, och hur tupparna gal dagarna i ända, hur vågorna skvalpade längs med den långa sandstranden och hur barnen njöt av att få spela 'fotte' uppe vid 'rukan' (traditionell mapuche byggnad) i mapuchebyn 'Villa Nahuel'. Jag är ledsen att jag inte hunnit skriva ner mina intryck från varje dag under den resan. Det skulle ha varit värdefullt. Men ibland måste man bara inse sina egna gränser. Att göra fältstudier tillsammans med familjen är något helt annat än att åka iväg på egen hand. Det finns klara gränser för vad som är 'doable'. Men vi gjorde det och det känns helt otroligt fantastiskt att vi klarade av detta konststycke. Kanske hinner jag ännu skriva ett inlägg om hur det var att resa med en så stor familj land och rike runt innan minnen flagnar och försvinner i det förflutna. Den här resan till Chile, med stop-over på stranden i Copacabana var minst sagt otippad. Dagen då stipendieansökningarna skulle skickas in i vintras insåg jag att det var en resa som jag borde göra. Allt klaffade. På en dag blev jag inbjuden till universitetet i staden där vi just varit och stipendieansökan skickades in med alla behövliga bifogade dokument. Jag upprepar, år 2015 går till historien som året då allting klaffade (förutom några 'små' incidenter på resan då- men sånt hör ju till, mer om det senare).
Något som för mig var minst sagt otippat var publiceringen av min andra artikel. Jag hann skicka in sex revideringar på den artikeln till journalen. Varje gång trodde jag att det var det sista jag såg av den artikeln. Någon gång i slutet av år 2014 gav jag också upp och skrev till editorerna att nu ger jag upp, glöm mitt bidrag till er 'special issue', nu tänker jag fokusera på 'livet'. Men de släppte inte taget om mig så lätt utan de gav mig (mot min egen vilja i det skedet) en andra chans, tre veckor extra tid. Som jag slet för att täckas skicka in något till dem då, skrev mellan nattamningarna, under dotterns sovturer dagtid, och till sist skickade jag in något som jag skämdes så mycket över att jag inte ville att någon skulle någonsin läsa det. Men i september i år, exakt två år efter att den första versionen åkt in fick jag vet att artikeln skulle publiceras. Mot alla odds hade jag lyckats skriva om den ursprungliga versionen så att den dög för denna journal. Artikeln kom ut online samma dag som min tid som gästforskare på universitetet i Valdivia började. Symboliskt. Utan den hjälp jag fått av mina kontakter på det universitetet då för tre år sedan hade den artikeln aldrig blivit till. De öppnade dörrar som annars hade förblivit stängda för mig. Vilken lycka att få presentera resultaten från det besöket just för dem medan jag var där! Som sagt, år 2015 var året då allting klaffade.
År 2015 har givetvis också betydd mycket mörker, i alla fall om man valt att se verkligheten ur nyhetstablåernas perspektiv. Stundvis har jag tappat fotfästet, känt att jorden snart går under, att ondskan är för stor för mig att besegra, rädslan att tagit över - som det stod tryck på Maflada-väskan jag fick av mina svärföräldrar: 'stoppa världen, jag vill stiga av!' (originaltext: paren el mundo, quiero bajar) . Jag har känt att jag måste värja mig, gömma mig, försöka förtränga allt detta mörker. Istället för att låta ångesten och paniken ta över har jag valt att fokusera på vad jag själv kan göra här och nu. Så här i efterhand måste jag säga att året som gått ändå gett mig styrka att tro att vi är på väg mot ljuset. Jag har sett hur varje nyhet om ondskans framfart på vår jord har bemötts med kärlek. Jag ser en våg, eller kanske rent av en tsunami, av omtänksamhet som sköljer över hela världen varje gång vi påminns om det onda i mörkret.
Så vad är det som gör att så mycket fallit på plats i år? Övre makter? Ödet? Goda vibrationer? Hårt arbete? Samarbete med alla dessa härliga människor som råkar finnas i min närhet? Tacksamheten över det goda i livet? Tron på det goda? Ja allt det där har nog något att göra med det gångna året men framför allt blir jag allt mer övertygad om att lösningen ligger i nuet: fokus på här och nu. Alltid. Och modet att göra som Donna Haraway säger: 'staying with the trouble'* .
Denna lärdom tar jag med mig in i det 'nya' året. Jag avger inga löften (utöver att lova mig själv att jag ska spendera mer tid i sagornas värld med mina barn) och målat inte heller upp några scenarion över det kommande året. Istället fortsätter jag att leva här och nu så gott det går. Jag fortsätter att denomarlisera det normala i mitt och min omgivnings liv. Det bästa jag kan lova mig själv inför år 2016 är tt hålla mig kvar i 'stormens mittpunkt', här och nu.
Gott nytt här och nu till er alla!
 |
| Stay with the trouble betyder för mig att jag låter vågorna skölja över mig, jag låter dem komma medan jag står kvar här och nu. Bilden tagen i byn dit jag återvände tre år efter första besöket. |
*Haraway använder uttrycket 'staying with the trouble' för att beskriva hur det inte finns någon färdigt skriven story om hur världen kommer att se ut i framtiden, ' The sky has not fallen. Not yet'..: ' What I mean is more like worlding in the sf (string figure, eller science fiction, min kommentar) sense, where earthly ontological choreography remains in play and at stake in living and dying with each other in our wounded, yet still capacious and capable, motley kinds. My open is to be found in play and in labor, where who and what are to be are forged in thick and deep times and places.
För mig betyder det att jag fortsätter samlar mod till mig att skriva min egen berättelse utfrån de berättelser som redan destablisert min egen verklighet (satt mig i 'trouble') för att påverka andras berättelser och på så sätt även destabilisera den officiella berättelsen. Den officiella berättelsen är det som vi trodde att var normalt men som egentligen bara var förtäckta relationer mellan dem som har rätten att bestämma vilka storyn som blir skrivna, normaliserade, gestaltade sanningar och vilka storyn som försvinner i tystnaden.
I Haraways egna ord: 'it matters what stories tell stories, it matters what thoughts think thoughts, it matters what worlds world worlds. That we need to take seriously the acquisition of that kind of skill, emotional, intellectual, material skill, to destabilize our own stories, to retell them with other stories, and vice versa. A kind of serious denormalization of that which is normally held still, in order to do that which one thinks one is doing. It matters to destabilize worlds of thinking with other worlds of thinking. It matters to be less parochial. If ever there was a time, it is surely now, and I think all of us lack many of the skills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar