9.10.14

Homo industrialis behov av glasögon


"I had not realized that many of the negative trends I saw were the result of my own industrial culture, rather than some natural, evolutionary force beyond our control. Without really thinking about it, I also assumed that human beings were essentially selfish, struggling to compete and survive, and that more cooperative societies were nothing more than an utopian dream".

"My values, my understandings of history, my thought patterns all reflected the world view of homo industrialis".


"Every society tends to place itself at the center of the universe and to view other cultures through its own colored lenses. What distinguishes Western culture is that it has grown so widespread and so powerful that it has lost a perspective on itself; there is no "other" with which to compare itself. It is assumed that everyone either is like us or want to be."

"Many Westerners have come to believe that ignorance, diseasem and constant drugery were the lot of preindustrial societies, and that poverty, disease, and starvation we see in the developing world might at first sight seem to substantiate this assumption. The fact is, however, that many, if not most of the problems in the "Thrid World" today are to a great extent the consequences of colonialism and misguided devleopment."

"The spread of the industrial monoculture is a tragedy of many dimensions. With the destruction  of each culture, we are erasing centuries of accumulated knowledge, and as diverse ethnic groups feel their identity threatened, conflict and social breakdown almost inevitably follows"


Det här har jag skamlöst kopierat rakt av från Helena Norberg-Hodges inledning till boken Ancient Futures, bnerättelser om hur hon hittade sitt "utopia" på 1970-talet i Ladakh men sedan såg det förstöras när den västerländska kulturen flyttade in. Med de orden vill jag nu förflytta mig till en liten by i Södra Chile. Jag var inte där längre än högst två timmar. Och jag talade inte med mer än två personer i den byn. Men den lilla avstickaren på min forskningsresa öppnade mina ögon för gott.

Egentligen åkte jag till den här byn för att jag dagen innan stött på några välartikulerade personer från den byn på ett möte (stakeholder dialogues, ni vet, eller även kallade public hearings eller citizen participation) och jag ville prata mera med dem. Hade inga namn men byns centrum var litet och det var valtider så jag räknade med att jag skulle stöta på någon av dem bara genom att ta en liten sightseeing tur-retur med de lokala bussarna. Fel tänkt, det insåg jag direkt jag steg av bussen. Detta var en död byahåla. Inte en människa i sikte förutom några fyllisar som var på väg till de förfallna krogarna längs med huvudgatan i stan. Som ensam kvinnlig forskare kände jag mig inte trygg nog att gå in på krogen och kolla upp den "lokala meinikin", ett stort minus med att ha det kön jag har då man är ute på fältet, onekligen. Nåväl, jag gick gata upp och gata ner, jag satte mig på stans enda internet-café och försökte fråga hon som skötte cafét (inte äldre än 16 år  max, med ett spädbarn vilande i sin vagn bredvid henne) om hon kände kvinnan med den röda kostymen och svarta håret (haha, who was I joking... svart hår... det har ju alla här!). Fick reda på att det nog måste vara Señora María. Men Señora María syntes inte till, och inte kunde butiksinnehavaren hjälpa mig att hitta henne heller. Så jag gick vidare. Det var lunchdags, och eftersom krogarna inte var ett alternativ och några andra restauranger inte fanns att tillgå i denna lilla avkrok så fick jag istället gå och titta vad den lokala "botillerian" (lokal motsvarighet till vad vi brukar kalla "Alko") för att se om de hade något annat än vete/sockerblandningar till lunch. Lyckades hitta några salta nötter (och lovade mig själv att aldrig mer resa ut  utan ett kokt ägg och någon frukt i bagaget) och tog tillfället i akt och började snacka med damen bakom kassan. Frågade efter "Señora María" förstås. Hon hade visst synts till tidigare på dagen men nu visste inte den här damen heller var hon var. Så vi fortsatte prata. Jag frågade om hur storinvesteringarna i kommunen bredvid mottagits här i byn. Jag frågade om skogsplantagen. Jag frågade om jobb.

Jag fick veta att skogsplantagen slagit ut det mesta, och uppe i bergen var det svårt med vattentillförseln eftersom de snabbväxande träden tog allt. Inte kunde man ens ha höns mera. Äggen hade blivit dyrare. Jag fick veta att det nog inte var många som hade jobb på storindustrin i grannkommunen, några fåtal städare kanske, hon visste inte riktigt. Jag fick vet att den här byn nuförtiden var så utarmad på liv att de som var i behov av pengar (det blir man ju om det inte finns vatten eller möjligheter till egna odlingar) var tvungna att åka upp till norra Chile till gruvorna där för att få jobb.

På vägen tillbaka i lokala bussen snurrade tankarna i mitt huvud. Vad är egentligen "utveckling", vad är "jobb", vad är "ett meningsfullt liv", vad är "fattigdom"? Varför var alla män jag såg i stan rödbrusiga om kinderna, antingen på väg in eller ut ur de lokala krogarna? Varför var enbart en promenad upp och ner för huvugatan något som fyllde mitt inre med en otrolig sorg?

Nu i efterhand har jag kunnat börja förstå vad jag upplevde den där dagen där i byn. Det var där jag för första gången konfronterades med kolonialiteten, dvs modernitetens baksida - utan den skulle inte moderniteten existera. Visst har jag sett fattigdom förut, men som åskådare, inte delaktig. Den var den där dagen jag såg min egen blindhet som produkt av "homo industrialis världsbilden". Det var där jag började förstå sammanhangen.

Utslagna byar är utslagna inte pga av bristen av utveckling utan pga av utveckling - 500 år av utveckling. Fulla gubbar är fulla gubbar för att de har förlorat sitt sammanhang, på grund av utveckling - 500 år av utveckling. Tonårsmammor är väldigt utsatta i en utslagen by där tonårspappan dessutom hamnar resa över till 1000 km för att se till att familjen har mat på bordet. Globaliseringen ser mycket mycket annorlunda ut för dem som ofrivilligt blir en del av den, som ofrivilligt åker ut på "upptäcktsfärd", till de stora gruvorna i norr.

Jag vet inte om man kan förstå sammanhangen utan att konfronteras med dem. Kanske. Jag vet inte.

Men det som var ett ännu större slag i ansiktet var när jag tre dagar senare deltog i ett seminarium om fattigdom i Chile på det lokala universitetet inne i stan - och inte en enda av alla de högt utbildade (chilenska) panelisterna visade ens en antydan om att de någonsin konfronterats med kolonialitet. Inte ett ord om fattigdom som något som själva utvecklingen kanske skapar. Bara fokus på utveckling, utveckling, utveckling, tillväxt, tillväxt, tillväxt, som ska skapa jobb, jobb, jobb, som ska utrota all fattigdom forever and ever, and ever...

Blindheten tycks vara värre ju närmare kolonialiteten man befinner sig.

Det skulle vara dags för Homo industrialis att skaffa sig ett par glasögon, eller kanske gå på en ordentlig laseroperation...



1 kommentar:

  1. Jaa du, det har har jag lange funderat pa. Suck, denna "utveckling". Valdigt bra skrivet for ovrigt!

    SvaraRadera