Kyrktak och makt

I höstas var jag på en kort resa genom sydvästra England. Det jag hade trott att skulle bli en avkopplande helg ensam tillsammans med min man fick inslag av andra intryck som jag sedan dess inte kunnat skaka av mig helt. Vi besökte många platser som har en svårförklarad historia om man följer den officiella och rationella berättelsen om det förgångna. Många saker jag lärde mig på bara två dagar fick mig att stanna upp i stunden och reflektera över verklighetens varande. Vad är det som gör att vi bygger oss ett liv utgående från en viss sorts sanning? Hur skapas verkligheten som vi lever i? Hur skapas förtryck? Kanske jag återkommer till de här sakerna i ett senare skede men vissa av mina upplevelser har i dessa dagar fått en ny innebörd som jag har haft svårt att sätta ord på. Jag ska försöka bena ut mina tankar här för att göra det mer förklarligt för mig själv. Det handlar om mina känslor av kopplingen till det gudomliga.

Under besöket i England besökte vi många gamla heliga platser och också många gamla kyrkor. Här tänker jag bara ta fasta på en av kyrkorna. En av de starkaste upplevelserna jag hade var då jag gick igenom kyrkan i Wells och tittade på de magnifika arkitektoniska takkonstruktionerna i den byggnaden. Vår värd vid ett närliggande airbnb-hus med anor från 1600-talet (och feministisk kamp under franska revolutionen) hade den morgonen förklarat åt oss att Wells kyrka är något alldeles speciellt, att det fortfarande idag är omtvistat hur man lyckats bygga de komplicerade takkonstruktionerna i den kyrkan.

Det som jag insåg då jag gick in i den här kyrkan var att satsningen på sådana här 'skrytbyggen'  handlar också om uppbyggnaden av patriarkal makt. Inne i kyrkan kunde jag känna hur människans litenhet omfamnas av kyrkans storhet. På samma gång infann sig en känsla av vördnad för det heliga och en sorts gudomlig förtrollning då jag tittade upp på de mäktiga takbjälkarna. Tänk att människan haft makten att bygga det här för att kunna dyrka sin gud! Nu efter att just precis sett dokumentären Leaving Neverland slår det mig att kyrkan i Wells måste på sin tid ha utstrålat samma sorts känsla av hänförelse och förtjusning som att besöka en popkonsert med Michael Jackson på 1980-talet. Det var den här sortens begeistran prästerskapet och den begynnande statsmakten behövde för få folk att mer eller mindre frivilligt ge upp sin tro på de gamla naturgudarna och ge sig hän åt Kristendomens predikan. Inne i kyrkan fick jag också en känsla av att taket var det som satte lock på den personliga kopplingen till det gudomliga. Under kyrkans tak var det prästerskapet som bestämde vad som var rätt och fel. Ute i det fria var det kopplingen till naturen som gav människan sitt moraliska rättesnöre och en uppfattning om vad som var sant och falskt. Taket var patriakalets maktmedel för att undertrycka och försvaga matriarkala strukturer i samhället. Det här var både en insikt och en sorts känsla som väcktes i mig just där och då. Svår att förklara men lätt att förstå i stunden.

Bara en dag senare efter den här händelsen besökte jag Köln i Tyskland. Jag kom in sent med flyg från London och tog tåget in till stan från flygfältet. Rakt utanför tågstation stöter jag på samma känsla som jag haft i Wells kyrka. Jag står vid hörnet av den mäktigt stora Kölner domen. Min litenhet är brutal. Kyrkans storhet är ännu brutalare. Känslan av patriarkalets maktutövan infinner sig igen. Det är kombinationen av människans förmåga att skapa gudomlig arktitektur och byggnadens storlek som skapa denna känsla av hänförelse, förtrollning, litenhet, och faktiskt en sorts känsla av trygghet och inre lugn (här kan jag 'vila i guds händer').

Patriarkal makt handlar alltså inte bara  om förtryck och den starkes övergrepp över den svage. Makt handlar också om förförelse, om lockelsen att vilja bli hänförd av den kyrkliga storheten. Efter att ha vandrat runt Kölnerdomen den kvällen insåg jag att det finns inget annat än just gamla kyrkors arkitektur som gör den patriarkala maktstrukturen så konkret och påtaglig för mig. Det går helt enkelt inte att undgå dessa känslor av hänförelse och litenhet när man befinner sig precis bredvid dessa storslagna gamla kyrkor.

Jag hade aldrig tänkt skriva ner berättelsen om mina insikter från att besökt dessa två kyrkor inom loppet av några dagar. Det kändes för personligt och för svårt att förklara. Men så såg jag Notre Dames kyrktag stå i brand i måndags. Och jag såg människornas reaktioner, all denna sorg över en gammal kyrkas brand, och alla dessa donationer från gamla rika gubbar som flödade in för återuppbyggnaden. Jag såg också känslostormarna hos dem som sätter sitt liv på spel för att varje dag försvara det gudomliga i vår natur bortom det kyrkliga och religiösa. Och då visste jag. Mina upplevelser är värda att berätta. De måste bekläs i ord.

Elden uppe i taket på Notre Dame är mer än bara en förödande kulturhistorisk brand. Kyrkans symboliska värde handlar om så mycket mer än bara en sagofigur vid namnet Quasimodo som på något konstigt sätt blivit en nationell symbol för nationalstaten Frankrike. Det handlar om patriarkalets makt som nu så symboliskt och konkret står i brand. Att förstå branden i Notre Dame på det här sättet gör det också lättare för mig att förstå alla dessa känslostormar som just spelar ut sig själva på sociala media. Miljardbeloppsdonationerna är inte bara en symbol för rika gubbars goodwill. Det handlar om att vidmakthålla den gudomliga symboliken och förtjusningen som bara gamla kyrkor kan ge oss. Bilder av ursprungsbefolkningars heliga platser som står i brand kontrasterade med bilder på Notre Dames eldslågor handlar om att synliggöra det som tidigare varit osynligt för oss som vuxit upp med det gudomliga inlåst i arkitektoniska skrytbyggen kallade kyrkor. Det ger oss en möjlighet att reflektera över, ja kanske till med vakna upp till, det gudomliga bortom de av människan konstruerade kyrkorna. Det pekar på maktkampen som pågår precis just nu mellan det gudomliga i matriarkala samhällen och patriarkalets krampaktiga försök att bibehålla sin position som den enda förtrollande gudomliga makten.

När jag nu beklätt mina känslor och tankar med ord känns det fortfarande skrämmande att sätta punkt och publicera. Som jag sa i inledningen till det här inlägget så är det inget som jag kan rationellt förklara. Det är tankar som kom till mig och som vuxit sig starka på grund av elden i Notre Dame. Jag är fortfarande otroligt ledsen över att en gammal kulturhistorisk byggnad just gått upp i rök. Jag har minnen från den kyrkan och jag kan också förstå fransmännens sorg. I vår (kristna) kultur ger kyrkor en grundtrygghet som jag på inga sätt vill föringa. Jag vill inte se fler kyrkor brinna upp. Jag vill att de ska finnas kvar för alltid. Jag  vill tro att den symbolik som förenar människan med det gudomliga är värdefull och behöver omvårdnad också under mäktiga kyrktak. Men med min text har jag velat visa att en kyrka är mer än bara en kyrka. Kanske elden i Notre Dame kan ge oss förblindade västerlänningar en liten inblick i vad som står på spel på platser där vår kultur håller på att utrota det gudomliga genom brutal miljöförstörande verksamhet. Kanske elden kan fungera som en symbol för ett nytt sorts gudomligt uppvaknande.

Och med de orden samlar jag mod till mig och trycker 'plublicera'.

Kyrktaket i Wells:

För stort för oss att se - Tankar om matens (icke-)varande

En sak har länge förundrat mig. Först tänkte jag att jag antagligen bara inbillar mig, att det som förundrade mig måste ha en logisk förklaring, att jag helt enkelt bara inte såg hur saker och ting hänger ihop. Men ju mer jag lärde mig om den här saken, desto mer förbryllad blev jag. Den stora frågan i mitt huvud var: Varför intresserar sig så få forskare inom företagsekonomi för frågor om mat? Nu menar jag inte att maten skulle vara förbisedd i forskningen om olika slags matsystem och deras hållbarhet. Nej, sådan forskning finns det så att det räcker och blir över. Det som jag saknar är att det i grund och botten är mat, och inte marknader eller finansiella derivat, som utgör ekonomins absoluta kärna. Utan mat, inget liv. Utan liv, inget företagande.

Som den amerikanska arkitekten Carolyn Steel (2008) påpekat: mat är liv och genom att studera mat kan vi förstå förutsättningarna för mänskligt liv. Hon menar att mat har blivit en sådan sak som är för stor för oss att kunna se. Eftersom mat finns överallt så tar vi också den för givet. Kanske det här är orsaken till att vi är oförmögna att se kopplingen mellan mat och företagsverksamhet.  Vi är förblindade av matens storhet.

På en geografikonferens för en tid sedan hade jag möjligheten att höra om de utmaningar som Estland stött på när de efter en paus på över femtio år försökt återupprätta fiske som en småskalig näringsgren.  Under Sovjet-tiden var det förbjudet att äga småbåtar för fiske i Estland eftersom många fiskare försökt fly till Finland med hjälp av sina båtar. När det blev lagligt igen att äga båtar fanns det inte längre några farfäder eller morfäder som kände till konsten att fiska. Det är inte en kunskap som går att återta genom formell utbildning, utan det kräver hands-on kunskap. När den gått förlorad så är den borta, för gott. En av konsekvenserna av det här är att det är importerad odlad norsk lax som serveras på restaurangerna längs med sandstränderna, i stället för lokala specialiteter från lokala fiske-entreprenörer.

Medan jag lyssnade på de estniska forskarnas presentation kunde jag inte låta bli att tänka att vi inte är långt ifrån att tappa vår lokala matkunskap här i Finland. Min senaste forskning bland bönder i Österbotten och Nyland har gjort mig medveten om hur svårt det ekonomiska läget är på många bondgårdar just nu. Jag kan inte låta bli att förundras över just precis det här: om vi verkligen vill förstå förutsättningar för företagsverksamhet, varför så lite forskning som stöder förutsättningar för matproduktion, hur mat formar oss och hur vi organiserar vår värld?

Var är alla studier som kunde stöda alla dessa väldigt utsatta gårdar? Jag ser stora luckor i kunskapen om mat som brådskande borde ges utrymme inom alla företagsekonomiska forskningsområden.  Det är inte en fråga som bara berör jordbrukare och jordbruksutbildningen, matens framtida öde berör precis varenda en av oss. Mat är liv, vi är liv,  och utan liv, inget företagande.

  

Den här texten går ockå att läsas i det senaste numret av Tidningen Hanken.

Kan hållbarhet marknadsföras?

Hur skulle du definiera hållbar marknadsföring? Denna fråga fick jag i marknadsföringens kafferum, där jag satt omringad av marknadsförare. En fråga som gav upphov till en smått förlängd kaffepaus för vi hade alla olika synvinklar på vad egentligen hållbar marknadsföring kan betyda.




Själv har jag de senaste månaderna försökt greppa vad egentligen hållbar mat, eller hållbar matproduktion betyder. Det överlappar den här frågan om hållbar marknadsföring. Då det gäller hållbar mat, får man lätt en känsla av att det är miljöfrågor som står i fokus. Men jag har insett att det här inte kanske riktigt stämmer. Hållbara matsystem definieras väldigt ofta utifrån att det ger en balans mellan det ekonomiska, det ekologiska och det sociala. Men min växande insikt har att göra med att jag ser att så länge maten kvantifieras i monetära termer handlar också dess hållbarhet om kvantifierbara monetära värden: är detta ekonomiskt lönsamt? anser kunden att maten är värd sitt pris? - ja då är det hållbart. Glansbilder av en grönare värld räcker inte till så länge slutresultatet kvantifieras i pengar. Det går att omforma marknader så att de ger mer utrymme för mindre destruktiva förhållningssätt gentemot miljön - men i slutändan är det ändå inte miljön som styr processerna, utan det är ekonomin som begränsar vad som kan anses hållbart.




Kan man skapa hållbarhet genom att definiera det, såsom man försöker med standarder och certifieringssystem? Kanske hållbar marknadsföring handlar om just precis det; att definiera själva hållbarheten och att låta definitionen styra processerna. Kanske det är det man menar med hållbar marknadsföring. Men jag har redan tidigare i min forskning kommit fram till att det inte räcker med en stämpel för att skapa garantier för en hållbar värld. En stämpel som på något sätt ska garantera kunden att maten är hållbar är precis lika otillräcklig som en stämpel på pappersprodukter som försöker beskriva förhållanden i lokalsamhällen i främmande länder. Stämplar har en tendens att fungera som skynken, solidifiera rörliga processer, göra dem statiska, framhäva vissa gynnsamma relationer medan de förtäcker andra mindre smickrande aspekter av verksamheten. När en stämpel blivit etablerad är det den som axlar ansvaret medan de som egentligen borde ta ansvar för sitt agerande går fria, på båda sidorna om stämpelns budskap.  Nej, hållbar marknadsföring kan inte handla om stämplar, vare sig stämpel i sig förmedlar budskap om värderingar så som ekologi eller rättvisa. Det är så mycket annat som inte ryms med i det budskapet, som glöms bort, som förtäcks.


Kanske hållbar marknadsföring handlar om att ärligt förmedla sin egen story, sina värderingar, hur ens eget agerande är moraliskt motiverat och på så sätt mer hållbart än alla andra alternativ som finns där ute. Att kunna skapa autenticitet och öppenhet, är det kanske det som menas med hållbar marknadsföring? Jag tänker på hur matföretag nu uppmanas 'berätta sin egen story', för att 'öppna ögonen på kunderna'. Men på vilket sätt värderas hållbarheten i den storyn? Är en berättelse hållbar bara för att den är äkta? För att kunden uppskattar informationen som förmedlas genom berättlsen? För att åhöraren kan knyta an och identifiera sina egna värderingar i det som berättas? Är det hållbart? Kanske. Kanske inte. Berättelser har också, precis som stämplar, en tendens att solidifiera och förtäcka det obekväma, det som helst förblir osagt i de vackra sagornas värld.


Jag återvände från kaffepausen men en känsla av olust. Det är något som inte stämmer i hela tanken om att hållbarhet ska kunna marknadsföras, kvantifieras, definieras, berättas, och bli 'köpt' av dem som drömmer om en hållbarare värld. Hållbarhet är så mycket större än så. Hållbarhet är något som gömmer sig i själva relationerna i ett livsbejakande nätverk av ansvarstagande individer. Hållbarhet gömmer sig inte i vackra glansbilder utan i individens möte med det obekväma, i allt det som helst förblir osagt i glansbildernas värld. Det är bara genom mötet med det obekväma som vi har en chans att bejaka liv i våra egna relationer till omvärlden. Men för att nå den sortens hållbarhet kan inte kvantifiering och distansiering styra våra val som lätt sker då saker och ting solidifieras och 'förs till marknaden' (som ordet 'marknadsföring' låter påskina). Hållbarhet kan inte fungera så länge du och jag är uppdelade i producent och konsument, företag och kund, eller medan vår gemensamma relation till naturen är något som prissätts enligt ekonomiska lönsamhetskalkyler. För att kunna leva hållbart på riktigt behöver vi omdefiniera oss själva och våra relationer till omvärlden. Har marknadsföringen en plats i den relationen? Kanske. Kanske inte. Det är något vi måste avgöra den dagen vi är berädda att axla vårt eget ansvar utöver det som enskilda företag kan erbjuda oss.

Om elbilens förträfflighet

Ibland funderar jag på hur de som kör en grön agenda tänker då det kommer till det här med bilen, och framför allt elbilen då. Tänker de alls på att det nu skapas nya geopolitiska konflikter på områden med de råvaror som behövs för batterierna. Jag tänker främst på litium, men det gäller nog alla råvaror som kommer att behövas för en ny megaindustri. Litium-triangeln i Chile, Bolivia, Argentina är allt annat än konfliktfri. I Bolivia kom Evo Morales till makten delvis för att han stod upp emot råvaruexploatering men han har redan inlett litiumexploatering i Salar de Uyuni. I Chile har det kommit fram hur företagen (främst chilenska SQM, fd general Pinochets svärson är ägaren) om söker tillstånd om litiumexploatering (mest litium fynd i världen har gjorts i chilenska atacama-öknen) betalat stora summor pengar till nästan alla politiker. Lokalbefolkningen blir utan vatten medan gruvindustrin använder kopiösa mängder på en av de mest torra platserna i världen.

Jag har svårt att förstå logiken i hållbarheten med elbilen från det perspektivet. Varför foskuserar man med miljöargumentet enbart på fossilabränslen och klimatförändringar? Behöver vi inte också vatten och en ren natur för att överleva och må bra? Vad är ett transportfordon värt om vi själva inte kan njuta av att ta oss från punkt a till b. Eller tänker man bara att de där naturresurserna kommer sen bara någonstans ifrån, från tomma intet - att gropen i marken som elbilen lämnar efter sig inte drabbar oss. Eller tänker man överhuvudtaget?

Det är något alldeles ofantligt rasistiskt med hur hela den här debatten utspelar sig. För att vi ska kunna fortsätta köra så ska andra minnsann vara beredda att ge upp sitt vatten, och sin natur för oss. För det är vår födslorätt att vara mobila, med egen (el-)bil.

Ibland känns det som om elbilsvurmandet egentligen styrs av vetskapen om att oljereserverna håller på att ta slut - inte för att det skulle på något sätt vara mer hållbart. Varför inte säga det då istället för att låtsas som om man har en högre moralisk agenda. 

Den var debattinlägget med rubriken "Elbilen ga pa kol och monopol", och diskussionerna som uppstod i samband med att den delades på Facebook, som inspirerade mig att skriva ner mina tankar om debatten. Inte heller ursprungsartikeln nämder det geopolitiska problemet, eller att det är lokalbefolkningar världen över som betalar med sitt vatten och sin natur för hela spektaklet.


En belysande artikel om hur ignorant hela diskussionen om 'det vita guldet' går att läsa här : A battle for supremacy in the lithium triangle. Artikeln slutar med att konstatera:


"Bolivia has a long way to go before it challenges Chile and Argentina supremacy for lithium-triangle supremacy. If it continues to open-up, Potosí could someday return to glory."

Potosí - en av de mest omtalade (den första) koloniala gruvdriften där urfolk och afrikanska slavar användes  (och dog som flugor) för att utvinna Silver för den spanska kronan på 1500-1600-talet. Är det faktiskt den sortens 'glory' de gröna elbilsvurmarna drömmer om?

Om att bara "ges" två alternativ och eldrivna drömmar om en grönare värld

Volvo har gått ut med nyheten om att från och med 2018 kommer de bara att tillverka elbilar. Stor nyhet inom den gröna världen. Stor god nyhet. Om man följer det positiva teknokratiska tankespåret det vill säga. Det tankespåret sätter också den vita mannen på en pedestal, glorifierar honom (Elon Musk, anyone?), och får honom att se ut som en hjälte vars övernaturliga krafter (Schwarzenegger, anyone?) som kommer att rädda hela mänskligheten och skapa alla förutsättningar vi behöver för ett bättre liv i framtiden. Jag är egentligen inte förvånad över att den är sorten tankespår finns. Vi lever ju i en värld där tankar om demokrati och öppen dialog utgör grunden för hur majoriteten ser på social samvaro och politisk styrning. I en som kontext bör det finnas utrymme för alla sorters visioner och tankar om framtiden, också teknokratiskta lösningar måste få synas i den dialogen. Det som förvånar mig är hur den här sortens tankar alltmer blir så dominanta att de som följer ett annat tankespår om hur framtiden skulle kunna te sig inte ges utrymme att föra fram sina tankar och idéer. Jag frågar mig, lever vi i en demokrati om det enda sättet vi ges tillåtelse att diskutera lösningar på klimatproblemtiken kan ske genom teknokratiska debatter?

Igår blev just detta dilemma än en gång så synligt för mig då jag försökte reflektera över problematiken som Volvo-nyheten medför tillsammans med andra. Snabbt fick jag höra att några andra alternativ inte finns, jag måste välja, ska jag leva i en oljdedriven framtid eller ska min framtid vara driven av eldrivna lösningar. Något annat finns inte, sades det åt mig. Men jag vägrar leva med enbart två alternativ. Även om det betyder att jag blir åsidosatt i dessa diskussioner som en galning med lite verklighetsförankring så vägrar jag.

 Mina tankar om vart den här sortens lösningar kommer att föra oss och vår planet är nämligen inte värst välkomna just nu. Jag är välmedveten om det. Har varit det länge. För det mesta är det en orsak till varför jag inte orkar engagera mig i diskussioner om vår eldrivna framtid. Jag vet på förhand att det jag har att säga inte är välkommet och kommer att på ett eller annat sätt att delegitimeras. Det gör varje gång fruktansvärt ont att leva med vetskapen att avlägsnar byar bebodda av människor vars livsöden kommer att bli  negativt påverkade, eller inte bara bli men redan är det, inte anses vara tillräckligt viktiga i debatten om den gröna framtiden. För det är ju så att den gröna teknokratiska drömmen aldrig låter sig själv konfronteras med sin egen övermäktiga arrogans. Den arrogansen som bygger på en underförstådd världsordning där den vite mannen (och den vita kvinnan för alldel så länge hon följer den vite mannens tankespår) har rätt att utnyttja alla guds rikedomar på denna planet utan att behöva tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Gud har givit den vite mannen denna planet i gåva för att brukas, himlen kommer att sätta den vite mannen fri från den skuld  han bär med sig till graven när hans eget liv är över. Det vill säga, vi har all rätt i världen att forsätta slakta andras liv bara vi räddar vår egen plats här på jorden från det stundande klimathotet. Andras platser är inte viktiga. Andra problem är inte viktiga.

För att förtydliga mig vill jag ännu berätta vad jag har för problem med den rådande visionen om en eldriven framtid. Den drivs av ekonomiska intressen som i grund och botten inte tar hänsyn till andra sätt att leva med naturen som människan är en del av. För att skapa en eldriven framtid utan att ändra på vårt sätt att leva behövs metaller. Mycket metaller. De här metallerna måste utvinnas från någon plats här på jorden. Det skapar problem på den platsen. Föroreningar, tvångsförflyttningar, förändrade livsvanor som gör människor ännu mer beroende av det ekonomiska systemet och inte naturen som de är beroende av. Dessutom diskuteras inte heller varifrån all denna el ska komma. Solenergi? Vinden? -hur många lokalsamhällen skulle tvingas ge upp sina markområden för den sorten lösningar? Ett alternativ är givetvis också kärnkraft. Say no more om den saken. Eldriven grön framtid med kärnbränsle som grund. Givetvis har den teknokratiska gröna drömmen också många innovationer på gång som handlar om att hitta nya sätt att producera el. Jag bor i energiklustrets förlovade region. Här finns ju massor av exempel på forskningsprojekt där man jobbar med just precis detta. Fint så. Men fram till denna dag har jag inte sätt några sådana projekt jobba utifrån vetskapen om den vite mannens skuld och såret som hans agerande orsakat vår jord sedan han befriades (befriade sig själv?) från sitt ansvar att ta hand om livet här på jorden.

Så sånt om mina tankar om en eldriven framtid. Visst är det bra att så många människor nu tänker på lösningarna på vårt oljeberoende. Men ibland undrar jag om lösningarna som erbjuds verkligen handlar om nya gröna ideal och klimathotet. Eller handlar det bara om att fossila bränslena håller på att ta slut så det som håller vår högteknologiska (och arroganta) livsstil vid liv måste snabbt programmera om bränsletillförelsen till andra källor så att vi alla kan fortsätta leva i en 'business as usual' mentalitet.

När jag bara ges två alternativ, välj mellan en fossildriven och en eldriven framtid, vägrar jag välja. Jag har fortsättningsvis rätt att vägra välja. Vi lever ju trots allt i en demokrati, eller hur? Att diskussionen avslutas just i den stunden då jag vägrar att välja är bara så symptomatiskt på hur lite spelrum det egentligen finns i den sortens demokrati vi lever i idag. Men jag vägrar välja. Och det är mitt sätt att dra en gräns mellan det teknokratiska gröna tankespåret och mina egna tankar om en grönare värld. Jag ska inte behöva välja mellan enbart två alternativ. I en demokrati ska alla sorters olika alternativ kunna samexistera i drömmarna om vilken framtid som är vår...

Full blom - då livet blomstrar igen

Nu är det sommar där ute. Underbart! Jag är alltid lika förundrad över hur snabbt naturen förändras på våren. Också så i år fast vi hade en  väldigt långsam start på grönskan. Ändå är jag helt galet förvånad över att se hundflokan gå i blom redan och för att inte tala om hur bråttom jag har att hinna plocka alla maskrosorna i gräsmattan innan de blir till stora bollar av maskrosfrön.

Fritiden går åt till att njuta av fågelsången, mullen, dofterna, barnen som plaskar i vattnet (ja vi var ner till simstranden för första gången igår), och att samla en massa gröna ätbara växter. Jag trodde inte i vintras att jag skulle orka engagera mig med naturen igen. Jag var så obönhörligt trött ännu i mars när jag stirrade på äppelträdet som skrek efter beskärning. Det blev ingen beskärning, jag lät det gå förbi. Orkade inte. Men nu. Nu är det full blom i alla träden på gården och jag har inga som helst problem med orken.

Vi (jag) hjar utökat vår odling till att innehålla ett 8 m2 växthus. Förra årets försök med ett jesustejpat väggväxthus avskräckte mig inte. Nu odlar jag ca 10 st tomatplantor, en slangurka, en vattenmelon, och en planta med de där små gula frukterna som jag inte kommer ihåg vad de heter mera.

Jag hade lovat mig själv att inte utöka odlingsarealen i trädgårdslandet men men... fick ändå för mig att jag skulle ha en varmbänk att driva upp squash och gurkplantor i.... och sen måste jag ju flytta på potatislandet då växthuset behövde den platsen. Sen blev ju den platsen där växthuset stod nu ledigt så där blir det bönodlingar nu i sommar. Få se hur det går. Man är alltid så hoppful så här innan skadesjuren och ogräset slår till. Tänker inte ens låtsas om att det finns sådana hotbilder på horizonten just nu. Allt är bara så otroligt härligt när grönskan, fågelsången och hummelsurret i äppelträden slår till.

På samma gång går illusionen om demokrati upp i rök där i maktens korridorer. Alla ridåer rasar för en stund medan vår statsminister och hans partners rör om i sin regeringsgryta. När jag imorse lyssnade på radion om låneförhandlingarna i Grekland insåg jag hur små vi 'vanliga medborgare' är i det här spelet. Att tro att en röst har betydelse känns helt absurt med tanke på allt det motstånd som funnits genom åren i Grekland men som bara spelats bort av makthavarna och kreditgivarna.

Nej vet ni, vilken tur att det är vår just nu och man har möjligheten att pynja på i sin egen trädgård - så skönt att höra fåglarna sjunga istället för att ratta in radio-nyheterna....Dessutom sägs det väl att en trädgård är bästa botemedlet, bästa vägen till en god hälsa. Det lär behövas framöver...


Ha det gott!

Karonkor

Det är alldeles fantastiskt att få delta i en karonka. Att se den lättade och glada disputanden få fira sina många år av slit är nog en av de roligaste delarna av att jobba i en forskningsmiljö. Vackra tal, känsloladdad miljö och allt så autentiskt, så var det igår kväll på första karonkan sen min egen. Min kollega lyste och det kändes så fint.

Det är sällan man på arbetstid hinner snacka av sig med kollegerna. Det hinner man på en karonka. Det vackra med detta är att detta är tillställningen där det är helt ok att på småtimmarna engagera sig i en djup ontologisk diskussion. Och sånt är aldrig heller fel, på en karonka.

Lyckade disputationer och karonkor är bara så bra! Tacksam över att ibland få möjligheten att uppleva sånt.

Alternativen i den alternativlösa tidens tidevarv

Det är inte lätt det här med att förespråka alternativen. Det är många som kämpar idag inom jordbrukssektorn. På tok för många. Det här har väldigt lite att göra med hur mycket de satsat och hur bra de klarar av att sköta sin gård. Det har däremot väldigt mycket att göra med de större strukturerna för det moderna jordbruket. Tillväxtfokuset, låneberoendet, låga matpriser (konkurrens från utlandet) och ett stödsystem som inte gynnar småbönder är alla faktorer som gör det väldigt svårt att få lönsamhet i smågårdar idag. Många knäar. Det går inte att bortse från det. Och det vill jag inte heller göra. Må detta stå klart för den kritiske läsaren. Jag ÄR medveten om utmaningarna. Men fortfarande fascineras jag av att trots den synbara alternativlösheten och utmaningarna så finns det tendernser i nutiden som tyder på att något nytt håller på att ta form. Vad är det som som håller på att hända? Hur uppkommer nya alternativ i alterntivlöshetens tidevarv?

Här stöder jag mig en del på min tidigare forskning om 'territorial movements' i Latinamerika.  Jag vill tillägga att jag använder ordet 'territorial' istället för 'social' väldigt medvetet, för att signalera   att det inte enbart handlar om sociala processer utan att människan och naturen samverkar i sin organisering och det är också det som utgör styrkan i själva mobiliseringen. I mina studier om territorial movements rör jag mig både på det materiella och imaginära planet i min analys över vad som gör att sådana rörelser uppkommer och klarar av att utmana rådande strukturer. Jag menar att rörelsen kan enbart vara stark om den är dels medveten om sina egna drömmar (imaginära) om vilken sort värld den är med och bygger; och om den dessutom har de materiella förutsättningarna att bygga en sådan värld.  De ekonomiska relationerna kommer att definieras utifrån drömmarnas värld, utifrån vilken värld som kollektivet vill leva i. Men utan materiella förutsättningar har inte dessa drömmar en chans att förvekligas. Det måste finnas ett samspel mellan drömmar och materialitet. Mina egna observationer och tidigare forskning om bl.a. de landlösas rörelse i Brasilien tyder på att mycket av det interna arbetet i 'territorial movements' handlar just om att bygga upp det här samspelet, det är det som gör dem starka.

Nu tillbaka till alternativvärlden här hos oss i Norden, den som handlar om omställning till ett regenerativt jordbruk som tar hand om jorden, gör den hel igen istället för att  (för-)bruka den. Här ser jag väldigt lite av den kollektiva strategiska politiken som jag är van att se och höra om i de latinamerikanska rörelserna men tendenserna är fortfarande de samma: en strävan att återkoppla till naturen, att frigöra sig från beroendet av ett system som förtrycker och förstör och istället skapa platsbundna förutsättningar för liv, för cirkulation av liv i naturen som människan är en del av. Så för mig ter det sig naturligt att studera de här rörelsernas inre motivation: finns det belägg för att kunna påstå att även dessa organisationsformer agerar utifrån drömmar och drömvärldar som bryter med  berättelsen om evig linjär tillväxt, som bryter med separationen mellan människa och natur, och som bryter med hierarkiska (marknads-)relationer och som istället bygger på nygamla former av sociala och territoriala relationer?

Om det är så att alternativen bryter med mycket av det som finns inom nuvarande system så kan inte de utvärderas på basen av hur väl de mäter sig med den konventionella modellen, hur attraktiva de är utifrån den konventionella modellens underliggande motivationsfaktorer. De fungerar inte inom de motivationsrelationerna, utan de bryter med dem.  Det handlar inte om att maximera den monetära vinsten, utan att skapa förutsättningar för liv. Hur vi ser på fattigdom och misär kommer att totalt omkullkastas om vi i slutar se på jordbruk som monetära produktionsenheter som ska maximera vinsten och istället börjar värdera bondens insats utgående från hur bra hon eller han lyckas återskapa förutsättningar för liv. Här vill jag genast påpeka att jag nog ser att det monetära är en del av helheten eftersom jordbruksföretaget fortfarande måste gå runt ekonomiskt för att kunna forstätta skapa förutsättningar för liv. Frågan är snarare (just nu) hur mycket vinst  som ska skapas, och under vilka premisser ett regenerativt jordbruk överleva.

Här vill jag inflika att det här betyder att det är helt naturligt att den här sortens jordbruksföretag inte lever på inkomster från matförsäljning allena. Eftersom matproduktion i småskalig skala gjorts olönsam i dagens system så kommer det att vara fruktansvärt svårt för den enskilda bonden att kunna skapa sådana premisser att företaget hålls flytande bara på basen av vad som är kommersialiserbart  just nu. I brytningsskedet är alltså kompletterande verksamhet en naturlig del av alternativen. De ska inte ses som ett bevis på att alternativen inte har en chans att lyckas. Istället ser jag att användningen av lönearbete, leader-finasierade projekt, 'green care', volontärarbetare (wwoofare), och det att man erbjuder avgiftsbelagda kurser i det man håller på med som förutsättningen för att de här alterntiven ska kunna uppkomma just nu. Tack vare sådana initiativ kan företagen hållas på fötter medan nya former av människo-natur-relationer fortsätter att ta form.

I långa loppet, bortom brytningsskedet så handlar lönsamhet om andra sorters relationer än enbart vad balans-och resultaträkningen ger i handen. När ett lantbruksföretag byggs upp utågende från att skapa förutsättningar för liv istället för profit så kommer  hela organisationsstrukturen och 'tekniken' som används att se helt annorlunda ut. Det blir mindre tryck på att kontinuerligt växa (och därmed tryck på att vara beroende av lån) om hela jorbruksmodellen bygger på cirkulära system i naturen. Jag ser att permakultur och regenerativt jordbruk drar nytta av cirkulära system som existerar redan i naturen av sig själv och därför skapas förutsättningarna för att frigöra sig från många externa beroendeförhållanden. En sådan form av jordbrukande minimerar således beroende av externa aktörer som tillför jordbruket foder, gödsel, bekämpningsmede, bensin, och dyra eldrivna maskiner men som också gör bonden sårbar för exerna chocker från prishöjningar och störningar i råvarutillförseln från den globala marknaden. Det skapas resiliens. Platsbunden cirkuläritet skapar resiliens. När designen och tekniken stöder cirkulära system och skapar förutsättningar för återskpande av liv i alla dess former uppstår resiliens helt naturligt. 

Det vackra är att det är enbart resiliens som ger alterntiven makt att utmana rådande system. Ur resiliensen, eller den inre självorganiserande styrkan, kan kollektiva processer börja ta form, precis som de gjort i Latinamerika. Vi kan få en 'politics from below' så snart alternativen växer sig tillräckligt starka här hos oss, så snart de har tid att organisera sig, att skapa allianser mellan olika platsbundna verkligheter, s.k. translokala nätverk av rörelser som kräver en förändring. Men kravet om förändring kan inte bestå av utopier i alternativlöshetens tidevarv. Förändring kan enbart födas ur rörelser som kan påvisa att alterntiven redan existerar, att de inte är utopier utan att de faktiskt fungerar och inspirerar till nya organisationsformer bortom den värld vi blivit vana att leva i. Det är där drömmarna möter det materiella som nya världar skapas, där alternativen bara genom att vara det de är kullkastar alla teorier om vad som borde vara. Det är där i de processerna som nya världar uppstår, världar som inger hopp i alterntivlöshetens tidevarv.

Om 'Sista skörden' och alternativen

Den som sett dokumentären 'Sista skörden' som sändes på SVT i början av veckan, och som finns att ses även utanför Sveriges gränser på SVTplay, går kanske omkring med en känsla av oro inför framtiden just nu. I fall man inte visste om dessa katastrofalt stora utmaningar vi står inför inom det moderna jordbruket kan informationen i dokumentären orsaka väldigt mycket ångest.

Klockan tickar medan vi fortsätter att så frön för en framtid som inte kommer att hålla. Redan nu slaktar det moderna jordbruket liv och livscyklar, ja hela ekosystem har redan försvunnit för att vi inte haft förmåga att trycka på stopp-knappen. Jag har redan i några år vetat om de här sakerna, kanske inte så här välutstakat som SVT nu lyckas lyfta fram det, men inget av det som kom fram var egentligen nytt för mig. En av orsakerna till att jag i tiderna startade den här bloggen var just precis vetskapen om just detta: hur ohållbart vi lever idag, hur nästan alla val vi gör idag är kopplade till förstörelse av liv och hur tiden bara rinner ifrån oss, utan att vi egentligen gör något åt saken.
Bloggen var ett sätt för mig att försöka fokusera på lösningarna. Jag ville ha en plats där jag kunde skriva om allt det vackra som fortfarande finns, om möjligheterna vi har att välja annorlunda om vi bara vågar göra medvetna val. För det här kräver att vi aktivt väljer annorlunda, annars kommer vi inte att lyckas vända skeppet.

Att aktivt välja annorlunda till det hur vi väljer i dag att leva, producera och konsumera kräver dessvärre att vi har vetskap om vilka alternativen är. Problemet är att vi på något sätt lyckats intala oss själva att det inte finns några alternativ. Vi lever i alternativlöshetens tidevarv. Det är inte så att alternativen inte finns. De finns. Problemet är att inga vettiga alternativ existerar på individnivå som inte innebär ganska stora omställningar för den moderna individen.  Vi kan således inte konsumera oss ur den situation vi befinner oss i just nu. Inte kan vi heller som enskilda individer producera oss ur den här situationen inom vad som för tillfället anses vara mest lönsamt och effektivt. Reglerna, normerna, och insitutionerna som existerar i vårt moderna samhälle stöder inte heller alternativen. Så att se en film som den som visades på SVT Play kan för gemene man i värsta fall bara leda till ångest och känsla av vanmakt utan någon som helst sorts känsla av att vi nog ännu kan fixa detta.

För att inte låta oroskänslan ta över så tänkte jag här lägga in en länklista till saker som redan är på gång i Norden, saker som visar att vi behöver inte alls vara långt ifrån en lösningen. Tekniken, kunnandet, och organisationsmodellerna finns redan, problemet är att de inte sprids av sig själv utan aktiva individer/grupper som tar tag i det. Jag har börjat samla en lista på intressanta saker som är på gång, ni får gärna fylla på i kommentarsfältet om ni känner till fler!

Varsågoda, här är min lista på några spännande projekt:

Permakultur/regenerativt jordbruk

För att 'hela jorden' från den grymma våldföring som den fått utstå de senaste 50-100 åren behövs nya (och gamla) sätt att bruka jorden. Jag har med gläde följt med hur sådana projekt nu börjar se väldigt lovande ut på flera platser även här i Norden. Här är några sådana exempel där vi kan lära oss mycket om hur ett helande jordbruk kan se ut:

 Ridgedale Permaculture, Västra Ämtervik, Sverige
Fjällbete,Åre Sverige 
Sotoftes jordbrug, Själland, Danmark 
 Qvidja gård, Pargas, Finland

Andelsjordbruk (CSA)

 Det kommer inte att räcka med att vi stadsbor sätter allt odlingsansvar på några få bönder som bor ute på landsbygden. Vi måste samarbeta.Samarbete inom jordbruk i olika sorters former brukar gå under benämningen 'CSA', Community Supported Agriculture. I Sverige har man nyligen startat en gemensam organisation för andelsjordbruk och i Finland har den här sortens 'community supported agriculture' börjat kallas för kumppanuusmaatalous. Ett väldigt spännande projekt jag följer med är Ruokaosuuskunta i Helsingfors som startat som ett kollektiv som handlade mat direkt från olika bondgårdar för ett tiotal år sedan. Idag har de ett eget växthus och en egen bonde. De driver också ett café inne i Helsingfors som hjälper till att göra projektet känt bland landsbygdsavfäjärmade stadsbor. Ett annat liknande projekt som pågår i Esbo heter Pienkylä.

Stadsodlingar

 Statsodlingar är ett bra sätt för oerfarna stadsbor att närma sig odling och matproduktion i sin egen hemmiljö. Förutom att det ger ett lyft åt stadskärnan så är det ett välidgt bra sätt att öka synlighet för grönsaksodling och skapa en känsla av tillhörighet bland de som deltar i odlingsgrupperna. Det finns lyckade projekt i Göteborg. Jag känner också till projekt Umeå som är väldigt spännande för den som vill inspireras och starta upp något liknande i sin hemstad. Stadsplaneringen lär vara väldigt välvilligt intsälld till sådana här typer av projekt, just för att det ger ett sådant lyft åt stadens egen image. I England finns det också ett jätte megahäftigt projekt som heter Incredible Edible som handlar just om stadsodlingar. Jag hörde om det av en av de som varit med och startat upp det på en konferens i London i september i fjol.

Skolträdgårdar
För att vi ska kunna förstå kopplingen mellan oss själva, maten vi äter, och jorden vi brukar så behövs krafttag redan i unga år. Om barn förstår varifrån deras mat kommer, och om de på samma gång får lära sig i skolan om problemen med det moderna jordbruket, kan saker hända snabbt. Inte bara det att barnen får upp ögonen för vikten av att vårda den jord som står värd för vår mat, de kommer också att sprida buskapet till oss vuxna där hemma. Det är därför skolträdgårdar är så viktiga just nu. De fostrar inte bara barnen - de kan sköta om att fostra hela samhället. Plus att skolträdgårdar ju kan användas för att samla lokalsamhället och för att lära ut nya innovativa odlingstekniker som sedan förs ut uranför skolgården till andra odlingsbara ytor. I Sverige pågår redan några spännande projekt. Bland annat i Gyttorp skola i Nora har man en expert i permakultur som hjälper till att designa en skolträdgård. Det finns också många andra intressanta projekt på gång, som till exempel bloggen Odla i Skola om skolträdgården i Tollarp i Sverige. Vi håller som bäst på att få igång en skolträdgård i mina barns skola, jag hoppas kunna rapportera mer om det projektet här på bloggen bara vi kommer igång (och blir av med denna arktiska kyla!).

Arbetshästar:

Vill vi ge en seriös chans åt maskarna i vår matjord så måste vi tänka om gällande traktorn. Dokumentären  i SVT talade också om hur traktorhjul packar jordmånen på sånt sätt att det blir omöjligt för maskarna att tränga sig igenom där hjulen kört. Dessutom har vi ju en tickande bomb i energitillförseln till alla dessa vrålåk till traktorer. Hästar skulle kunna uppfylla en viktig funktion på ett jordbruk där det behövs lite mer än bara människokraft. Förutom att hästar är bra arbetsdjur så tillför även de näring till jorden med sitt eget lilla kretslopp. Jag har inte tillsvidare hört om någon som verkligen använder hästar för att bruka jord (förutom den danske bonden Frank som ju besökt oss för drygt ett år sedan) men i Finland finns det ett center med beredskap att lära ut tekniker. Centret har nätsidor på finska och engelska. Med lite googlande hittade jag också några gårdar i Sverige där man redan länge använt sig av arbetshästar i småskaligt jordbruk.

Åfeltin työhevoset, Finland (ordnar kurser på finska och engelska)
Bränneslätt gård, Skåne, Sverige (finns en bok om gården som heter Bondens Jord, utkom 2001 och slutsåld sedan länge)
Sågkvarn gård, Småland, Sverige

Matmarknader

För att kunna skapa effektiva lösningar då det gäller att nå ut till matkonsumenter behövs nya lösningar. Som ni kanske vet har jag varit med och startat upp det facebook-baserade lokala matnätverket REKO här i Finland. REKO är en ypperlig möjlighet för skapandet av lokala matmarknader, så länge konsumenterna fortsätter att visa intresse för lokalproducerat. Men det finns mer! I Sverige håller man som bäst på att ta fram ett nytt App-baserat system som heter 'Local Food Nods' - det gör kontakten ännu smidigare mellan konsument och producent än vad Facebook kan erbjuda.

Alla dessa initiativ ger mig hopp. Jag tänker att saker kan gå ganska snabbt nu om människor bara blir tillräckligt medvetna om situationens allvar och börjar aktivt engagera sig i de här frågorna. Vi behöver en folkrörelse för vår egen överlevnad. Tiden då vi hade lyxen att ignorera hur vår existens är beroende av jordens välmående är förbi. Vi har inte råd att fortsätta tro på röster som förkunnar att de här projekten jag just beskrivit är en enda drös av orealistiska drömmar och hur det är enbart det moderna storskaliga monokultursjorbruket som kan förse jordens befolkning med mat. Nej, det är den verklighet vi lever i just nu som är orealistisk. Det är den verkligheten som vi inte har råd att leva med mera med alla de ohållbara externaliteter som denna verklighets jorbruk får till stånd. Tänk vilken lycka att lösningarna redan finns! Det är nu upp till oss själva hur vi väljer att välja vår väg mot framtiden. Framtiden behöver inte vara hopplös, lösningarna som redan finns är vårt hopp! Det går, om man vill. Frågan är snarast: vill vi?

Den nya ekonomin, del 1: stickläger

Jag har deltagit i mitt livs första stickläger. Och jag som inte stickar. Fast nu gör jag ju det då.

Mina intensiva timmar ute på Pörkenäs gav mig så mycket nya perspektiv på livet, vackra perspektiv av hur nya gemenskaper och sammanhang som drivs av lusten att skapa ser ut.

Det var: lärorikt, mysigt, rogivande, hoppfull, vackert, fullt av kvinnlig visdom, lustfyllt, och så mycket mer.

Jag har hört berättelser om allt mellan himmel och jord. Sådana där förtroliga berättelser som jag kunde känna att har berättats genom tiderna i syjuntesammanhang i lite olika format beroende på tidsepoken då de utspelats.

Jag har lärt mig: att många ingenjörskvinnor dras till stickning, att internet är det som gett stickningen helt nya dimensioner, att novitas garn nuförtiden är dåliga efter att spinneriet de förr använde i Finland har stängt, att det finns också många stickläger runtom  i Sverige och Danmark, att lokala spinnerier är en bristvara medan lokalt fårull är problemavfall, för dyrt att behandla och spinna i stor skala, att det finns en ullspinnarguru någonstans i Vörå.

Och så mycket mer.

Ja, och så har jag lärt mig grunderna i stickning. Mitt första ullsocksskaft har jag redan stickat.

Detta var min första upplevelse av den nya ekonomin, något som jag kallar  'community based ventures', eller 'communities of reconnection'. I sådana här samnanhang finns ingen egocentricitet, bara ett stort sammelsurium av garntrådar, stickor  och berättelser som för oss samman till något större i stunden.

Yes, Friday, I am in love.

Om livets otippade vägar och känslan av tacksamhet

Vi har nu bott i min gamla hemstad i drygt fyra år. Att flytta tillbaka hit var för mig ganska så otippat. Eller för att vara riktigt ärlig så var det nog helt otroligt otippat. Hade någon sagt åt mig ett år tidigare att vi skulle flytta hit och att barnen skulle gå i min egen skola så hade jag inte trott det. Skulle någon ha sagt att många av mina avlägsna barndomskompisar och skolkompisar skulle komma att sitta bredvid mig på mina första föräldramöten så hade jag nog bara skrattat åt dem. Otippat. Det var vad det var. Ja faktiskt var det ju så att ett år innan vi flyttade till Vasa så blev min man erbjuden ett jobb på den firman där han nu jobbar. Han tackade nej. Delvis för att jag sa åt honom, over my dead body, never ever, att jag flyttar dit. Så pass otippat var den här flytten. Men om man låter livet välja vägarna för en så kan det ibland ske abrupta förändingar i riktningen på livet.

 I det här fallet lät jag livet välja. Inte många månader efter att min man tackat nej till jobbet i Vasa så hände något inom mig. Jag började drömma. Plötsligt drömde jag om ett liv utanför Helsingfors. Och jag kunde inte få ett slut på den drömmen. Den blev bara starkare och starkare och till sist var jag helt besatt av tanken att vi måste flytta. Och helt av en händelse råkade det sig så just då, några dagar innan vi skulle resa till Chile för mina fältstudier, att min man fick ett telefonsamtal. Det var företaget han sagt nej  till några månader tidigare, nu hade de en ledig position som han verkligen blev intresserad av. Och så blev det  som så att min chilenska man kom att spendera sin första höst i Vasa med min farfar som var inne på sina sista dagar här på jorden, medan jag och barnen spenderade dagarna tillsammans med hans familj i Chile.

Helt absurt hur livet väljer för oss ibland.

Ikväll när jag scrollar genom mitt facebook-flöde och ser status-uppdateringarna av många av de människor som jag lärt känna här hemma under de senaste fyra åren inser jag varför mina drömmar kallade på mig. Det var inte enbart storstadsångesten som tvingade mig bort, det var också något annat, något större, som kallade hem mig den där våren för fem år sedan.

Jag kan inte beskriva i ord vilka underbara människor jag fått lära känna under de här åren. Så mycket värme, så mycket härliga relationer, det är helt fantastiskt hur vackert livet varit då jag valt att bejaka mina egna rötter och låta livet välja för mig (istället för tvärtom). Och det handlar alltså inte om en handfull människor som råkat korsa min väg. Nej, jag tror faktiskt att jag kan räkna med långt över femtio (!) underbara personer som jag fått glädjen att lära känna. Vissa av dem har varit halvbekanta under min egen barndom, men de allra flesta hade jag aldrig mött förrän under dessa fyra år. Mycket har jag att tacka REKO för de här nya vänskaperna men det är långt ifrån bara 'mat-människor' som blivit en del av mina relationer här i Vasa.

Jag fylls av en otrolig känsla av värme och tacksamhet då jag tänker på alla dessa vackra personer som nu är en del av mitt liv. TACK! Tack alla ni nya vänner och bekanta! Tack livet!

Med tanke på de här nya relationerna är det ganska lätt att förstå varför den här vintern varit tung för mig. Då vi flyttade hit valde jag att ha ett jobb på distans. Då hade vi ännu bara två barn och jag kunde tänka mig jobba delvis på resande fot. På den här vägen tillbaka till rötterna valde ju också livet  att vi skulle ha ett tredje barn. Otippat även det för fyra år sedan. Men ack så välkommen hon var. Det där med att pendla och jobba på distans blev ganska så mycket mer utmanande då hon kom in i bilden. Två rätt så små barn kan en förälder ta hand om utan att kola vippen. Tre barn är en helt annan story. Det är också tyngre (men bättre!) att kombinera jobb med tre barn, vilket i sig gör det svårt att orka jobba på samma gång som man reser. Msn blir rätt så medveten om sina egna gränser. Vilket i sig ju är väldigt hälsosamt för en sådan som haft det svårt att dra sina egna gränser förr.

Så medan jag har en hel massa fantastiska människor runtomkring mig här där jag nu bor så är det ändå så att mina nätverk inom forskningen finns på annat håll. Jobben, ja de finns också på annat håll.  Det känns som om hela jag slits i bitar de dagar då jag låter mig dras med i karriärhetsen, vilket jag gjort ganska mycket i vinter, helt förståeligt efter att just ha blivit färdig doktor i en värld där akademikerjobb inte precis växer på träd... Då jag ser alla grymt intressanta seminarier som hålls på orten där jag officiellt bedriver min forskning undrar jag alltid varför ska det vara så här svårt.

Men då är det alltid skönt att landa i nuet och se mig omkring här och nu. Jag kan faktiskt inte tänka mig just nu ett liv på en annan ort eller ett liv som en kringresande akademiker utan alla dessa rötter som jag har här hemma. Vad skulle jag göra utan alla dessa rötter, alla dessa relationer?

O-tänk-bart.

För att hitta någonsorts balans i mina viljor har jag istället satsat på att bygga upp egna forskningsnätverk, nordiska nätverk, finska-chilenska nätverk, och globala nätverk. Men en scroll på Facebook påminner mig alltid om att de viktigaste nätverken finns här i hemknutarna, alla dessa vänner och bekanta, alla dessa underbara liv som korsat mitt här och  nu!

Det är bra att känna tacksamhet ibland. Det hjälper då viljorna inom mig vill slita mig i tusen bitar. Och tillsvidare har inga nya drömmar om abrupta vägbyten infunnit sig hos varken mig eller min man, vilket jag tolkar som livet sätt att berätta för mig: 'stay put madam - det löser sig nog - tids nog - här och nu, Mia, här och nu är det bra att vara'.

EDIT: imorse kom dessutom den här filmen upp i mitt Facebook flöde om det här med drömmar enligt Steven Spielberg.

Tankar om bubblor och bubbelforskning

Bubblor. Eller inte egentligen bubblor. Utan en bubbla. En stor självväxande bubbla. där inne i den sitter du och jag och tar för oss av livets goda. Så länge vi rör oss inom bubblans ramar och regler så kan vi känna oss fria. Vi är fria inom bubblans gränser. Men ve den som försöker vara fri utan bubbla. Känslor av skam, ignorerad, motarbetad, förlöjligad, pepparsprayad, inburad, deporterad.

Spela enligt spelets regler. Då får du vara fri.
Håll dig innanför bubblan. Då får du vara fri.
Var (som en) vit. Då får du vara fri.
Var (som en) man. Då får du vara fri.
Lev ditt liv inne i bubblan. Då får du vara fri.

Bubblan är samhällets osynliga normer. Jag skulle vilja kalla det modernitetens osynliga normer. Den moderna mytens spelregler. Bubblan är det som (vi tror att) håller ihop oss. Bubblan är det som ger oss vår frihet, inom bubblans gränser.

Men bubblan är också makten. Den disciplinerande och osynliga makten. Bubblan håller oss i styr. Den separerar oss från något större. Den sperareras oss från livet. Nu menar jag inte en bubbel-syn på vad liv är. Jag menar inte en enskilds individs skiljlinje mellan liv och död. Utan jag menar att bubblan separer oss från känslan av att vara en del av livets större cirkulerande kraft. Den bärande kraften som finns i relationerna mellan individen och allting runtomkring, naturen, människorna, andevärlden, kraften i att bara vara, det som på mapudungun kallas för 'newen'. Den delen av livet finns inte inne i bubblan där alla lever separata från varandra i sin egen ensamhet. Bubblan släcker livskraften. Mekaniserar. Likriktar. Skapar vi-och-dom känslor. Bubblan zombiefierar oss.

De senaste dagarna har jag funderat på vad jag i mitt eget huvud kallad för 'bubble research', bubbelforskning. Jag försöker greppa bubblans makt, förstå hur den fungerar i akademiska texter om företagsansvar. Jag vill förstå i vilka situationer bubblan spräcks. Vilken sorts metodologi kan hjälpa oss att se vad som är utanför vår egen bubbla, det som jag kallar för 'absences' i min forskning, osynligheterna. För hur kan man se det osynliga? Bubblan vi befinner oss i gör att mycket saker, personer, känslor, fenomen, verkligheter blir osynliga för oss som sitter inne i den. För att greppa och komma åt problemen som jag skrivit om i min forskning måste jag förstå bubblan. Jag måste förstå den från ett metodologiskt perspektiv. Hur göra forskning som spräcker bubblor? Det är det jag funderar på just nu. Vad är det som går fel då vi forskar inifrån bubblan om fenomen som egentligen existerar utanför, men som vi inte förstår att existerar där för att vi inte ser vår egen bubbla? Hur skulle bubbellös forskning kunna se ut? Det är sånt jag går omkring och tänker på just nu.

Bubblan skyddar oss inte längre. Jag vet inte om den någonsin gjort det men nu då jag rört mig i dess utkanter så vet jag i alla fall att den håller på att vittra sönder. De som sitter inne i den och som inte vill se gör sitt bästa att försöka hålla kvar den. Man bygger murar. Man förstör bevisen. Man deporterad. Man stänger in sig. Man tystar ner. Man väljer aktivt att inte lyssna.

Men ljudet utanför bubblan tränger sig redan in i den. Det ljudet är så starkt att få klarar av att stå emot. Vi blir tvungna att välja sida. Väljer vi livskraften eller väljer vi bubblans illusioner? Var vill vi leva? Hur vill vi leva? Då bubblans makt inte längre är osynlig blir vi tvungna att välja sida. Vi kan inte längre gömma oss inne i 'friheten' i vår bubbla. Den friheten finns ej längre. när bubblans konturer blir synliga blir livet inuti ett liv bakom stängsel, ett liv med bojor, ett liv med tvångströjor. Frihet är så mycket större än livet inuti. Frihet kan enbart levas utanför.

Så kanske bubbelforskning egentligen handlar om att göra bubblans konturer synliga för oss som befinner oss inne i den. Att se dess gränser. Att lära sig lyssna till det där ljudet utanför bubblans gränser. Synliggöra bubblans makt. Medvetengöra dess existens. Våga leva i en frihet som inte begränsas av bubblans gränser. Också som forskare.

Om att våga tro

Mellan världen jag ser, hör och deltar i dagligen, här-och-nu-världen, och den värld jag drömmer mig bort till finns en stor skiljelinje. Den skiljelinjen heter att våga tro. Att våga tro och stå för det, det är den stora skiljelinjen mellan livet här och nu och drömvärlden.

Man blir lätt cynisk. Speciellt då ett gäng forskare i företagsansvar kommer ihop sig är det lätt hänt att man tappar hoppet och blir cynisk. Vi skämtar om att vi alltid blir konfronterade med frågan 'so what is the alternative?'. Få av oss vågar tro på alternativen så pass mycket att vi skulle utsätta oss själva för att stå för dem då den frågan kommer på tal. Inte ens då vi sinsemellan skämtar om frågan som vi alltid blir ställda vågar vi. Inte ens då vågar vi prata 'alternativ'. Vi har så mycket bagage i vår forskningserfarenhet som pekar på att historien alltid upprepar sig. Människan är ju bara människa trots allt.

Men ändå är det vad vi vågar tro på som bestämmer mycket av vad vi gör och säger.

Det är inte bara min egen vacklande tro på drömvärlden som det handlar om. Det är också andras övertro på här-och-nu-världen som bekymrar mig. Att tro att det är det enda som finns gör att vi inte har förmågan att byta spår. I mina presentationer om hållbarhet brukar jag visualisera det här med en tågräls som är på väg ner för ett stup. Att fortsätta blint tro på all världens 'sanningar' om här-och-nu-världen är det bästa sättet att hålla sig kvar på det spåret.

Det är inte lätt att byta spår. Att öppna upp för ett spårbyte är bland det svåraste som finns då allt runtomkring säger något annat. MEN. Jag vet ju att drömvärlden finns. Jag har varit där. Inte bara i mina drömmar. Jag har varit där på riktigt. Att våga tro att också andra ska snart våga byta spår är det som ger mig hopp om framtiden.

Men jag måste våga tro. För om jag inte vågar tro så vågar jag inte heller försvara den världen. Om jag inte vågar tro så vågar jag inte heller själv byta spår. Jag vågar då inte heller leva i den världen, tala från den världen, visa att den världen finns.

Vi väver en verklighet av det vi tror på. Att våga tro annorlunda betyder nya mönster i vår sammanslutna väv av verklighet. Det är viktigt att våga tro annorlunda och stå för det. Bara då kan en ny verklighet bli till. Utan tron på det annorlunda kommer samma gamla destruktiva väv att få fortsätta sammanbinda våra liv. Enbart en uttalad tro på en värld bortom här och nu  kan vägleda oss i våra val om hur livets mönster ska se ut. Att våga tro är första steget mot ett spårbyte.

Just idag är jag hoppfull. En text där jag gett mig själv utrymme att våga tro på en annorlunda hållbarare värld har just blivit accepterad som bokkapitel till en kommande bok om samlade tankar om hållbara världar. Det är ett stort steg att våga skriva efter att man först övertalat sig själv att våga tro. Oj så roligt det ska bli att våga skriva färdigt den text jag redan börjat med nu.

Du sköna nya värld. Tack för att du tagit dig in i mitt liv. Du finns. Inte bara i mina drömmar finns du. Du finns här och nu. Bara jag vågar tro.

Om småspik och liv - frihet och demokrati

Livet, något så konkret och så abstrakt på samma gång. Det där som bara flyr iväg från mig här i stunden. Men också det där som känns så påtagligt i vardagssysslorna. Det där som leder mig. Det som ger mig energi. Det som är mitt men också alla andras som finns runt mig. Mitt liv påverkar andras liv. Deras liv påverkar mitt. Vi är en sammanslutning av liv. Livet är vår gemensamma stund tillsammans. Och det är det så vackert, så obeskrivligt vackert.

Igår kom en flyktig tanke till mig som fick mig att stanna upp: jag har så mycket att vara tacksam för. Varför känns livet så tungt då allt är så otroligt bra? Jag har världens bästa familj, vi bor på ett tryggt ställe, vi har det bra tillsammans och vi har allt vi behöver, jag har friheten att vara just precis den jag är utan att någon som helst kan bestraffa mig för det. Tack demokratin. Tack jämlikheten. Tack så länge ni finns i mitt liv.

Min nästa tanke var då så varför denna känsla av motvind? Okej, igår var det snöstorm och det kändes som om det regnade småspik - vågrätt- just när köerna var som längst på REKO. Det var inte där i den stunden som livet inte visade sin vackraste sida precis. Men ändå, livet, jag är så tacksam för det sköra livet som jag får leva här och nu, i frihet och demokrati.

Orsaken till motvinden tror jag att går att hitta i det här tacksamma livets skuggor. Jag är så medveten om att mycket av det som jag är tacksam för ligger som en börda på andras axlar. Det borde inte vara så men så är det. Och jag vet det. Jag blundar inte. Jag vet. Och jag vill så gärna annorlunda men just nu stormar det småspik om jag ens försöker. Vågrätt. Därför är det tungt. Jag kan inte stå i stormen länge utan att bli utmattad. Måste vänta tills det mojnar, eller tills vinden vänder. Jag undrar, vem vänder vindarna? Som Eva Dahlgren sjunger. Ja vem är det som ska vända vinden, och hur? Det funderar jag ganska mycket på just nu. Men sådana tankar ger lätt känslan av att småspik piskar mig i ansiktet igen så de är inte värda att sätta värst mycket tid på... eller sen är det just det jag ska göra, just nu, här och nu.

 Jag skriver ner mina egna tankar om livet i en värld med andra vindar. Det är ju det som är så fantastiskt med mitt eget liv: jag har rätt att göra det!! Jag får tänka mig bort till en annan sorts värld. Jag får också prata om den. Även om många blir arga på mig och tycker att jag är en total idiot, en drömmare som saknar förankring här och nu. De tycker förstås att jag ska hålla mig här i klimatet där det småspik borrar sig in i ansiktet på oss, där skuggan av vårt liv är en värdig börda för andra att bära. Det verkar som om deras hud är tjockare än min och deras skugga mindre synlig än min, de verkar inte känna av småspikarna eller se konsekvenserna av sin egen skugga. Men jag är tacksam för vad jag känner och ser. Tacksam för att jag får göra det jag gör. I en annan tid, i ett annat land skulle jag ha blivit fängslad för att tänka 'fel'. Jag skulle ha blivit bränd på bål. Nedtystad. Skrämd till tystad. Men här lever vi en demokrati. Här får jag tänka fritt.
 
Småspiken som borrar sig i mitt ansikte får mig att känna att jag lever. Jag är glad att den känns. Tänk om livet inte kändes? Hur skulle man då vet hur man ska leva? Utan känslor blir livet så frånstötande på något sätt. Ett liv som inte känns, hur tråkigt skulle inte det vara?

Tack livet, tack.

Glutenfri och mjölkfri Morotskaka

Länge sen jag postar recept här. Men livet här fortsätter sin sakta lunk och jag med den. Igår var det marknad i barnens skola och jag bakade både gamla godingar och nya bakverk till ett av barnens försäljningsstånd. Morotskakan blev en succé. Och det var en ny innovation i min receptbank så för att få rätt mått på vad jag rörde ihop i fredags medan minstingen  förgyllde kvällen med att strö ut en påse åländska ärter på vardagsrumsgolvet har jag nu testat receptet en gång till. Håll till godo:

Ingredienser:

4 dl finrivet morotsskrap
4 ägg
3 msk citron- eller limesaft
0,75 dl kokossocker (eller indiansocker, eller 0,5 dl honung)
1 msk kardemumma
1 msk kanel
O,5 dl smält kokosolja (eller ghee)
2,5 dl gf mjöl (ris / havre / mandel, alla fungerar)
2 tsk bikarbonat (matsoda)

Rör ihop morot, ägg, kryddorna, citron och socker. Tillsätt oljan. Blanda ihop mjöl och bikarbonat skillt och tillsätt till smeten. Rör om. Grädda i smord form i 180-200 grader ca 30 minuter.

Vill man ha fyllning går det säkert att googla fram ett passlig recept. Den jag gjorde var inte vitt sockerfri eller fri på mjölk. Nillas kitchen hade ett recept med kokosmjölk vilket inte fanns i mina hyllor i fredags.

Ha det gott!

Måste vi vänta in katastrofen?

Snart har jag bloggat på den här bloggen  i tre år. Jag började när jag befann mig i min djupaste svacka någonsin. Då hade det mesta som jag tidigare hade trott var sanningar gått up i rök. Inte bara på grund av min forskning men mer som ett led i en rad händelser under en längre tid. Då jag började blogga hade jag också redan lärt känna en annan verklighet. En som förr varit onsynlig för mig men en som i.o.m. mina intervjuer bler allt verkligare för mig själv. Den verkligheten syns inte utåt, syns den i media så är den för det mesta felrepresenterad. Men den finns. Ack så påtaglig den är på  de platser där den verkligheten är den som majoriteten av befolkningen lever i. En alldeles underbar verklighet. Nu finns det risk att jag låter som en romantiker igen. Speciellt den som inte upplevt den här andra verkligheten så nära inpå den egna huden kan ha svår förstå vad jag menar med det. Jag skulle ha haft svårt att förstå vad jag menar innan jag upplevt det själv. Det var en av orsakerna till att jag startade upp bloggen, för att sätta ord på mina egna upplevelser, för att göra dem mer verkliga för mig själv, för att våga tro på en annan värld även här hemma i min egen värld där den lyste med sin frånvaro.

Jag har sedan dess levt mellan två världar (eller fler). Den egna här hemma, den som förr var min trygghet, men som numera väldigt ofta känns kall och fruktansvärt blind, och sen den där andra verkligheten som är så påtalig då jag besöker de som lever i någonsorts symbios med naturen (och med det menar jag inte någon helt ekofreakig hipp-i-naturen relation,utan en helt naturlig relation som kommer av att man brukar och lever av jorden där ens fötter står). Ibland skymtar jag den sortens verkighet här hemma också, men det är väldigt väldigt sällan, och i så fall hos ett fåtal personer som knappast kan anses vara att större kollektiv eller 'samhälle'.

Varför skriver jag om detta. Jo för att jag tampas med mina egna monster just nu. Det har gått tre år sen de djupare insikterna kom till mig. Sedan dess har jag gått omkring och väntat på ett bredare uppvaknande. Och visst ser jag att det händer saker. Men det går olidligt långsamt. Alldeles för långsamt kan den otåliga själen som är min tycka ibland. Jag känner frustrationen över att vi sitter fast i ett system som inte vill oss väl och de flesta är inte beredda att leva i den sanningen. Jag förstår ju dem, ack så jag förstår. För det gör ont att leva med vetskapen att ens egen förmyndare inte har ens eget bästa i åtanke (utan sitt eget bästa). Speciellt svårt blir det då man inte har några alternativ att ty sig till. För min uppfattning är att vi sitter där vi sitter för att vi saknar alternativ. Inte för att vi inte vet. Utan för att vi väljer att inte veta just för att det tjänar ingeting till att veta då man inte kan göra något åt saken. Så folk blundar och blundar och blundar. Länge, länge har jag frågat mig själv om vi faktiskt måste invänta katastrofen för att öppna våra kollektiva ögon.  Måste vi?

Livet har lärt mig att det visst går att göra saker då man erkänner för sig själv att allt inte står rätt till. Det är ju förutsättningen för att göra något. Att erkänna sitt beroende är första steget. I det här fallet beroendet av ett system som inte vill oss väl. Jag ser runtom mig att de flesta gått igenom någon sorts större (tragisk) händelse i sitt liv innan denna insikt kommer till dem. Många mår dessutom otroligt dåligt av att tvingas in i det uppvaknandet, ensamma och utsatta. På det sättet hade jag tur för jag lärde ju faktiskt känna ett annat system och en annan verklighet i samband med mitt eget uppvaknande. Jag hade efter det något att falla tillbaka på. Något som lätt tolkas som romantisism men som ju var något helt annat, Något som det är svårt att sätta ord på vad det var exakt.

Imorse råkade jag se Skavlans intervju med Leonard Cohen och den intevjun gav mig så mycket. Cohen svar på frågan om vi måste uppleva katastrofen innan vi förändras var att ja det tror han att vi måste. Sedan kom Al Gore med en slutkommentar som visade att än finns det hopp, det går att hitta gemensamma mål in i framtiden utan att behöva genomleva katastrof (för katastrof är inget alternativ längre om mänskligheten ska kunna fortsätta leva på denna planet). Cohen sa också att svaret finns i hjärtat, unlock the heart ungefär. Och det är något jag tror starkt på, att vi måste våga öppna våra hjärtan för allt, även det som gör ont, för att kunna ta oss ur systemet som inte vill oss väl (men som många av oss alltså är beroende av för vår egen överlevnad).

När tiden står still

Vi tog en runda med pulkan ikväll, tösen och jag. Och plötslig hamnade jag i en time wrap. Gatan där jag en gång gått, för länge sen som barn, där är den ännu och ser exakt ut som för 30 år sedan. Jag kommer ihåg vinterbeklädnaden på gatan. Det var vår rutt till skridskobanan då vi inte genade över den stora vägen. Tanten som kom gående på bron såg också ut som tagen ur mina gamla minnen. Kanske hon var någon av mina barndomskompisars mamma. Det är så absurt att leva så nära inpå de gamla minnena men i en helt ny verklighet. Jag har minnen från nästan alla gator i våra hemkvarter, förutom vår egen gatan, där finns inga kopplingar till det förflutna.
Men jag får lätt en känsla att tiden står still då det här händer mig. Som om jag var barn igen. Som om mina kompisar från den tiden i vilket ögonblick som helst ska komma springande bakom en husknut. Tid, platser och minnen, en förunderlig kombination.