Politiskt företagsansvar och Bayers bud på Monsanto

Det område jag mest av allt varit fascinerad av de senaste fem åren handlar om vad som i litteraturen kallas för 'political CSR' eller 'politiskt företagsansvar. Två forskare, Guido Palazzo och Andreas Scherer, menar att företagen kan vinna tillbaka sin trovärdighet (eller företagslegitimitet) genom att engarera sig i samhällsdebatten genom s.k. stakeholder dialogs, dvs intressentdialoger (Scherer och Palazzo, 2006). Intressenter är alla de aktörer som har något intresse i firman (eller som firman har intresse i) (kolla in Freeman om detta intresserar). Givetvis har jag sett problem med det här upplägget. Det Scherer och Palazzo beskriver som en dialog mellan jämlikar har jag sett som ett politiskt spel där enbart de med tillräckligt med muskler har möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet. Dessutom har jag blivit alltmer kritisk gällande dialoger mellan olika grupper som har olika världsyner och kunskapsformer. Grundtanken med deliberation är att besluten fattas på basen av rationella argument. Men vad är rationellt när olika kunskapssystem möts i deliberation? Det går inte att utgå från rationella argument i sådana fall, för då faller så mycket annat utanför och exkluderar stora delar av aktörer i samhället som kanske inte ens själva vill bli förknippade med företaget eller vara dess intressent.

Mitt perspektiv på PCSR är följande: Istället för att se det som en process av dialoger mellan olika aktörer, ser jag det som den politiska aktivitet som företagen engagerar sig olika sorters politisk aktivitet för att upprätthålla sin legitmitet. Man kan förvisso kalla denna aktivitet för 'stakeholder dialog' eller 'politisk deliberation' men det finns en klar skillnad: i deliberativa processer är utfallet (i alla fall i teorin) alltid ovisst. Det är själva argumentet som ska styra vilka beslut som fattas och det ska inte finnas några som helst egenintressen inblandade i argumenten - enbart rationalitet styr (som jag ju redan skrev att är problematiskt).

Min syn på politiskt företagsansvar är alltså istället att det fungerar som partipolitiken; man gör vissa satsningar eller använder sig av en viss sorts retorik för att vinna sina mest betydelsefulla intressenters stöd (dvs uppnå företagslegitimitet) och för att kunna fortsätta med sin Business as usual - mentalitet. Företagen är precis lika ointresserad av att ändra sin kärnverksamhet som partierna är att ändra sin kärnideologi. De är politiska aktörer som står för en viss sorts företagsmodell (eller verksamhet) som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort, medan partierna är politiska aktörer som står för en viss sorts ideologi som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort.

Så det om det. Hoppas ni hängde med. Nu hade jag inte tänkt tala teori utan praktik. Igår fick jag veta att medicinjätten (och agrijätten) Bayer lagt ett megabud på agrijätten Monsanto. Kortfattat: Bayer är beredd att betala 1,5 gånger mer för varje aktie i Monsanto än vad de är värda just nu på aktiemarknaden. Detta är fortfarande bara ett bud men analytikerna menar att det är ett så pass attraktivt bud att Monsantos ägare kommer att ha det svårt att tacka nej. Det här är intressant från flera olika perspektiv men framförallt från ett politiskt företagsansvarsperspektiv.

Det lär inte ha gått någon förbi att Monsanto utsatts för en häxjakt de senaste 3-4 åren. Det har varit March Against Monsanto, det har varit bonderrörelser och andra kampanjer, rättegångar, spekulation om deras produkter leder till cancer, dokumentärfilmer både i Europa och i USA. Hela tiden har Monsanto stått i fokus. Precis som om detta skulle vara den enda aktören i världen som har den teknologi och den sortens verksamhet som nu kritiseras. Så är det inte. Det finns flera agrijättar som har liknande teknologi och verksamhet. I vissa kretsar har konceptet 'The Big 6' använts för att utpeka de sex största aktörerna inom det här verksamhetsområdet (Monsanto, Syngenta, Bayer, BASF, Dow and Dupont). Här bör nu nämnas att dessa sex snart kan vara enbart fyra då Dow för tillfället planerar gå ihop med Dupont och Syngenta håller på att bli uppköpt av ChemChina (CNN, 23.5.2016). Tillsammans är de här företagen så starka att de inte bara kontrollerar stor del av världens frö-utbud (och således vad som odlas och vad en och var av oss äter) men har också makt att bestämma lönsamheten för varje enskild bonde som på något sätt är beroende av antingen deras kemiska bekämpningsprodukter eller just precis deras utsädesfrön. Som CNN skriver om konsekvensen av att makten koncentreras ytterligare bland dessa aktörer:

"Seed prices could rise for farmers, consumers could see more genetically engineered foods on supermarket shelves, and our global agricultural system could end up depending on just a few companies to meet a high percentage of the world's agricultural needs." (CNN, 23.5.2016)

Men vad är det som just nu sker från ett politiskt företagsansvarsperspektiv. Det intressanta är att det som Scherer och Palazzo förespråkar som political CSR faktiskt pågått väldigt intensivt under ytan en längre tid. Det jag nämnde ovan gällande häxjakten är ett symptom på deliberativa processer där offentligheten försöker styra så att legitimitetsuppfattningen om företagen försvagas. Skillnaden är bara att företagen själva inte deltagit i de här processerna med en önskan om att jämka sig till den offentliga opinionen. Deras motdrag har istället varit exakt den sortens politiskt företagsansvar som jag beskriver ovan: genom att köpa upp varandra får de mer makt att styra över sina intressenter. Tänk om politiska partier kunda köpa upp varandra och sammanföra sina ideologier - hur mycket mer makt skulle de då få? I slutändan när enbart ett parti finns kvar skulle man ha en totalitär 'demokrati' där det inte finns några andra alternativ till det som partiet står för.

Nu handlar det om en sorts business modell som redan från början haft ofantligt mycket makt över sina intressenter. Skillnaden har varit att olika organisationer inom samma business modell i princip konkurrerat med varandra gällande marknadsandelarna bland kunderna och intressenter. Det har skapat en situation där makten och beslutsfattandet varit fördelad inte bara på olika individer i ledningsgrupperna men också geografiskt, eftersom företagen uppstått på olika geografiska platser. Således har de också haft olika 'stöd' i olika länders traditionella politik. Företagsansvaret (dvs deras politiska diskurs) inom den här verksamheten har riktat sig till den allmänna opinion och foksuerat på en retorik som (i Monsantos fall) handlar om mänskliga rättigheter; hur man kan uppnå hållbarhetmålen och utrota världshungern; innovationer som ska stoppa klimatförändringen; förbättra liv i Afrika.

Om Bayer nu lyckas köpa Monsanto så går den tyska medicinjätten från att vara en jätte mestadels på medicin till att vara en jätte på både medicin och mat. Plötsligt tappar Monsanto-häxjakten betydelse då Monsanto inte längre existerar. Blir marscherna då March against Bayer, eller försvinner de helt? Kommer de amerikanska medborgarrörelserna att klara av att påverka ett tyskägt globalt företags agerande i USA? Kommer de amerikanska politikerna att stå lika starkt bakom verksamhetsmodellen som tidigare då en av de största aktörerna (och finansiärerna av valkampanjer) plötsligt är tysk? Har det någon betydelse vilken nationalitet företaget har i hur det påverkar den nationella politiken? Hur går det med frihandelsavtalen (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TPIP) som bl.a. försöker luckra upp reglerna kring matsäkerhet och markeringen av genetiskt modifierad mat, då två storbolag på vardera sidan om Atlanten blir ett? Ger det dem mer inflytande över de politiska besluten, eller kommer det att försvaga deras position på ena sidan om Atlanten?  Mycket av politiken är fortfarande begränsad till nationella sfärer medan dessa agrijättar har ett politiska spelrum som är globalt, genom att förena sitt ägande blir deras ägar-intressenter också mer globala och mindre påverkningsbara från ett lokalt perspektiv.

Det här är några av de frågor som jag ställer mig själv efter att ha läst om nyheten på flera olika ställen. Den finansiella analysen av budet ligger mest på Bayers skuldsättningsgrad, aktieägarnas (Bayers) reaktioner, och huruvida detta kan skapa mer värde för företagen. Som ni ser frångår jag radikalt sådana analyser och ställer mig istället sådana frågor som vi annars skulle klassificera som politik i nyhetsflödet.För precis som andra före mig (Matten och Moon, 2008; Scherer and Palazzo 2011) har argumenterat så är företagen 'politiska aktörer'. Företagsköp är inte enbart ekonomi. Det är också politik. Men det är sällan vi hör statsvetare kommentera hur företagsköp påverkar det politiska klimatet. Vi borde höra mer om just det för det påverkar var och en av oss och vår framtid - men det gör vi inte. I alla fall inte ännu.

Ha det gott!

När Ball-skjortan gör sig påmind

Den här morgonen var inte världens bästa. Come to think of it, så tror jag att jag sover än.

Men för att nu dokumnetera en tanke som slog mig på väg till jobbet idag ska jag ändå göra ett försök att plita ner några raden medan jag ännu sover...

På väg ut genom dörren (då vi kommit så långt, mot alla odds, mitt zombie-jag ensam med tre barn idag...) säger den äldsta att hon inte längre vill ha sin knapptelefon. Att de yngre barnen i skolan retar henne för att hon inte har en skärmtelefon. De säger att hon är skit för att hon har en skittelefon. Jag tappar nerverna och dottern tar sin knapptelefon, skolväska och går sin väg. Varpå de två yngre blir helt ifrån sig av oro och undrar om jag faktikst tänker låta henne gå ensam iväg så där och inte göra något åt den saken. Och det tänkte jag ju göra egentligen. En nästan 9-åring kan gå själv till skolan, speciellt då hennes mor går omkring i zombiestatus och har just tappat nerverna. I sådana lägen kan det vara tryggare att gå ensam än att vänta på sin mor.

Men nere på vägen plockade jag ändå upp henne (är så zombie-idag att jag insåg att cykel inte var ett alternativ om kidsen skulle hinna i tid till skola och dagmamma ...). Det att jag plockade upp henne gjorde att vi hann gå igenom skilnaden på skit och skit i bilen på väg till skolan.

Nu  är det ju inte så att hennes telefon är skit. Den är ganska ny och uppfyller alla funktioner en 8-åring kan tänkas behöva. Men 7-åringarna i skolan har tydligen inte uppnått en sådan mognad att de kan se skillnad på skit och skit.

Och så kommer jag ihåg Ball-fajten i slutet på 80-talet. Om hur ALLA ANDRA hade en Ball-blus (och Levis jeans), men inte jag. Detta begav sig på femman i lågstadiet...vi har några år kvar av denna fajt... Och hur det var orsaken till att jag var (kände mig) skit. Jag blir tyst för en stund och tänker att trots att jag själv lärt mig se skillnad på skit och skit sedan dess så har det tydligen inte skett någon som helst gränsöverskridande verksamhet från generation till generation gällande den här saken. Utan skärmtelefon är du skit idag precis som du var skit utan Ball-blus då när det begav sig på 80-talet.

Mitt zombie-jag hinner ännu förssäkra kidsen om att de ska akta sig noga för att pressa mamma om sådana här saker en dag som denna och att deras mamma bra kan tänka sig ett liv i urskogarna resten av livet för att slippa all denna hets om skit. Och att om de själva inte ser skillnad på skit och skit så har jag totalt misslyckats med min uppfostran. Saker må vara skit, med eller utan skärm, men människors värde kan aldrig definieras på basen av de skitsaker som belastar deras liv. Om man låter skitsaker definiera livets lycka så kommer man aldrig att bli nöjd.

Längre än så hann jag inte i min predikan innan vi var framme vid skolan och det var dags att bryta upp.

Mer än annan gång. Nu kaffe så jag kan bli av med zombien inom mig för en stund....

Om pluriversum och gränslandet som uppstår när olika världar möts

 För någon dag sedan höll jag en kvällsföreläsning om pluriversum ute på Replot. Vet egentligen inte varför det kom sig. Kanske för att sedan jag började studera det här med hur legitimitet skapas i mötet mellan det globala och det lokala har haft en känsla av att jag behöver få prata om de här sakerna ocså här, här hemma, inte bara där, där borta. För det globala berör oss alla, oberoende om vi är de som står på 'vinnarsidan' eller 'förlorarsidan' av det globala spelet. Dessutom har jag kommit så pass långt i mina tankar att jag insett att det i slutändan inte finns några vinnare i det här globala spelet. Om vi inte börjar utgå från det lokala och de begränsningar och förutsättningar det ger oss för att leva och samverka kommer vi alla förr eller senare att sättas i offside. Hållbarhet och framtid knyts ofrånkomligen samman i relationerna vi har till vår omgivning. Det är lättare att ha koll på sitt agerande när detta sker lokalt och inte globalt. Lokala relationer ger oss snabb feedback. Globala relationer kräver certifieringssystem och kontrollmekanismer som ser till att alla aktörer följer (globala) regler (som aldrig kommer att fungera just för att de ofta krockar med det lokala).

Under kvällen talade jag om pluriversum, dvs hur vår värld egentligen består av måna världar, alla utgående från den egna historien, den egna platsen och de egna upplevelserna. Pluriversum i motsats till universum, eller det globala, synliggör relationer som tidigare varit osynliga för oss. Det gör oss uppmärksamma på våra relationer till varandra och till platsen (och naturen) som påverkas av vårt agerande: köper vi ett bomulllsplagg uppsytt i Bangladesh kommer vår värld att på ett eller annat sätt påverka många andra världar från platsen där bomullet odlats, genom farbikerna där det förädlats, och vägarna det färdats på innan det hamnat i butiken där vi första gången kommer i kontakt med det. Köper vi däremot ett garnnystan från en lokal ullförädlare här hos oss, och stickar ett plagg av det garnet är våra relationer till andra världar betydligt mer lokala och överskådliga. Tyvärr kom jag inte mig för att ta upp det här exemplet under kvällen - det skulle ha passat in i sammanhanget då vi hade en deltagare som stickade sig igenom föreläsningen!

Att prata om pluriversum handlar alltså om att synliggöra det osynliga och om att se konturerna mellan min och din värld. Det handlar om  att se hur våra berättelser är sammanlänkade i på de platser där vi möts och att synliggöra de relationer som uppstår i dessa möten av olika världar. Enbart då vi är medvetna om de här konturerna och relationerna kan vi skapa relationer som inte förtrycker varandra utan tillåts existerar och samverkar sida vid sida.


Kvällen i sig var en givande upplevelse även för mig men tyvärr lite kort då tiden tog slut just när vi kommit igång i våra diskussioner.

När jag körde hem reflekterade jag över vad jag lärt mig om ett ställe som tidigare varit relativt obekant för mig. Vilka världar hade öppnats för mig under kvällen? Jag lärde mig att de har ett aktivt föreningsliv. Att det händer mycket under somrarna. Att det finns ett byaandelslag som håller i gång en ganska populär matbutik i en av byarna på ön. Att  man mår gott där ute i skären, helt enkelt

För mig som sporadisk besökare på den här platsen kan det ibland kännas som om det inte alltid händer så mycket där, i alla fall inte de gånger vi med familjen kört igenom för att ta oss ut till vägens slutpunkt ute i Björkö. Men från de lokalas perspektiv, och deras värld(ar), är det här inte alls sant. Min sanning kullkastades av deras sanningar; det händer mycket och de gör mycket, det är bara jag som utomstående som inte kanske ser allt det som är på gång. Och om vi ska prata pluriversum så är det ju i såfall precis som det ska vara - utgående från de relationer som uppstår mellan människorna och och naturen skapas en del av pluriversum, här och nu. Deras värld är full av meningsfulla möten för dem, bara för att jag inte sett dem tidigare betyder det inte att de inte existerar. Det betyder bara att min värld inte har haft så många beröringspunkter med deras världar.

En annan sak jag reflekterade över är hur det för mig är svårt att tänka på Replot och alla de andra öarna ute i skären som verkliga öar mera. Jag kommer ihåg i barndomen de långa bilköarna vid färjfästet och den där känslan av att faktiskt komma ut till en ö då man steg i land på andra sida för att äta en glass vid det som idag är Bernys. Skären med bro är en annan upplevelse. Efter att ha kört över den stora bron fortsätter ju vägen som om inget skulle ha hänt. Man ser inte hav förrän långt efter att ha passerat Replot kyrkby. Men de som bor där ute ser det ännu som sin ö, eller sina öar. För dem är havet alltid nära, ett stenkast bort. För dem har bron bara kopplat ihop dem med andra världar, medan de har sin ö kvar - men alla traditioner och berättelser från forna tider.


Den här kvällen påminde mig än en gång om att det finns mycket att utforska i pluriversums gränsland.

En ledig dag, eller kanske två, eller tre...

Här sitter jag vid köksbordet. Snön yr utanför trots att vi närmar oss första maj med stormsteg. Den här dagen har jag väntat på. Som jag har väntat. I flera månader har jag varit medveten kom att min kropp skriker efter paus. Men så länge jag var ansvarig för att två-åringen skulle ha det bra så kunde jag inte pausa. Och före det gick det inte heller då en avhandlingsdeadlinen låg och tyngde på. Plus att jag hade lovat mig till en massa olika (väldigt roliga) seminarier och föreläsningar nu i april som också krävde sitt. Men min kropp skrek och visst lyssnade jag. Annars skulle jag ju inte sitta här nu ännu dåsig av förmiddagssömnen jag just gett mig själv.

Den där känslan klockan nio på morgonen när jag står och bäddar sängarna i övre våningen och dottern håller på med sitt lekande i sitt eget rum och hela kroppen bara skriker efter att få lägga sig ner i den mjuka sängen och ta en tupplur en stund. Det går ju inte med en två-åring. Så jag kokar mitt kaffe, slänger i mig det snabbt på stående fot och klär på oss ytterkläderna och går ut på något morgonprogram anpassat till barn och föräldrar i samma situation. Dåsar mig igenom programmet, får lite energi av att prata med andra mammor och av att känna en sorts gemenskap i den tunga vardagen. Eftermiddagarna har gått åt att planera alla dessa åtaganden, svar på emails, planera framtiden, försöka skriva på artiklar, skriva forskningsplaner, och föra de äldre barnen på sina eftermiddagshobbyn och program. Det säger ju sig självt att det inte går att pussla ett sånt pussel i längden. Speciellt inte efter att man just lämnat in sin avhandling för förhandsgranskning och egentligen är totalt slut efter att ha skrivit ihop alla tankarna till något läsbart. Vila, vila, vila. Men när?

Som ett mirakel råkade vi få en dagmammaplats hos världens bästa dagmamma (enligt rykten och egen intuition), som dessutom råkar bo strategiskts optimalt i närheten av de äldre barnens skola och på vägen till mitt jobb. Jag tvekade i några dagar. Ska vi faktiskt ge upp all den frihet och alla de fördelar som finns med att inte ännu ha ett dagvårdsberoende barn? Hur går det med kosten? Kommer hon att hålla sig frisk? Kommer hon att trivas där? Och alla de andra tankarna som dyker upp då när det är dags att fatta ett stort beslut som detta. Men det var inte jag som behövde fatta det beslutet. Det var min kropp som gjorde det för mig. Utan dagmamma, ingen vila. Nu har dottern varit en vecka hos dagmamman, jag har hunnit gå på alla inprickade mötet och har hunnit hålla alla mina föredrag. Nu är det dags för vila. För utan vila fungerar inte jag. Det blir ingen forskning utan vila. Det blir inga publikationer utan vila. Det blir ingenting utan vila helt enkelt. Och vila kan man inte om man ska ansvara för ett helt hushåll, ett litet barn, två lite äldre barn, och allt annat som livet kräver av en just nu.

Tacksam för att jag har den här möjligheten just nu. Att vila. Det är så grundläggande viktigt och ändå så grundläggande svårt. Iofs, skulle jag ha ett vanligt dagtidsarbete skulle jag väl aldrig ha försatt mig i den här situationen. Och i sådana fall kan man ju faktiskt stämpla ut som sjukledig (men gör man det? Inte jag i alla fall i mina tidigare liv...).

Att välja det akademiska är oerhört inspirerande och ett fantastiskt val på många sätt. Men det här med vila är inget som kommer gratis inom den genren. Oftast får nattsömnen ta stryk under de mest intensiva skrivperioderna. Man stämplar aldrig ut ur en kreativ skrivarprocess, den mal på, dag som natt. Att hålla föreläsningar är oerhört givande och inspirerande, men också energikrävande. Att träffa så mycket olika människor både i klassrum men också ute på konferenser tär på. Visst ger det en hel massa, men ack så tungt det är att processa allt det som sker i dessa intensiva möten med fascinerande människor och deras berättelser.

Det regeringen har gjort (både sittande och tidigare regeringar) med universitetsvärlden i sina styrmekanismer är egentligen en riktigt rävsax då det kommer till att skapa de bästa förutsättningarna för en välmående yrkeskår. De har klippt av möjligheterna till vila. Pressen att presentera är konstant. Så ska man klara sig som akademiker måste man själv lägga upp sina vilostrategier. De kommer inte med paketet, akademikerpaketet. Jag tar nu en ledig dag, kanske t.o.m. två, eller tre...Den där bädden ligger ännu obäddad och nu ropar den på mig igen!

Ha det gott!

Nästan lika torrt som öknen här...

Haloj  kära blogg. Det är bloggtorka på gång, ja absolut, nästan lika torrt som i Sahara på den här bloggen. Men nej jag har inte glömt dig. Mina rötter har inte spolats bort av erosionen och sanden... De finns kvar, precis som tankarna om det goda livet. Jag har inte heller tagit en frivillig paus. Just nu lever livet mer än vad bloggen gör, helt enkelt. Man får lära sig att prioritera och stänga av tankarna som annars skulle hamna här. Får konstatera att just nu finns det inte tid för bloggandet. Tyvärr. Hoppas att jag kan återkomma snart, för min passion är ju att fabulera och skriva så det är lite tråkigt att jag inte får till det just nu.

Tjolahopp! Ut i vårsolen nu!

Varför mår folk så dåligt?

Jag lyssnade på en intressant radiointervju idag som behandlade mycket av de saker jag själv dagligen går och funderar på, om dock diskussionen i radion tedde sig aningen mer strukturerad än mina egna tankar.

Det handlar om hur vi lever i tron om att verkligheten är på  ett sätt, och att den måste vara så även i framtiden, fast vi egentligen skulle kunna (och borde!!!) tänka på framtiden på ett helt annat sätt.

Och det är just här jag tror att orsaken till allt illamående sitter. Folk tror att de lever i alternativlös värld utan andra utvägar. Att systemet tvingar dem att leva ett liv på ett sätt som går helt emot deras eget väsen. Så de låtsas, låtsas och låtsas. De låtsas att allt är bra. Vissa klarar av det ganska bra, och det är väl därför de andra känner sig så fel, för de ser ju att det finns så många som verkar må så bra i detta totalitära system. Så de tiger sin inre sanning, sitter och pantar på den av ren och skär rädsla att någon ska komma på dem, och avslöja hur fel de tänker. Nu säger jag inte att alla låtsas eller tänker fel fast de har kontakt med sitt inre väsen och tycker att den här verkligheten är helt rätt. Nej, jag tror fortfarande att det finns många som är genuint övertygade om att vi är på rätt väg, och för dem finns det ju inga problem. Deras sanning är deras sanning, den är inte fel. Men alla de som mår illa, kan det vara så att deras egen sanning inte egentligen funkar med den där officiella 'sanningen' längre? Kanske de helt har stängt av kopplingen till sitt inre, just på grund av den där rädslan av att det blir fel.  Och så går de omkring och mår illa istället.

Men egentligen är det ju så att om vi var mågna som pratade om de här sakerna, om vi var många som vågade erkänna att vi känner att det skaver, att allt inte står rätt till, och inte bara erkänna att allting inte står rätt till utan våga bryta oss fria och tänka på vår framtid på ett annat sätt, ja då skulle vi ha möjlighet att kollektivt ta ett steg mot en annorlunda framtid. Så länge vi tiger kan detta inte ske. Istället fortsätter vi låtsas som om allt är bra.

Jag är nu i det skedet att jag redan kan visualisera en annan framtid, tankarna om den kommer automatiskt till mig. Jag har idéer om vad man kan göra. Jag har vänner runt omkring mig som tänker i liknande banor, vi smider planer. Och jag kan berätta att detta är en otroligt befriande känsla! Att ha kommit ifrån den där känslan av att sitta fast, att det inte finns några alternativ, this is it, live with it (or die), till att verkligen få använda sin kreativitet till att utstaka en ny story. Aaah, underbart! Jag kan leva med dagens mörka vardag tackvare mina egna visioner om framtiden.

 Så jag hoppas verkligen att också andra vågar. För om jag tänker på mig själv för fem år sedan och nu så är det just här skillnaden ligger i mitt eget mående: jag mår så himla mycket bättre så här!!! Under de här fem åren har jag många gånger levt i ett avgrundsdjupt mörker då jag bit för bit lärt mig mer om världens tillstånd, då jag tillåtit mig själv att se utan att stänga av pga rädsla. Rädslan har varit där hela tiden, jag kan inte säga att den inte skulle vara där ännu. Det är den, men jag är medveten om den, och jag gör något för att inte låta den förlama mig. Fast jag öppnat upp för omvärlden så mår jag ändå så mycket bättre nu då jag inte längre stänger av inför mitt inre. För att jag bygger upp något nytt, inifrån. Och det känns just precis som det ska. Det är inte fel, det är ju helt enkelt fantiskt rätt!

Våga öppna dörrar, våga vara sårbar, våga sök dig mot ljuset, hitta vägen mot nya drömmar, våga drömma och våga visualisera dem - det är så en ny verklighet blir till. Och det är så vi blir av med detta förbenade kollektiva illamående - som en enda lång vinterkräksjuka som aldrig vill ta slut. Bryt upp, bryt dig fri - våga tänka, våga drömma, våga prata, våga skriva! Det finns en värld på andra sidan fasaden, och den är ju bara så underbart härlig!

Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året: