Man kan ju tycka att jag är nära på fanatisk i mina åtaganden i köket. För att inte tala om den stundande odlingssäsongen så nu blir det att hinna med att påta i jorden dessutom. För all del man kan undrar varför jag satsar på det här med mat. Barnen ylar ju måna gånger och skulle ju verkligen föredra köpta spenatplättar och mikrouppvärmanda findus-köttbullar framom mina kikärtsgrytor och nässelsoppor. Helt ärligt alltså. De skulle tusen gånger hellre äta det som vi åt förr. Pasta i olika sorter, lite fiskpinnar, köpt leverlåda, och någon snabblagad wook. Det var vardagsmat förr i tiden, och skulle barnen välja så tror jag att de hellre skulle ta den veckomenyn. Men nu får de inte välja. I köket är jag enväldig härskare i veckomenyplaneringen och jag ser till att maten som serveras är gjord på äkta vara, som jag dessutom för det mesta vet ursprunget på. Det känns bättre så, för mig. Så vill jag ha det, oberoende vad andra tycker om den saken. Så vill jag ha det fast det stundvis känns som en övermäktig uppgift. Ibland kan jag ändå tycka att det inte är så stor skillnad på om jag själv rullar fiskbitarna i lite polenta och steker upp dem eller om vi tar färdiga fiskpinnar, tillagningstiden är ju i princip samma ändå..men, men...
När jag sen på morsdagsmorgonen får ett kort av äldsta dottern med följande egenhändigt tryckta bokstäver förstår jag att hon förstår. Hon förstår att uppskatta att jag satsar stort på mat. Eller så förstår hon att just på morsdag ge mig den bästa komplimangen en matfreaksmamma kan få.
Det känns som att det är värt det. Varje dags slit i köket är värt det. Vad är en värld utan barn som uppskattar mat gjord på äkta vara? En sådan värld vill jag inte leva i. Kastrullen är mitt vapen och i myllan finns min framtidstro.
Så erkänner jag ännu att vi idag varit ute och ätit och att jag därför inte följt veckomenyns sista planerade dag. Men det må vara ok, morsdag och allt.
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar