7.7.17

Om att bara "ges" två alternativ och eldrivna drömmar om en grönare värld

Volvo har gått ut med nyheten om att från och med 2018 kommer de bara att tillverka elbilar. Stor nyhet inom den gröna världen. Stor god nyhet. Om man följer det positiva teknokratiska tankespåret det vill säga. Det tankespåret sätter också den vita mannen på en pedestal, glorifierar honom (Elon Musk, anyone?), och får honom att se ut som en hjälte vars övernaturliga krafter (Schwarzenegger, anyone?) som kommer att rädda hela mänskligheten och skapa alla förutsättningar vi behöver för ett bättre liv i framtiden. Jag är egentligen inte förvånad över att den är sorten tankespår finns. Vi lever ju i en värld där tankar om demokrati och öppen dialog utgör grunden för hur majoriteten ser på social samvaro och politisk styrning. I en som kontext bör det finnas utrymme för alla sorters visioner och tankar om framtiden, också teknokratiskta lösningar måste få synas i den dialogen. Det som förvånar mig är hur den här sortens tankar alltmer blir så dominanta att de som följer ett annat tankespår om hur framtiden skulle kunna te sig inte ges utrymme att föra fram sina tankar och idéer. Jag frågar mig, lever vi i en demokrati om det enda sättet vi ges tillåtelse att diskutera lösningar på klimatproblemtiken kan ske genom teknokratiska debatter?

Igår blev just detta dilemma än en gång så synligt för mig då jag försökte reflektera över problematiken som Volvo-nyheten medför tillsammans med andra. Snabbt fick jag höra att några andra alternativ inte finns, jag måste välja, ska jag leva i en oljdedriven framtid eller ska min framtid vara driven av eldrivna lösningar. Något annat finns inte, sades det åt mig. Men jag vägrar leva med enbart två alternativ. Även om det betyder att jag blir åsidosatt i dessa diskussioner som en galning med lite verklighetsförankring så vägrar jag.

 Mina tankar om vart den här sortens lösningar kommer att föra oss och vår planet är nämligen inte värst välkomna just nu. Jag är välmedveten om det. Har varit det länge. För det mesta är det en orsak till varför jag inte orkar engagera mig i diskussioner om vår eldrivna framtid. Jag vet på förhand att det jag har att säga inte är välkommet och kommer att på ett eller annat sätt att delegitimeras. Det gör varje gång fruktansvärt ont att leva med vetskapen att avlägsnar byar bebodda av människor vars livsöden kommer att bli  negativt påverkade, eller inte bara bli men redan är det, inte anses vara tillräckligt viktiga i debatten om den gröna framtiden. För det är ju så att den gröna teknokratiska drömmen aldrig låter sig själv konfronteras med sin egen övermäktiga arrogans. Den arrogansen som bygger på en underförstådd världsordning där den vite mannen (och den vita kvinnan för alldel så länge hon följer den vite mannens tankespår) har rätt att utnyttja alla guds rikedomar på denna planet utan att behöva tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Gud har givit den vite mannen denna planet i gåva för att brukas, himlen kommer att sätta den vite mannen fri från den skuld  han bär med sig till graven när hans eget liv är över. Det vill säga, vi har all rätt i världen att forsätta slakta andras liv bara vi räddar vår egen plats här på jorden från det stundande klimathotet. Andras platser är inte viktiga. Andra problem är inte viktiga.

För att förtydliga mig vill jag ännu berätta vad jag har för problem med den rådande visionen om en eldriven framtid. Den drivs av ekonomiska intressen som i grund och botten inte tar hänsyn till andra sätt att leva med naturen som människan är en del av. För att skapa en eldriven framtid utan att ändra på vårt sätt att leva behövs metaller. Mycket metaller. De här metallerna måste utvinnas från någon plats här på jorden. Det skapar problem på den platsen. Föroreningar, tvångsförflyttningar, förändrade livsvanor som gör människor ännu mer beroende av det ekonomiska systemet och inte naturen som de är beroende av. Dessutom diskuteras inte heller varifrån all denna el ska komma. Solenergi? Vinden? -hur många lokalsamhällen skulle tvingas ge upp sina markområden för den sorten lösningar? Ett alternativ är givetvis också kärnkraft. Say no more om den saken. Eldriven grön framtid med kärnbränsle som grund. Givetvis har den teknokratiska gröna drömmen också många innovationer på gång som handlar om att hitta nya sätt att producera el. Jag bor i energiklustrets förlovade region. Här finns ju massor av exempel på forskningsprojekt där man jobbar med just precis detta. Fint så. Men fram till denna dag har jag inte sätt några sådana projekt jobba utifrån vetskapen om den vite mannens skuld och såret som hans agerande orsakat vår jord sedan han befriades (befriade sig själv?) från sitt ansvar att ta hand om livet här på jorden.

Så sånt om mina tankar om en eldriven framtid. Visst är det bra att så många människor nu tänker på lösningarna på vårt oljeberoende. Men ibland undrar jag om lösningarna som erbjuds verkligen handlar om nya gröna ideal och klimathotet. Eller handlar det bara om att fossila bränslena håller på att ta slut så det som håller vår högteknologiska (och arroganta) livsstil vid liv måste snabbt programmera om bränsletillförelsen till andra källor så att vi alla kan fortsätta leva i en 'business as usual' mentalitet.

När jag bara ges två alternativ, välj mellan en fossildriven och en eldriven framtid, vägrar jag välja. Jag har fortsättningsvis rätt att vägra välja. Vi lever ju trots allt i en demokrati, eller hur? Att diskussionen avslutas just i den stunden då jag vägrar att välja är bara så symptomatiskt på hur lite spelrum det egentligen finns i den sortens demokrati vi lever i idag. Men jag vägrar välja. Och det är mitt sätt att dra en gräns mellan det teknokratiska gröna tankespåret och mina egna tankar om en grönare värld. Jag ska inte behöva välja mellan enbart två alternativ. I en demokrati ska alla sorters olika alternativ kunna samexistera i drömmarna om vilken framtid som är vår...



1 kommentar:

  1. Alltmer är eldrivet och jag vill inte ha kärnkraft. Inte är det lätt!

    SvaraRadera