I samband med de finska smålejonens guld i hockey debatteras just nu Sveriges historielöshet och vad det innebär för det kollektiva minnet. Trots att vi i Finland alla borde ha lärt oss om vårt gemensamma förflutna med svenskarna är jag ändå inte säker på att vår befolkning kan sin läxa på ett djupare plan. Och nu talar jag då inte om minoritetens ursprung i vårt land, utan jag tänker snarare på vad som försiggår i nyhetsmyllret om kvinnor som riskeras våldtas av män.
Det slår mig att det tåls att tänka på om inte Dick Harrisons (se länken ovan) svar på frågan hur oroad han är över Sveriges historielöshet även gäller denna debatt:
"Historia är ingenting vi läser bara för att det är
roligt utan för att det är viktigt att veta hur människan har agerat i
det förflutna. Det ger oss erfarenheter som vi kan använda."
Just det. Erfarenheter som vi kan använda. Jag googlar "häxor som bränns på bål" och får fram följande beskrivande text: Varför brändes häxor på bål?
"Under häxprocessernas tid i Europa, som pågick
cirka 1450–1700, brändes tusentals män och kvinnor på bål, dömda för att
ha bedrivit trolldom och brutit mot den kristna läran. Exakt hur många som avrättades är inte känt, men historiker har
uppskattat det totala dödstalet i Europa till omkring 50 000. I Sverige
kulminerade häxjakten under 1600-talets andra hälft, då fler än 300
personer avrättades. Straffet att brännas på bål är känt redan från antika källor. På
medeltiden fick denna avrättningsmetod en religiös innebörd och blev
vanlig som straff för just kätteri. Genom att bränna upp kropparna
ansågs de dödsdömda nämligen gå miste om möjligheten att återuppstå på
den yttersta dagen. Långt ifrån alla som dömdes i häxprocesser brändes dock levande. Många halshöggs eller hängdes först, varpå kropparna brändes. Den beryktade spanska inkvisitionen använde också bränning på bål som
avrättningsmetod. Den sista personen som dömdes till döden av
inkvisitionen avrättades 1826. Då hade bränning på bål ersatts med
hängning, men efter avrättningen placerades kroppen symboliskt i en
tunna med eldslågor målade på sidorna, som sedan begravdes i ovigd jord."
I nutid kan kätteriet likställas med oliktänkare i största allmänhet. De som inte följer 'de rätta lärorna', de som inte har förstånd att hålla käft, de som förespråkar humanism framom rasism, solidaritet framom gränser, fred framom krig. Idag bränns oliktänkarna inte på bål, men de hotas bli våldtagna om de inte rättar sig i ledet. Budskapet är klart: kvinnor håll er hemma och våga inte öppna munnen för då går det illa för er!
Det är inte hoten i sig som skämmer mig utan det att de man borde kunna lita på mest i sådana här situationer, dvs de som ska försvara lag och ordning, polismakten själv, har gått och släppt på tyglarna och låtit frivilliga pratuller pratullera gatorna för att försvara vår säkerhet genom ”kansalaisten vapaaehtoisena talkootyönä, jota tarvitaan vaikeina aikoina”.. Vems säkerhet? Jag känner mig inte tryggare av att ha organiserade xenofoba rasister som ser till att deras rätt att våldföra sig på kvinnor inte tas ifrån dem av män från andra kulturer. Än en gång är det är häxorna - starka kvinnor som vågar tänka och agera utifrån sin egen inre styrka - som ska brännas på bål.
Jag kan inte annat än konstatera att historielösheten i vårt land är beklämmande och skrämmande på samma gång.
7.1.16
Kraschlandning eller preparing for take-off?
Jag skrev i mitt senaste inlägg att år 2015 gav mig vingar och hur jag lärde mig att fokusera på här och nu. Här och nu just nu känns som en riktig kraschlandning. I förrgår fick jag veta att yngsta dottern inte kan leka några timmar hemma hos kompis den här veckan då kompisen har öroninflammtion. Imorse vägrade bilen starta. Minus tjugoåtta blev aningen för drygt för stackarn. Det blev svårt att få hit barnskötaren som blivit inkallad för att ta hand om minstingen då även hennes bil står sedan två veckor tillbaka. Ikväll steg febern på sonen, han som ska fira sin födelsedag med sina kompisar om två dagar. På jobbet ligger mitt utkast på ett konferenspapper och väntar på mig. Det ska vara inlämnat på måndag. Tusen ord fattas ännu. Och imorgon är jag inkallad på korsförhör till Centralsjukhuset för att försvara äldsta dotterns glutenfria kost som hon fått och mått bra av i tre år trots negativa blodtest. Och egentligen borde jag ju sitta och skriva färdigt min avhandling just nu. Sneglar mett ett öga på Födelsedagsdagboken som kom hem med sonen idag - jaha måste komma ihåg och framkalla några bilder till den också, så att han har något att visa upp då de firar hans sex år, helst före nästa barn hinner fylla sju... Här och nu, här och nu gör jag mitt bästa när jag kraschlandar tillbaka i småbarnsvardagen. Och då har inte ens barnens fritidsintressen börjat ännu - de börjar ju först nästa vecka...
Så här och nu gör jag vad jag kan. Först ut: förbered morgondagens korsförhör.
Efter läggdags tar jag itu med de senaste forskningsrönen gällande kopplingen glutenkänslighet (det som nuförtiden även kallas för non-celiac gluten sensitivity). Jag blir förvånad över hur lätt det är att hitta vetenskapliga studier i ämnet. Hur i allsindar ska det vara så svårt för kommunens läkare att skriva ut läkarintyg på basen av de symptom som jag beskrivit för dem gång på gång? Varför slösa med kommunens resurser och kalla in oss på ännu ett möte med ännu en till (högre uppsatt) läkare? Detta borde inte vara ett problem. Att vi kämpar med att hålla dottern på en kost som får henne att må gott och prestera bra i skolan borde väl vara i allas intresse? Att det dessutom finns så mycket skrivet om kopplingarna mellan gluten och hennes symptom borde ju rimligtvis ha löst våra problem för länge sedan redan. Men nej. Icke. Min slutsats är att jordbrukspolitik och skolmatsbudgeter väger tyngre än barnens välmående. Gör det så svårt som möjligt för barn att få den kost de mår bra så får vi ner kostnaderna på specialdieterna. Skitsamma att det behövs tio assistenter per skolklass för att hjälpa till i inlärningen, det skrivs in under ett annan kostnadscenter och snart sparas det även där.
Om inte jetlaggen vore en sådan barlast just nu. Om inte nattamningarna slagit tillbaka med fullkraft. Om inte tiden jag har till förfogande för att kunna tänka klart och göra mina egna efterforskningar gällande detta vore så knapp... Om inte... Stopp. Det är lätt att gräva ner sig när man är så trött som jag är just nu men nu sätter jag stopp för min självömkan. Jag är forskare. Jag kan faktiskt det här med att söka information. Det är min uppgift att försvara mitt barn. Här och nu.
Säger som kaptenen på flygplanen, cabin crew - prepare for take off! Nu djupdyker jag i glutenkänslighetens senaste forskningsrön.... See you later!
Så här och nu gör jag vad jag kan. Först ut: förbered morgondagens korsförhör.
Efter läggdags tar jag itu med de senaste forskningsrönen gällande kopplingen glutenkänslighet (det som nuförtiden även kallas för non-celiac gluten sensitivity). Jag blir förvånad över hur lätt det är att hitta vetenskapliga studier i ämnet. Hur i allsindar ska det vara så svårt för kommunens läkare att skriva ut läkarintyg på basen av de symptom som jag beskrivit för dem gång på gång? Varför slösa med kommunens resurser och kalla in oss på ännu ett möte med ännu en till (högre uppsatt) läkare? Detta borde inte vara ett problem. Att vi kämpar med att hålla dottern på en kost som får henne att må gott och prestera bra i skolan borde väl vara i allas intresse? Att det dessutom finns så mycket skrivet om kopplingarna mellan gluten och hennes symptom borde ju rimligtvis ha löst våra problem för länge sedan redan. Men nej. Icke. Min slutsats är att jordbrukspolitik och skolmatsbudgeter väger tyngre än barnens välmående. Gör det så svårt som möjligt för barn att få den kost de mår bra så får vi ner kostnaderna på specialdieterna. Skitsamma att det behövs tio assistenter per skolklass för att hjälpa till i inlärningen, det skrivs in under ett annan kostnadscenter och snart sparas det även där.
Om inte jetlaggen vore en sådan barlast just nu. Om inte nattamningarna slagit tillbaka med fullkraft. Om inte tiden jag har till förfogande för att kunna tänka klart och göra mina egna efterforskningar gällande detta vore så knapp... Om inte... Stopp. Det är lätt att gräva ner sig när man är så trött som jag är just nu men nu sätter jag stopp för min självömkan. Jag är forskare. Jag kan faktiskt det här med att söka information. Det är min uppgift att försvara mitt barn. Här och nu.
Säger som kaptenen på flygplanen, cabin crew - prepare for take off! Nu djupdyker jag i glutenkänslighetens senaste forskningsrön.... See you later!
1.1.16
Tillbakablicken på året som gav mig vingar och ett liv här och nu
Året som gått har inte bara gått, det har
sprungit mig förbi. Jag har knappt hunnit med. Ändå har jag väl gjort det på något sätt. Hunnit med alltså. För här är jag ju. Välbehållen och lugn till sinnet. Jag har faktiskt hunnit med allt det jag kan tänka mig, och så mycket mer. Plötsligt började knutar lösas upp, lösningarna började falla
från skyarna. Här nere stod jag och tackade och tog emot. År 2015 var året som gav mig vingar att
flyga med.
Först var det vår au pair som uppenbarade sig som från ingenstans när vi behövde henne som mest. Hon var min trogna assistent de mest intensiva månaderna det här året. När jag hade kurs i Helsingfors tog hon hand om allt det praktiska här hemma medan mamma och pappa skötte ett-åringen i storstan. När jag var på konferens någon vecka senare i samma stad tog hon ett-åringen med ut på sightseeing på stan. På det sättet kunde jag 'lösgöra' mig från hemmets bojor men ändå erbjuda dottern den trygghet och närhet hon behövde vid den åldern. Au pairen var förstås glad att hon på arbetstid fick åka ut till både Sveaborg, Högholmen och till Sibeliusmonumentet. Under sommarlovet såg au pairen till att de äldre barnen kom sig till simskolan varje dag, även då det regnade. Och när sommaren började på samma gång som skolan i höstas tog hon barnen med till stranden varje dag efter skolan. Hon var en sann räddare i nöden medan jag skrev så tangentbordet glödde för att få klart alla de texter som behövde skrivas just då.
Sen kom bonden. Ja, just den bonden, den danske bonden. Han kom. För att vi på Slow Foods årsmöte skämtat om att det skulle vara bra roligt att bjuda in honom hit. Såg jag ringde honom en kväll i april och han sa ja, visst ville han komma och berätta om sin livstil för oss här i Österbotten. Där satt han plötsligt mitt i bland oss ekomatfreakar och snackade en massa härliga grejer. Haha, och jag som inte ens sett ett enda program av honom. Min man såg förstås till att berätta för honom hur väl inkommen jag var i bonderoven-livet.... Men nu har jag sett honom på tv också, i efterskott. Vem hade trott att något sånt skulle hända ännu i början av det här året. Never ever.
Media har också varit med mig i år. Helt utan att jag egentligen bett om det. Jag är inte den som vill stå i rampljus. Tycker mycket mer om kulisserna. Men ibland blir det ändå så. Redan i januari var det sockret, skolmaten och Ann Fernholm som var på tapeten. Stor bild och mycket fin artikel i den lokala tidningen om varför det är viktigt att kommunerna satsar på äkta mat åt våra små. Sen blev det ett reportage om varför jag bojkottar palmolja i The Guardian. Det var också otippat. Men det hände. Som sagt, plötsligt började saker bara hända och jag hann knappt med. Så var det också då jag blev utnämnd till frontfigur i lokaltidningen för Brändöbibbans räddningspatrull (damn, har ännu en oåterlämnad bok någonstans gömd i detta hushåll efter kampanjen #lånabokhyllornatommar, #räddabrändöbibban). Sagt och gjort, bibban fick tilläggstid ett år till... ska jobba på att se till att det blir mer än så bara jetlaggen lagt sig... Och medan jag var bortrest publicerade samma dagstidning en lång artikel om min forskning och mina tankar kring hur legitimitet byggs upp från rötterna. Som sagt - otippat allt detta, men det hände, i alla fall om man ska tro tidningsmaterialet!
Sen reste vi till Chile. Jag åkte tillbaka till byarna där jag gjort mina fältstudier för tre år sedan (se intrycken från 2012 här: Tillbaka till framtiden. Denna gång med familjen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag lever ännu delvis kvar i den drömmen (se bilderna här: Nutid i dåtid i bilder). Jag kommer ännu ihåg hur tidvattnet steg och sjönk, hur kossorna stod längs med vägarna och betade sitt grön gräs, och hur tupparna gal dagarna i ända, hur vågorna skvalpade längs med den långa sandstranden och hur barnen njöt av att få spela 'fotte' uppe vid 'rukan' (traditionell mapuche byggnad) i mapuchebyn 'Villa Nahuel'. Jag är ledsen att jag inte hunnit skriva ner mina intryck från varje dag under den resan. Det skulle ha varit värdefullt. Men ibland måste man bara inse sina egna gränser. Att göra fältstudier tillsammans med familjen är något helt annat än att åka iväg på egen hand. Det finns klara gränser för vad som är 'doable'. Men vi gjorde det och det känns helt otroligt fantastiskt att vi klarade av detta konststycke. Kanske hinner jag ännu skriva ett inlägg om hur det var att resa med en så stor familj land och rike runt innan minnen flagnar och försvinner i det förflutna. Den här resan till Chile, med stop-over på stranden i Copacabana var minst sagt otippad. Dagen då stipendieansökningarna skulle skickas in i vintras insåg jag att det var en resa som jag borde göra. Allt klaffade. På en dag blev jag inbjuden till universitetet i staden där vi just varit och stipendieansökan skickades in med alla behövliga bifogade dokument. Jag upprepar, år 2015 går till historien som året då allting klaffade (förutom några 'små' incidenter på resan då- men sånt hör ju till, mer om det senare).
Något som för mig var minst sagt otippat var publiceringen av min andra artikel. Jag hann skicka in sex revideringar på den artikeln till journalen. Varje gång trodde jag att det var det sista jag såg av den artikeln. Någon gång i slutet av år 2014 gav jag också upp och skrev till editorerna att nu ger jag upp, glöm mitt bidrag till er 'special issue', nu tänker jag fokusera på 'livet'. Men de släppte inte taget om mig så lätt utan de gav mig (mot min egen vilja i det skedet) en andra chans, tre veckor extra tid. Som jag slet för att täckas skicka in något till dem då, skrev mellan nattamningarna, under dotterns sovturer dagtid, och till sist skickade jag in något som jag skämdes så mycket över att jag inte ville att någon skulle någonsin läsa det. Men i september i år, exakt två år efter att den första versionen åkt in fick jag vet att artikeln skulle publiceras. Mot alla odds hade jag lyckats skriva om den ursprungliga versionen så att den dög för denna journal. Artikeln kom ut online samma dag som min tid som gästforskare på universitetet i Valdivia började. Symboliskt. Utan den hjälp jag fått av mina kontakter på det universitetet då för tre år sedan hade den artikeln aldrig blivit till. De öppnade dörrar som annars hade förblivit stängda för mig. Vilken lycka att få presentera resultaten från det besöket just för dem medan jag var där! Som sagt, år 2015 var året då allting klaffade.
År 2015 har givetvis också betydd mycket mörker, i alla fall om man valt att se verkligheten ur nyhetstablåernas perspektiv. Stundvis har jag tappat fotfästet, känt att jorden snart går under, att ondskan är för stor för mig att besegra, rädslan att tagit över - som det stod tryck på Maflada-väskan jag fick av mina svärföräldrar: 'stoppa världen, jag vill stiga av!' (originaltext: paren el mundo, quiero bajar) . Jag har känt att jag måste värja mig, gömma mig, försöka förtränga allt detta mörker. Istället för att låta ångesten och paniken ta över har jag valt att fokusera på vad jag själv kan göra här och nu. Så här i efterhand måste jag säga att året som gått ändå gett mig styrka att tro att vi är på väg mot ljuset. Jag har sett hur varje nyhet om ondskans framfart på vår jord har bemötts med kärlek. Jag ser en våg, eller kanske rent av en tsunami, av omtänksamhet som sköljer över hela världen varje gång vi påminns om det onda i mörkret.
Så vad är det som gör att så mycket fallit på plats i år? Övre makter? Ödet? Goda vibrationer? Hårt arbete? Samarbete med alla dessa härliga människor som råkar finnas i min närhet? Tacksamheten över det goda i livet? Tron på det goda? Ja allt det där har nog något att göra med det gångna året men framför allt blir jag allt mer övertygad om att lösningen ligger i nuet: fokus på här och nu. Alltid. Och modet att göra som Donna Haraway säger: 'staying with the trouble'* .
Denna lärdom tar jag med mig in i det 'nya' året. Jag avger inga löften (utöver att lova mig själv att jag ska spendera mer tid i sagornas värld med mina barn) och målat inte heller upp några scenarion över det kommande året. Istället fortsätter jag att leva här och nu så gott det går. Jag fortsätter att denomarlisera det normala i mitt och min omgivnings liv. Det bästa jag kan lova mig själv inför år 2016 är tt hålla mig kvar i 'stormens mittpunkt', här och nu.
Gott nytt här och nu till er alla!
*Haraway använder uttrycket 'staying with the trouble' för att beskriva hur det inte finns någon färdigt skriven story om hur världen kommer att se ut i framtiden, ' The sky has not fallen. Not yet'..: ' What I mean is more like worlding in the sf (string figure, eller science fiction, min kommentar) sense, where earthly ontological choreography remains in play and at stake in living and dying with each other in our wounded, yet still capacious and capable, motley kinds. My open is to be found in play and in labor, where who and what are to be are forged in thick and deep times and places.
För mig betyder det att jag fortsätter samlar mod till mig att skriva min egen berättelse utfrån de berättelser som redan destablisert min egen verklighet (satt mig i 'trouble') för att påverka andras berättelser och på så sätt även destabilisera den officiella berättelsen. Den officiella berättelsen är det som vi trodde att var normalt men som egentligen bara var förtäckta relationer mellan dem som har rätten att bestämma vilka storyn som blir skrivna, normaliserade, gestaltade sanningar och vilka storyn som försvinner i tystnaden.
I Haraways egna ord: 'it matters what stories tell stories, it matters what thoughts think thoughts, it matters what worlds world worlds. That we need to take seriously the acquisition of that kind of skill, emotional, intellectual, material skill, to destabilize our own stories, to retell them with other stories, and vice versa. A kind of serious denormalization of that which is normally held still, in order to do that which one thinks one is doing. It matters to destabilize worlds of thinking with other worlds of thinking. It matters to be less parochial. If ever there was a time, it is surely now, and I think all of us lack many of the skills.
Först var det vår au pair som uppenbarade sig som från ingenstans när vi behövde henne som mest. Hon var min trogna assistent de mest intensiva månaderna det här året. När jag hade kurs i Helsingfors tog hon hand om allt det praktiska här hemma medan mamma och pappa skötte ett-åringen i storstan. När jag var på konferens någon vecka senare i samma stad tog hon ett-åringen med ut på sightseeing på stan. På det sättet kunde jag 'lösgöra' mig från hemmets bojor men ändå erbjuda dottern den trygghet och närhet hon behövde vid den åldern. Au pairen var förstås glad att hon på arbetstid fick åka ut till både Sveaborg, Högholmen och till Sibeliusmonumentet. Under sommarlovet såg au pairen till att de äldre barnen kom sig till simskolan varje dag, även då det regnade. Och när sommaren började på samma gång som skolan i höstas tog hon barnen med till stranden varje dag efter skolan. Hon var en sann räddare i nöden medan jag skrev så tangentbordet glödde för att få klart alla de texter som behövde skrivas just då.
Sen kom bonden. Ja, just den bonden, den danske bonden. Han kom. För att vi på Slow Foods årsmöte skämtat om att det skulle vara bra roligt att bjuda in honom hit. Såg jag ringde honom en kväll i april och han sa ja, visst ville han komma och berätta om sin livstil för oss här i Österbotten. Där satt han plötsligt mitt i bland oss ekomatfreakar och snackade en massa härliga grejer. Haha, och jag som inte ens sett ett enda program av honom. Min man såg förstås till att berätta för honom hur väl inkommen jag var i bonderoven-livet.... Men nu har jag sett honom på tv också, i efterskott. Vem hade trott att något sånt skulle hända ännu i början av det här året. Never ever.
Media har också varit med mig i år. Helt utan att jag egentligen bett om det. Jag är inte den som vill stå i rampljus. Tycker mycket mer om kulisserna. Men ibland blir det ändå så. Redan i januari var det sockret, skolmaten och Ann Fernholm som var på tapeten. Stor bild och mycket fin artikel i den lokala tidningen om varför det är viktigt att kommunerna satsar på äkta mat åt våra små. Sen blev det ett reportage om varför jag bojkottar palmolja i The Guardian. Det var också otippat. Men det hände. Som sagt, plötsligt började saker bara hända och jag hann knappt med. Så var det också då jag blev utnämnd till frontfigur i lokaltidningen för Brändöbibbans räddningspatrull (damn, har ännu en oåterlämnad bok någonstans gömd i detta hushåll efter kampanjen #lånabokhyllornatommar, #räddabrändöbibban). Sagt och gjort, bibban fick tilläggstid ett år till... ska jobba på att se till att det blir mer än så bara jetlaggen lagt sig... Och medan jag var bortrest publicerade samma dagstidning en lång artikel om min forskning och mina tankar kring hur legitimitet byggs upp från rötterna. Som sagt - otippat allt detta, men det hände, i alla fall om man ska tro tidningsmaterialet!
Sen reste vi till Chile. Jag åkte tillbaka till byarna där jag gjort mina fältstudier för tre år sedan (se intrycken från 2012 här: Tillbaka till framtiden. Denna gång med familjen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag lever ännu delvis kvar i den drömmen (se bilderna här: Nutid i dåtid i bilder). Jag kommer ännu ihåg hur tidvattnet steg och sjönk, hur kossorna stod längs med vägarna och betade sitt grön gräs, och hur tupparna gal dagarna i ända, hur vågorna skvalpade längs med den långa sandstranden och hur barnen njöt av att få spela 'fotte' uppe vid 'rukan' (traditionell mapuche byggnad) i mapuchebyn 'Villa Nahuel'. Jag är ledsen att jag inte hunnit skriva ner mina intryck från varje dag under den resan. Det skulle ha varit värdefullt. Men ibland måste man bara inse sina egna gränser. Att göra fältstudier tillsammans med familjen är något helt annat än att åka iväg på egen hand. Det finns klara gränser för vad som är 'doable'. Men vi gjorde det och det känns helt otroligt fantastiskt att vi klarade av detta konststycke. Kanske hinner jag ännu skriva ett inlägg om hur det var att resa med en så stor familj land och rike runt innan minnen flagnar och försvinner i det förflutna. Den här resan till Chile, med stop-over på stranden i Copacabana var minst sagt otippad. Dagen då stipendieansökningarna skulle skickas in i vintras insåg jag att det var en resa som jag borde göra. Allt klaffade. På en dag blev jag inbjuden till universitetet i staden där vi just varit och stipendieansökan skickades in med alla behövliga bifogade dokument. Jag upprepar, år 2015 går till historien som året då allting klaffade (förutom några 'små' incidenter på resan då- men sånt hör ju till, mer om det senare).
Något som för mig var minst sagt otippat var publiceringen av min andra artikel. Jag hann skicka in sex revideringar på den artikeln till journalen. Varje gång trodde jag att det var det sista jag såg av den artikeln. Någon gång i slutet av år 2014 gav jag också upp och skrev till editorerna att nu ger jag upp, glöm mitt bidrag till er 'special issue', nu tänker jag fokusera på 'livet'. Men de släppte inte taget om mig så lätt utan de gav mig (mot min egen vilja i det skedet) en andra chans, tre veckor extra tid. Som jag slet för att täckas skicka in något till dem då, skrev mellan nattamningarna, under dotterns sovturer dagtid, och till sist skickade jag in något som jag skämdes så mycket över att jag inte ville att någon skulle någonsin läsa det. Men i september i år, exakt två år efter att den första versionen åkt in fick jag vet att artikeln skulle publiceras. Mot alla odds hade jag lyckats skriva om den ursprungliga versionen så att den dög för denna journal. Artikeln kom ut online samma dag som min tid som gästforskare på universitetet i Valdivia började. Symboliskt. Utan den hjälp jag fått av mina kontakter på det universitetet då för tre år sedan hade den artikeln aldrig blivit till. De öppnade dörrar som annars hade förblivit stängda för mig. Vilken lycka att få presentera resultaten från det besöket just för dem medan jag var där! Som sagt, år 2015 var året då allting klaffade.
År 2015 har givetvis också betydd mycket mörker, i alla fall om man valt att se verkligheten ur nyhetstablåernas perspektiv. Stundvis har jag tappat fotfästet, känt att jorden snart går under, att ondskan är för stor för mig att besegra, rädslan att tagit över - som det stod tryck på Maflada-väskan jag fick av mina svärföräldrar: 'stoppa världen, jag vill stiga av!' (originaltext: paren el mundo, quiero bajar) . Jag har känt att jag måste värja mig, gömma mig, försöka förtränga allt detta mörker. Istället för att låta ångesten och paniken ta över har jag valt att fokusera på vad jag själv kan göra här och nu. Så här i efterhand måste jag säga att året som gått ändå gett mig styrka att tro att vi är på väg mot ljuset. Jag har sett hur varje nyhet om ondskans framfart på vår jord har bemötts med kärlek. Jag ser en våg, eller kanske rent av en tsunami, av omtänksamhet som sköljer över hela världen varje gång vi påminns om det onda i mörkret.
Så vad är det som gör att så mycket fallit på plats i år? Övre makter? Ödet? Goda vibrationer? Hårt arbete? Samarbete med alla dessa härliga människor som råkar finnas i min närhet? Tacksamheten över det goda i livet? Tron på det goda? Ja allt det där har nog något att göra med det gångna året men framför allt blir jag allt mer övertygad om att lösningen ligger i nuet: fokus på här och nu. Alltid. Och modet att göra som Donna Haraway säger: 'staying with the trouble'* .
Denna lärdom tar jag med mig in i det 'nya' året. Jag avger inga löften (utöver att lova mig själv att jag ska spendera mer tid i sagornas värld med mina barn) och målat inte heller upp några scenarion över det kommande året. Istället fortsätter jag att leva här och nu så gott det går. Jag fortsätter att denomarlisera det normala i mitt och min omgivnings liv. Det bästa jag kan lova mig själv inför år 2016 är tt hålla mig kvar i 'stormens mittpunkt', här och nu.
Gott nytt här och nu till er alla!
 |
| Stay with the trouble betyder för mig att jag låter vågorna skölja över mig, jag låter dem komma medan jag står kvar här och nu. Bilden tagen i byn dit jag återvände tre år efter första besöket. |
*Haraway använder uttrycket 'staying with the trouble' för att beskriva hur det inte finns någon färdigt skriven story om hur världen kommer att se ut i framtiden, ' The sky has not fallen. Not yet'..: ' What I mean is more like worlding in the sf (string figure, eller science fiction, min kommentar) sense, where earthly ontological choreography remains in play and at stake in living and dying with each other in our wounded, yet still capacious and capable, motley kinds. My open is to be found in play and in labor, where who and what are to be are forged in thick and deep times and places.
För mig betyder det att jag fortsätter samlar mod till mig att skriva min egen berättelse utfrån de berättelser som redan destablisert min egen verklighet (satt mig i 'trouble') för att påverka andras berättelser och på så sätt även destabilisera den officiella berättelsen. Den officiella berättelsen är det som vi trodde att var normalt men som egentligen bara var förtäckta relationer mellan dem som har rätten att bestämma vilka storyn som blir skrivna, normaliserade, gestaltade sanningar och vilka storyn som försvinner i tystnaden.
I Haraways egna ord: 'it matters what stories tell stories, it matters what thoughts think thoughts, it matters what worlds world worlds. That we need to take seriously the acquisition of that kind of skill, emotional, intellectual, material skill, to destabilize our own stories, to retell them with other stories, and vice versa. A kind of serious denormalization of that which is normally held still, in order to do that which one thinks one is doing. It matters to destabilize worlds of thinking with other worlds of thinking. It matters to be less parochial. If ever there was a time, it is surely now, and I think all of us lack many of the skills.
31.12.15
Om känsla av att trilla ner i ett kaninhål
Vet ni den där effekten av Alice i Underlandet som faller ner i kaninhålet och hur det snurrar kring henne medan hon faller? Undefär så kändes det i förrgår då jag lade mig ner för att sova på ett hotell in the middle of nowhere någonstans i Dickursby efter nästan 30 timmar på resa. Var är jag?Vad är verkligt? Vad är dröm? Hur gick allt så snabbt? Har jag faktiskt upplevt allt det jag tror mig ha upplevt?
I något skede, i något av de tre flygplanen som vi reste med tittade jag mig runt omkring och tänkte att man kunde tro att vi var i en tidsmaskin. Medan fönstrena var förtäckta och lamporna släckta (det måste ha varit flyget över Atlanten) så såg man ju knappt att det var ett flygplan. Det hördes bara en massa brummande och så var det en lång tub med människor sittande på rad. Värsta time wrappen. Men så är det ju lite av en tidsresa man gör då man reser med eller mot solens riktning.
Väl hemma igen känns det som om inget hänt. Inget alls. Jag är tillbaka i min egen verklighet. Men egentligen har mycket hunnit hända både i mig och runtomkring.
Det här med att vi byter år i natt tycks också gå mig helt förbi. Det är bra om vi lyckas ratta in grevinnan och betjänten på tv:n ikväll, kanske jag då inser att det var slut på detta år och att det nya kommer emot med rasande fart. Vem vet. Imorgon publicerar jag en tillbakablick på året som går till historien som overkligt och på samma gång oförglömligt, året då allting klaffade.
Men nu är det dags att slita upp en sovande jetlaggad unge ur hennes skönhetssömn, annars blir det nog inget stillsamt nyår hemma hos oss.
Gott slut på er alla! Försök att hålla förståndet kvar om ni råkar trilla ner i ett kaninhål. Det är trots allt en ganska härlig upplevelse!
I något skede, i något av de tre flygplanen som vi reste med tittade jag mig runt omkring och tänkte att man kunde tro att vi var i en tidsmaskin. Medan fönstrena var förtäckta och lamporna släckta (det måste ha varit flyget över Atlanten) så såg man ju knappt att det var ett flygplan. Det hördes bara en massa brummande och så var det en lång tub med människor sittande på rad. Värsta time wrappen. Men så är det ju lite av en tidsresa man gör då man reser med eller mot solens riktning.
Väl hemma igen känns det som om inget hänt. Inget alls. Jag är tillbaka i min egen verklighet. Men egentligen har mycket hunnit hända både i mig och runtomkring.
Det här med att vi byter år i natt tycks också gå mig helt förbi. Det är bra om vi lyckas ratta in grevinnan och betjänten på tv:n ikväll, kanske jag då inser att det var slut på detta år och att det nya kommer emot med rasande fart. Vem vet. Imorgon publicerar jag en tillbakablick på året som går till historien som overkligt och på samma gång oförglömligt, året då allting klaffade.
Men nu är det dags att slita upp en sovande jetlaggad unge ur hennes skönhetssömn, annars blir det nog inget stillsamt nyår hemma hos oss.
Gott slut på er alla! Försök att hålla förståndet kvar om ni råkar trilla ner i ett kaninhål. Det är trots allt en ganska härlig upplevelse!
26.12.15
Jul i syd
För att inte låta döden och misären (se senaste inlägg) ta över här på bloggen skriver jag ett snabbt inlägg fast jag egentligen inte har tid.
Julen kom och gick. Den var het. Igår på juldagen förskräckligt het. Vår julmat var traditionell enligt vår familjs traditioner: förrätt skaldjur i ugn (locos och machas a la parmesana) - glad att se att två av mina barn är riktiga gourmander och älskar dessa delikata småkryp från Stilla Havet. huvudrätt bestod av fisk och färska sallader. Efterrätten var sedan nnågot tyngre: risgrynsgröt med sviskonsoppa (som jag lärde mig att är en traditionell finlandssvensk maträtt när jag googlade receptet).
Julbocken flög förbi med sina renar. Han hade använt så mycket tid där uppe i norr att han hade varken tid för skorstenar eller snapsar och julsånger hemma i soffan (eller kanske ville han undvika den extrema hettan?). Istället såg vi hans kälke som ett ljus på den mörka himlen vid midnatt och barnen svor på att de såg åtminstone en säck med julklappar falla ner från hans ekipage. Magiskt, eller hur?
Förtrollade av upplevelsen hittade sedan barnen sina paket under granen efter att de varit ute en stund och kollat in stjärnorna och meteoriterna. Där fanns, enligt mig, paket i överflöd, men när alla paketen var öppnade och julefriden infann sig kändes det ändå helt passligt. Ingen hysteri hos oss. Och det är väl bra för nu börjar konststycket att lyckas packa ner alla dessa ting i två rinkor och en vagnväska - som redan från början var överfulla med stuff. Utmaningar, utmaningar.
Snart är vi tillbaka i norr, i vinterkylan och i midvintermörkret. Men det säg att ni går mot bättre tider... glad att slippa denna hetta, igår var det minst 35 grader och jag är inte gjord för sånt. Stackars familj... gick och drog ett kyligt lakan över mig för att bespara dem.
Ha ett gott slut på året alla ni där ute i cyperspejsen!
Julen kom och gick. Den var het. Igår på juldagen förskräckligt het. Vår julmat var traditionell enligt vår familjs traditioner: förrätt skaldjur i ugn (locos och machas a la parmesana) - glad att se att två av mina barn är riktiga gourmander och älskar dessa delikata småkryp från Stilla Havet. huvudrätt bestod av fisk och färska sallader. Efterrätten var sedan nnågot tyngre: risgrynsgröt med sviskonsoppa (som jag lärde mig att är en traditionell finlandssvensk maträtt när jag googlade receptet).
Julbocken flög förbi med sina renar. Han hade använt så mycket tid där uppe i norr att han hade varken tid för skorstenar eller snapsar och julsånger hemma i soffan (eller kanske ville han undvika den extrema hettan?). Istället såg vi hans kälke som ett ljus på den mörka himlen vid midnatt och barnen svor på att de såg åtminstone en säck med julklappar falla ner från hans ekipage. Magiskt, eller hur?
Förtrollade av upplevelsen hittade sedan barnen sina paket under granen efter att de varit ute en stund och kollat in stjärnorna och meteoriterna. Där fanns, enligt mig, paket i överflöd, men när alla paketen var öppnade och julefriden infann sig kändes det ändå helt passligt. Ingen hysteri hos oss. Och det är väl bra för nu börjar konststycket att lyckas packa ner alla dessa ting i två rinkor och en vagnväska - som redan från början var överfulla med stuff. Utmaningar, utmaningar.
Snart är vi tillbaka i norr, i vinterkylan och i midvintermörkret. Men det säg att ni går mot bättre tider... glad att slippa denna hetta, igår var det minst 35 grader och jag är inte gjord för sånt. Stackars familj... gick och drog ett kyligt lakan över mig för att bespara dem.
Ha ett gott slut på året alla ni där ute i cyperspejsen!
7.12.15
Om död och misär och konsten att kunna leva i nutid
Jag har återvänt till den uppkopplade civilisationen. I en vecka bodde vi ute i fiskebyn dit wifi och andra moderna manicker ännu inte gjort allför stort intrång. I en vecka njöt vi av att leva i nuet, min familj och jag. Men egentligen levde vi i det förflutna. I alla fall enligt dottern, som efter att ha besökt en Mapuche-by en kväll utbrast: 'mamma, i går var vi i förritiden'. Men jag svarade, fast det är ju i nutid. För det finns ingen skillnad i tid, vi är ju alla här och nu just nu. Inget som säger att de som lever uppe i bergen i utkanten av denna fiskeby ska följa någon sorts tidsresa som för dem till 'nutiden' som någon annan lever någon annanstans. Speciellt inte om de inte själv vill. Och de vill de inte, inte på basen av de diskussioner vi förde medan vi var där. De söker balans och samvaro med naturen, de vill inte vara uppkopplade med wifi, de vill inte ha någon som erbjuder dem rinnande vatten som kostar dem skjortan då de själva kan ordna så att de har rent rinnande vatten rakt från bergen. Enligt statistiken i Chile gör detta dem till extremt fattiga, enligt dem lever de gott och inte i någon misär. De har sin jordplätt, sin by, sin ruka (huset som mapuche-indianerna bodde i förr) som de byggt på talko ('minga') för att kunna samlas och träffas med andra som bor i byn. De säljer sina ekologiskt odlade grönsaker (med rent mineraliserat källvatten, direkt från berget) till stadsbor som gästar fiskebyn om somrarna. De odlar sin egen potatis, plockar sina egna bär och gör sylt som även den säljs under sommarmånaderna.
Igår då vi tog bussen in till stan från denna lilla avkrok var jag på god väg att börja gråta då jag tittade på de grönskande bergen, de gräsbätande kossorna, hönsen, de små - i mina ögon - eländiga husen som knappt hade hela fönster längs med vägen tillbaka till 'civilisationen'. Jag kände sorg och vemod. Tänk, under min livstid har jag aldrig i min närmiljö ute på landet sett så många gräsbetande djur. Kossor, getter, får. Ja och så ankor och höns. Aldrig. Landsbygden har så gott som alltid varit nästan helt tom på djur. Bara sädesfält efter sädesfält som nöjer säg för vinden.... Tänk att det finns ställen där djuren ännu går fria och lever i sin egen rytm. Tänk att det finns ställen där hela byn lever som den danske bonden lär. Och vi kallar det för misär. Varför har vi tappat greppet om det cirkulära livet? Där djur och människor är sammanflätade i en välfungerande helhet? För just nu finns det nog inga tecken på att vi i Finland skulle ha koll på vad som är välfungerande, i alla fall inte på basen av alla dessa djurplågeriavslöjanden som kommer in från när och fjärran. Om man tar bort oljan ur ekvationen i vårt jordbruk har vi en total kollaps, inte en välfungerande helhet.
Därför känns det väldigt väldigt konstigt att läsa om hur någon kan vara rädd för att en befolkad landsbygd där var och en odlar sina egna morötter skulle kunna leda till död och misär. Hur tänker man där liksom? Visar inte verkligheten som just nu spelas upp i alla nyheter på något helt annat? Den snabba urbaniseringen över hela världen leder till konflikter och krig, den slår ut mängder med arbetsföra och duktiga människor som tvingas söka jobb under slavliknande förhållanden. Dwn tvingar folk på flyt från sina hem för att söka möjligheter att livnära sig på annan ort. Den här urbaniseringen är påtvingad på folk som inte längre har tillgång till en liten jordplätt för att odla sin egen mat, sköta sina egna (eller andras) djur, för att storbolagen behöver tillgång till stora arealer av LAND för gruvdrift och för monokultur i form av palmoljeplantage, sockkerör, soja, eukalyptus. Och de som inte tvingas ta sig in till städerna för att försöka klara av livhanken blir istället förgiftade där de bor för att storbolagen förpestar deras luft med gifter, det enda som fungerar när man odlar mat i form av monokultur. Är det konstigt att det behövs mycket mediciner i en sådan modell? Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på den form av samhällsstruktur som krävs för att största delen av befolkningen ska kunna leva i urbana miljöer utan att ta ansvar för den mat de äter. Jag under hur någon klarar av att leva ett liv helt utan att befatta sig med den lilla parentesen gällande dagens och framtidens jordbruk - i fall det är så att städerna ska stå för de hållbara lösningarnas för planeten jordens mattillförsel. Förstår. Inte. Alls.
Sen tänker jag om och inser att det ju givetvis är på det viset, att hon ju faktiskt har helt rätt: Det skulle ju naturligtvis innebär både död och misär om folk skulle få för sig att flytta ut till landsbygden och frivilligt sadla om, skaffa sig ett par kossor, några hönor, får och gätter, ja kanske t.o.m. en gris eller två. De skulle innebära död och misär, för en del, men inte för alla. Det skulle innebära död och misär för dem som idag livnär sig på lögner, de som skor sig på de utsatta med att konkurrera ut den hälsosamma maten med bränsleslukande processade matliknande produkter. Det skulle innebär död och misär för dem som inte är beredda att ge upp sin privilegium som förslöade stadsbor som inte har en aning om varifrån maten kommer, eller ens bryr sig det minsta om att deras egna åtaganden och konsumtionsmönster smutsar ner och förstör för dem som vill leva ute på landsbygden enligt en annan modell. För det är ju så att OM vi nu mot förmodan skulle lyckas vända skeppet (det håller på att hända redan, men i det tysta, så kanske bästa att inte tala om det för mycket för de högre makterna kan gå och bli nervösa och hitta på en massa rackartyg som leder till en massa onödig död och misär...) så skulle det ju givetvis betyda att en viss sorts livsstil skulle bli överflödig, en viss sorts 'expertis' skulle inte längre anses vara någon expertis, utan ren och skär dumdristighet. Det skulle innebära att matens pris skulle få vara på just en sådan nivå att det inte leder till en massa död och misär ute på landsbygden - och det kan ju faktiskt då hända att det blir lite besvärligare att leva gott och bekvämt inne i stan, att allt inte skulle komma gratis då. Att man skulle bli tvunga att välja mellan en ny Iphone, ett gymkort eller ren och äkta mat som man mår gott av. Om det är det hon syftar på med död och misär så förstår jag precis vad hon menar. Men det kan hända att vår värld som helhet skulle må gott av en sådan utveckling. Men kanske jag romanticerar...
För att återkoppla till inledningen på detta inlägg vill jag ännu understryka att det finns inget som säger att någon lever i det förflutna medan andra lever i nutid. Vi lever alla just nu i vår egen nutid. Vartåt världen är på väg och vem som blir tvungen att anpassa sig är inte förutbestämt. Inte kan vi heller tvinga någon som vi själva anser lever i det förgångna att börja leva som oss. Tänk om det är vi som lever fel, och i fel tid? Tänk om det är vi som borde tänka om? Nutid är nutid och någon annan tid kan vi inte rå på. Men vad vi kan göra är att tänka lite bredare, bredda på våra antaganden om hur vår livstil påverkar den störra helheten som vi är en del av och beroende av för vår egen existens och styra våra val mot framtiden utifrån just den helheten och dess konsevenser.
Här några bilder från min 'romantiska upplevelse' på landet förra veckan. Såg inte mycket död. Vad som uppfattas som misär har jag däremot kommit fram till att är upp till var och en att bedöma själv. Destu mer jag vistas med dem som jag förr på basen av tidningsreportage eller bilder skulle ha kategoriserat som 'fattiga som lever i misär' ju mer inser jag min egen inskränkta livssyn och min förmåga att bedöma om någon annan anser att de själva lever i misär eller ej.
Igår då vi tog bussen in till stan från denna lilla avkrok var jag på god väg att börja gråta då jag tittade på de grönskande bergen, de gräsbätande kossorna, hönsen, de små - i mina ögon - eländiga husen som knappt hade hela fönster längs med vägen tillbaka till 'civilisationen'. Jag kände sorg och vemod. Tänk, under min livstid har jag aldrig i min närmiljö ute på landet sett så många gräsbetande djur. Kossor, getter, får. Ja och så ankor och höns. Aldrig. Landsbygden har så gott som alltid varit nästan helt tom på djur. Bara sädesfält efter sädesfält som nöjer säg för vinden.... Tänk att det finns ställen där djuren ännu går fria och lever i sin egen rytm. Tänk att det finns ställen där hela byn lever som den danske bonden lär. Och vi kallar det för misär. Varför har vi tappat greppet om det cirkulära livet? Där djur och människor är sammanflätade i en välfungerande helhet? För just nu finns det nog inga tecken på att vi i Finland skulle ha koll på vad som är välfungerande, i alla fall inte på basen av alla dessa djurplågeriavslöjanden som kommer in från när och fjärran. Om man tar bort oljan ur ekvationen i vårt jordbruk har vi en total kollaps, inte en välfungerande helhet.
Därför känns det väldigt väldigt konstigt att läsa om hur någon kan vara rädd för att en befolkad landsbygd där var och en odlar sina egna morötter skulle kunna leda till död och misär. Hur tänker man där liksom? Visar inte verkligheten som just nu spelas upp i alla nyheter på något helt annat? Den snabba urbaniseringen över hela världen leder till konflikter och krig, den slår ut mängder med arbetsföra och duktiga människor som tvingas söka jobb under slavliknande förhållanden. Dwn tvingar folk på flyt från sina hem för att söka möjligheter att livnära sig på annan ort. Den här urbaniseringen är påtvingad på folk som inte längre har tillgång till en liten jordplätt för att odla sin egen mat, sköta sina egna (eller andras) djur, för att storbolagen behöver tillgång till stora arealer av LAND för gruvdrift och för monokultur i form av palmoljeplantage, sockkerör, soja, eukalyptus. Och de som inte tvingas ta sig in till städerna för att försöka klara av livhanken blir istället förgiftade där de bor för att storbolagen förpestar deras luft med gifter, det enda som fungerar när man odlar mat i form av monokultur. Är det konstigt att det behövs mycket mediciner i en sådan modell? Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på den form av samhällsstruktur som krävs för att största delen av befolkningen ska kunna leva i urbana miljöer utan att ta ansvar för den mat de äter. Jag under hur någon klarar av att leva ett liv helt utan att befatta sig med den lilla parentesen gällande dagens och framtidens jordbruk - i fall det är så att städerna ska stå för de hållbara lösningarnas för planeten jordens mattillförsel. Förstår. Inte. Alls.
Sen tänker jag om och inser att det ju givetvis är på det viset, att hon ju faktiskt har helt rätt: Det skulle ju naturligtvis innebär både död och misär om folk skulle få för sig att flytta ut till landsbygden och frivilligt sadla om, skaffa sig ett par kossor, några hönor, får och gätter, ja kanske t.o.m. en gris eller två. De skulle innebära död och misär, för en del, men inte för alla. Det skulle innebära död och misär för dem som idag livnär sig på lögner, de som skor sig på de utsatta med att konkurrera ut den hälsosamma maten med bränsleslukande processade matliknande produkter. Det skulle innebär död och misär för dem som inte är beredda att ge upp sin privilegium som förslöade stadsbor som inte har en aning om varifrån maten kommer, eller ens bryr sig det minsta om att deras egna åtaganden och konsumtionsmönster smutsar ner och förstör för dem som vill leva ute på landsbygden enligt en annan modell. För det är ju så att OM vi nu mot förmodan skulle lyckas vända skeppet (det håller på att hända redan, men i det tysta, så kanske bästa att inte tala om det för mycket för de högre makterna kan gå och bli nervösa och hitta på en massa rackartyg som leder till en massa onödig död och misär...) så skulle det ju givetvis betyda att en viss sorts livsstil skulle bli överflödig, en viss sorts 'expertis' skulle inte längre anses vara någon expertis, utan ren och skär dumdristighet. Det skulle innebära att matens pris skulle få vara på just en sådan nivå att det inte leder till en massa död och misär ute på landsbygden - och det kan ju faktiskt då hända att det blir lite besvärligare att leva gott och bekvämt inne i stan, att allt inte skulle komma gratis då. Att man skulle bli tvunga att välja mellan en ny Iphone, ett gymkort eller ren och äkta mat som man mår gott av. Om det är det hon syftar på med död och misär så förstår jag precis vad hon menar. Men det kan hända att vår värld som helhet skulle må gott av en sådan utveckling. Men kanske jag romanticerar...
För att återkoppla till inledningen på detta inlägg vill jag ännu understryka att det finns inget som säger att någon lever i det förflutna medan andra lever i nutid. Vi lever alla just nu i vår egen nutid. Vartåt världen är på väg och vem som blir tvungen att anpassa sig är inte förutbestämt. Inte kan vi heller tvinga någon som vi själva anser lever i det förgångna att börja leva som oss. Tänk om det är vi som lever fel, och i fel tid? Tänk om det är vi som borde tänka om? Nutid är nutid och någon annan tid kan vi inte rå på. Men vad vi kan göra är att tänka lite bredare, bredda på våra antaganden om hur vår livstil påverkar den störra helheten som vi är en del av och beroende av för vår egen existens och styra våra val mot framtiden utifrån just den helheten och dess konsevenser.
Här några bilder från min 'romantiska upplevelse' på landet förra veckan. Såg inte mycket död. Vad som uppfattas som misär har jag däremot kommit fram till att är upp till var och en att bedöma själv. Destu mer jag vistas med dem som jag förr på basen av tidningsreportage eller bilder skulle ha kategoriserat som 'fattiga som lever i misär' ju mer inser jag min egen inskränkta livssyn och min förmåga att bedöma om någon annan anser att de själva lever i misär eller ej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)