Energitjuvsavslutning

Rättesnöret i ett lyckligt liv: syssla med sånt som ger mer än det tar. Håll dig borta från energitjuvarna.

Mitt mantra.

Dags att gå vidare och satsa på det som bör satsas på. Dygnet har bara 24h och däremellan finns en himla massa barnagöra som kräver min uppmärksamhet. Min tid vid datorn är begränsad. Så nu tar jag en paus. Inte för att jag skulle kunna fortsätta att bevisa och motbevisa i all evighet, visst är det skoj också. Men för att jag inte har tid eller ork just nu (läs mitt inlägg om Orkar inte!). 

Nu ska jag istället försöka få klarhet i min egen forskning. Kanske kan jag presentera den på ett överskådligt sätt en vacker dag i något som klassificeras som mer än bara pseudovetenskap. En sak är dock säkert, om jag inte sätter all min minimala lediga tid på det så kommer det inte att ske.

Ha en skön höst alla bloggvänner där ute i stora världen. Njut av skörden, höstsolen, de vackra färgerna och mörkret som signalerar att det snart är dags att trappa ner och gå i ide!

Vi ses på andra sidan (forskningsdimman)!

Trenddieter och pseudovetenskap

En sak som tycks vara ett återkommande tema bland de få kommentarer som kommer in här på bloggen är det här med "pseudovetenskaper". Jag känner mig manad att ta tag i begreppet och göra något av det, eftersom  det får mig alltid att rygga tillbaka på det sätt som det används i kommentarfälten, genom att säga att något är pseudovetenskap försöker man delegitimera de argument som förs fram. Det tycker jag är lite grovt, speciellt då jag inte alls förstår vad exakt pseudo betyder i sammanhanget.


Pseudovetenskap tycks användas när någon anser att vissa påståenden (om ens påståenden utan kanske bara perspektiv) saknar vetenskaplig grund. Det är då inte rättfärdigt att skriva om ens egna erfarenheter eller hur man ser på saker, för det saknar vetenskaplig grund. I mitt senaste blogginlägg skrev jag att jag inte orkar leva med vetskapen om vad mjölk och gluten kan ställa till med. Jag erkänner att det låter som ett allmänt ställningstagande där jag inte kopplar det till de anekdotiska iakttagelser jag själv varit med och bevittnat under de senaste åren. Det skulle ju inte blir mindre pseudo av att jag skrev ut exakt vad mina iakttagelser varit. Enligt den anonyma kommentatorn är det ju just på dessa ovetenskapliga och okunniga bloggar som denna pseudovetenskap frodas. Men låt oss titta på varifrån min oro gällande dessa två näringskällor kommer.

Gällande mjölken och hur den påverkar barns hälsa kan jag ge följande vetenskapligt publicerade artikel som stöd:

Ludwig and Willett (2013) Three Daily Servings of Reduced-Fat Milk An Evidence-Based Recommendation? JAMA Pediatr. 2013;167(9):788-789. doi:10.1001/jamapediatrics.2013.2408. Te

Cow's Milk Exposure and Asthma in a Newborn Cohort: Repeated Ascertainment Indicates Reverse Causation Read More: http://informahealthcare.com/doi/abs/10.1080/02770900601180669

Det finns också flera böcker skrivna om kopplingen mellan mjölk och barns allergier. Nu var ju det här en av kommentarerna från min anonyma läsare: att man inte ska tro på icke-vetenskapligt publicerade nonsense böcker. Men om det handlar om läkare som jobbat en hel livstid med patienter som blivit friska av att sluta konsumera mjölkprodukter, då tycker i alla fall jag att man kanske kan anse att de har kunskap att komma med i ämnet. 

En sådan bok är Mäkelä & Elo, Irti tulehduskierteestä. Personligen känner jag flera som gått hos Rauli Mäkelä med sina barn som haft återkommande öroninfektioner och fått hjälp med att eliminera mjölken. (igen, anekdotiskt, så går inte att räkna som tillräckligt starka bevis för att något annat barns skulle må gott av en mjölkfri diet). I vår familj tog vi inte godtyckligen bort mjölken heller, utan gick till en läkare som förstod sig på problematiken och gjorde en provokation som visade att mjölken var problematisk.

Det är alltså kunskap från "riktiga experter" som jag i detta fall har att falla tillbaka på. 

Om vi då ännu tar en titt på detta med "trenddieter", där man demoniserar spannmål, mjölk, socker etc som enligt den anonyma kommentatorn är helt förkastligt eftersom det är vad vi ätit de senaste 50 åren i det här landet (och underförstått, är vad som är bra för oss). Vad är en trend? Något som blossar upp några år för att sedan försvinna? All mat som förbrukas idag är trender från en egen tid. Beror bara på hur långt tillbaka vi går. Potatisen kom med Kolumbus, före det åt man rovor uppe på våra breddgrader. Spannmål blev allmänna under Egyptiernas storhetstid. Här är en intressant tillbakablick på hur mjölk kom att bli en så viktig del av européernas föda: Nature: The Milk Revolution. Sockret började strömma in från kolonierna i Nya världen på 1700-talet, men ännu i början av förra seklet var det inget som var man hade råd med.

Margarin är en intressant "trenddiet". Margarinet uppfanns ju i slutet av 1800-talet, för att förse fattiga och Napoleons armé med ett billigare fett än smör. I Finland var man först väligt avogt inställd till margarin men det kom in på marknaden under första världskriget och blev mer utbrett då man kunde göra mer business på att exportera smöra. Efter andra världskriget kom också de vetenskapliga studierna att debatterar hälsoeffekterna av smör och margarin. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att margarin knappast skulle existera i vår mat om det inte hade varit för de stora krigen under de senaste dryga 100 åren. Det är en trend som uppstod under nödens år, inte under normala omständigheter. 

 

Om dagismaten inte ska följa några trender så borde den alltså innehålla så mycket traditionell mat som möjligt. Idag gör den inte det. Den innehåller en massa tillsatsämnen som inte funnits i så värst många årtionden. Den innehåller mer socker än vad en medelklass medborgare skulle ha haft råd att konsumera för si så där 100 år sedan. Den innehåller en hel del mjölk, inte för att mjölken nödvändigtvis är den mest lämpade födan för oss människor men för att det finns väldigt många mjölkkossor i vårt land och en mäktig industri som behöver hitta en marknad för sina produkter. Spannmålen går jag faktiskt bet på, för spannmål i form av råg och korn har varit del av den traditionella kosten på våra breddgrader långt tillbaka i tiden. Den hybridiserade veten däremot, den som utgör största delen av spannmålen på dagis, den har inte blivit allmänt utbredd i Finland förrän mitten av 1900-talet. Att hel anamma de senaste 50 årens mat som hälsosam och acceptabelt för våra barn utan att erkänna att den snabba förändringen i kosten pga trender som härrör sig till krav från storskaligt jordbruk och matindustrin (och inte människans hälsa) kan skapa problem som allergier och beteendestörningar är förkastligt. 

Ska vi ha mat fri från trender så skulle jag föreslå en varierande kost med riktig mat: Buljong gjord på ben, rotfrukter, grönsallader den här tiden på året, kött med fettet inkluderat, baljväxter, ärter, bönor, olika sorters kål, potatis, och till mellanmål några välvalda frukter, ekologiskt odlade för att komma förbi trenden att använda lite väl kraftiga bekämpningsmedel på mat som ska bli vår föda.

Det är min ödmjuka åsikt om den saken. Men för tillfället orkar jag ju alltså inte. Så länge mitt barn mår bra så accepterar jag den mat som serveras på stadens daghem. Problemet uppstår ju då barnet även idag klagade på magont. Hostan däremot tycks ha varit en engångsföretelse tillsvidare. Håller tummarna. Nattlig hosta är säkert den värsta tortyren en småbarnsförälder kan utsättas för. Om man bortser från kolik då. Även den "pseudovetenskapligt" kopplad till mjölkproteinet kasein.

Ha det gott!

Jag orkar inte!

Nästa gång rådgivningstanten frågar mig hur jag orkar med vardagen och om jag behöver mera hjälp från kommunen tänker jag svara så här: Jag orkar inte mera! Jag orkar inte mera för efter en vecka på dagis har vi haft två anfall av magont och nu en hosta som kan utvecklas till astmatisk. En av magknipen blev magsjuka och barnet stannade hemma en dag. Jag orkar inte ta konsekvenserna för vad kommunen serverar mitt barn. Jag orkar inte föra mitt barn på blodprovstest för att kolla gluten och sedan få svar av kommunen läkare att hon 'glömde' lägga till gluten på remissen, men mjölken var negativ. Jag orkar inte leva med vetskapen om att mjölk är en stora orsak till slembildning och skador på tarmen av gluten gör människan mer mottaglig för infektioner. Men det är inget som syns på blodprov. Jag orkar inte ringa till kommunens kostansvariga för att be om utförliga listor på vad mina barn äter och till inte lyckas få reda på vad exakt de serveras från stadens storkök. Jag orkar inte.

Men jag orkar bra helamma till sexmånader, jovars nätterna igenom om det behövs. Jag orkar laga mat från grunden på råvaror av högsta kvalitet. Jag orkar med min familj, så länge vi får vara friska och glada. Vilket vi nästan alltid är när vi inte äter kommunens mat. Kan inte kommunen stöda mig i det försöket? Kan inte kommunen ge mina barn mat på bra råvaror lagad från grunden så jag slipper fundera på om det är det som gör barnen sjuka....och om de sedan ändå blir sjuka kan jag acceptera att de smittats eller fått kallt. Men först vill jag veta vad de äter.

Jag orkar inte.

Svamliga tankar om en avhandling

Jag har jobbat mig igenom ett helt jäkla år för att komma vidare i mina studier. Jag har skrivit om hur media representationen producerar "absence", dvs frånvaro av vissa röster som inte är gynnsamma för utveckling och modernisering. Jag har studerat ett case i Chile för nästan 20 år sedan. Men jag ser samma sak upprepa sig i pressen idag då jag läser om motståndet mot vindkraften. Incommensurable differences, eller win-loose situations.


Nu vill editorn ha ett sista försök från min sida att skärpa mina argument.  Han undrar om den här typen av deliberation enligt mig mest sker i civilsamhället hellre än inom formella public hearings. Ja vissst sjutton är det väl det jag försöker säga. Att om debatten i samhället i stort bejakar en viss sorts investering så kommer det att bli himla svårt för de som motsätter sig att kunna få sin röst hörd inne i salen där det är meningen att de ska få sin röst hörd. Om den stora samhällsdebatten inte ser något problem i låt oss säga vindkraft så kommer de som är oroliga för sin hälsa pga ljudet från vindkraften att vara maktlösa - deras åsikter kommer inte att tas på allvar. Ungefär så tänker jag. Och hur ser mekanismerna för det här ut i media representationn? Det är det jag kallar för produktion av frånvaro, man delegitimerar motståndarna som okunniga eller motrsäviga till utveckling för att stärka sin egenom position.

Implikationerna blir att dessa public hearings endast är sk rubber stamps för beslut som redan fattats, som alla deltagare redan vet att är fattade utgående från samhällsdebatten. Vad media ger synlighet åt och hur vissa argument bemöts i media kommer att också att påverka hur pass mycket de blir tagna på allavar inne i mötesrummet.


Ungefär så tänker jag. Kan jag klargöra detta i min redan femtioelva gågner reviderade text? Är det överhuvudtaget relevant? Vem bryr sig? Kanske de som bor granne med ett inplanerat vindkraftverk och som behöver hitta sätt att göra sin röst hörd. Kanske de som redan sett sin hälsa bli förstörd av vindkraftverkens buller, men vars personliga upplevelse avfyras som anekdotisk, omöjlig att bevisa något av vikt. Kanske någon. Kanske jag ändå gör ett försök. Imorgon. När jag inte är trött.


Gonatt!

Så var den sommarn över

Himla intensiv sommar det här året. Hann knappt blinka så hade jag en dubbelt så gammal (och nästan dubbelt så stor ) baby vid mitt bröst, en cyklande femåring vid min sida och en första klassist som än en gång tagit upp kampen om vem som bestämmer i detta hushåll. Och efter denna lilla parentes, som även kunde kallas årtiondenas bästa sommar så ska vi återgå till vardagen. Vi försöker vänja oss vid att inte ha den sydamerikanska falangen av familen här hemma mer. Det känns tomt och stökigt. Ensamt. Jag nästan vande mig vid att på riktigt leva med storfamiljen. Det har sina goda sidor det där med flera generationer under ett tak.

Just nu frågar jag mig själv vad det är jag tror att jag håller på med. Barnen skulle börja vara hemma eftermiddagarna. Kändes bra så där i teorin: lugnare och mer tid för oss själva. Äkta mellanmål istället för whatever de serverar på skolan och daghem. I teorin ja. I praktiken betyder det att jag är frustrerad över att jag inte hinner göra något här hemma, än mindre skriva texter som jag för tillfället inte vet innehållet till (kräver tankearbete, och det kräver mer än 2h åt gången). Ungarna är sura över att de inte längre har tid att leka tillräckligt med sina kompisar. Och istället förväntar de sig att jag fungerar som lekkamratsförmedlare varje dag. Och far i familjen undrar vad sjutusan jag ska ha hem dem för. Låt dem gå fulltid på dagis/eftis om de så vill. Den enda som är glad över arrangemangen är väl babyn, himla nöjd att ha underhållning på eftermiddagarna nere på filten där både stora syster och bror hamnar mellan upproren mot mamma.

Tror jag sväljer stoltheten som "can do it all mom" och idealet "de har det bättre hemma" och ringer kommunen inom kort: ta dem, indoktrinera dem, mata dem, gör vad ni vill bara de hålls nöjda och glada. För sånt här skrik kan inte bli vardag hemma hos oss, nej ack o nej.

Mest frustrerande av allt är att jag helt tappat inspisen för doktorerandet. Nu vill jag vara mammaLEDIG. Tycker mig göra mig förtjänt av det. Ja vete sjutton om jag har någon lust alls att bli doktor just nu. Känns helt egalt egentligen. Vem bryr sig? Egentligen? 

Och med det svamlet konstaterar jag hösten vara inaugurerad. Se där, så bra språk jag har, vet inte ens om ordet kommer från spanska eller engelska.

Ha det gott!

När poesi inte är tillräckligt

Idag var vi på konstutställning i Kiasma i Helsingfors. Utställningen hette When poetry is not enough, av Alfredo Jaas, chilenare som blev tvungen att flytta från Chile för att få uppskattning för sitt jobb. Han illustrerar genom sin konst det som media aldrig lyckas förmedla. Mycket intressant utställning som synliggör det osynliga, eller de barriärer som existerar mellan rika västlänningar och modernitetens offer. De tre första fotona här är från ett rum fullt med oljetunnor, på ytan reflekteras bilder av både människor i Europa som hanterar giftiga avfall och afrikaner som får ta emot olagliga giftiga avfall, offren till att vi kan leva ett rent liv trots att det är vår skit det handlar om. Den fjärde bilden är Henry Kissinger, USAs utrikesminister på Nixons tid, även känd i många länder som den som hjälpt militären att brutalt ta makten, bl.a. i Chile år 1973. Skulle vi leva i en rättvisa värld skulle den här mannen ha ställts inför rätta för folkmord. Men så är det inte utan han har kunnat leva ett ganska så bekvämt liv i Förenta Staterna.

Frågan är, är orsaken till att allt detta kan fortgå den att så många i denna värld inte tänker själv? Att de utlokaliserar tänkandet. Jag är lite osäker om det är så. Idag känns det som om väldigt många tänker, ser, och vet. Mår dåligt av det de vet (och tänker). Det finns inga lätta svar. Inga lätta lösningar. Så vad hjälper det då att tänka?

Igår var jag på ett seminarium om,kopplingen mellan meditation och god hälsa. Den italienska läkaren (som för övrigt förälskade sig i min förtjusande dotter, jag vet hon föddes ju till en yogi den tösen!) berättade att man med meditation kan bota inte bara depression men också högt blodtryck, hyperaktivitet, och astma och en massa annat. Hennes centrala argument var att man ska genom meditation hittan mellanrum mellan tankarma, pauser i tänkandet och på det sättet hitta sitt inre jag, och få energierna att flöda på rätt sätt i kroppen. Kanske det inte är så bra att låta andra tänka för en men kanske vi alla, inklusive vår värld, skulle må gott av mindre tänk och mera meditation. Må gott hälsat en blivande yogi! both; text-align: center;">

Skolstart

Jag har många tankar om skolan och dess varande. Men just idag vill jag inte annat än glädjas tillsammans med min förstfödda. Hurra! Hon har börjat i ettan idag! Om sju år går så här snabbt kommer vi snart att ha en gymnasieelev i vårt hus! 

Ja och visst var det pirrigt även för mamma, att gå upp för de där trapporna till andra våningen. Dotterns klassrum ligger mellan det rummet där jag själv gick i ettan och tvåan och rummet jag avslutade min lågstadiekarriär i. Tala om rötter!

Den blinda bonden

Det här borde jag skriva vid en dator och inte på en liten telefonskärm men är för trött just nu. Trots det måste jag plita ner några ord om,de senaste dagarnas nyhetsrapportering. Det gäller det här med Rysslands importstopp. Jag förundras över den allmänna reaktionen. Bönderna är förgrymmade, landet i kris för att kunderna i Ryssland uteblir. Det sägs att våra produkter är av väldig hög kvalitet men nu i blåsten då det inte finns kunder mer.

Jag undrar, varför inte satsa på hemmamarknaden? Varför inte möta den växande efterfrågan på gmofritt och ekologiskt och satsa på kvalitet? Varför springa efter okända geopolitiskt labila kunder då säkrare kort finns här rakt framför näsan på bonden? Varför denna blindhet? Varför denna ovilja att inte se det gyllene ögonblicket till omställning. Varför tar inte våra bönder tillfället i akt och möter hemmamarknadens skrik efter ren och lokal mat, istället för att göda upp hundratusentals grisar i industriella komplex menade för export. Varför tar inte bönderna saken i egna händer, ställer om till något som är skonsammare för miljö och hälsa, och utbildar på samma gång den ignoranta medborgaren i varför gmofritt och småskaligt är värda varenda cent? Varför? Vad är de rädda för? Varför ekoböndernas tystnad? För att de drar nytta av att vara få på marknaden?

Less might be more.

Just saying.

Kalaset i stan

Vaknade imorse småsur över att ha blivit tvugna att åka hem från blåbärsparadiset mitt i värmeböljan pga stundande kalas. Inte blev det bättre av att mina tafatta försök att göra goda glassar (raw) i muffinsformar totalmisslyckats då jag tog fram dem ur frysen imorse. Man blir inte på sprittande gott humör då ett av barnen kommer och kollar vad mad vridit ihop, tar sig ett smakprov och säger "tycker inte om". Än mindre glad blir man av sånt då man har noll intresse att baka i hett kök, men dessvärre ska ställa till med ett 7-årskalas bara några timmar senare... Nej fy, ingen bra start på dagen. Lägg till att yngsta inte heller gläds över hettan inne i stan utan istället försökt reglera värmen genom oräkneliga nattamningsturer i natt (som slutade i ottan då hon istället började tafsa på föräldrarna på båda sidorna om henne). Nej imorse var jag inte en trevlig husmor, mamma, eller värdinna för långväga gäster.

Låg på soffan vid tio-snåret och övervägde seriöst den lätta vägen till ett lyckat kalas: sockerrusch och köpis glasstårta. Mycket attraktivt alternativ vid det laget. Men så lade jag ut några förfrågningar till kloka vänner på Facebook, och vips strömmade inspirationen in med olika recept etc. Drogade mig med lite mörkchoklad och kaffe och satte i gång, lyssnades på Kjell Westös sommarprat.

Detta var slutresultatet:

Vatten med frysta bär, citronmeliss och mynta, Fruktstänger instuckna i  en ananas, jordgubbsrawkaka, eko popcorn poppade i kokosolja, chicken nuggets rullade i polenta och stekta i kokosolja, nedfrysta vattenmelonbitar.

Det var det kalaset det. Jag utgick ifrån en av de inbjudnas äggallergi och anpassade maten enligt det (utöver socker, mjölk, och glutenfritt). Tårtan (recept hittar ni här: Morotsliv: chokladjordgubbstårta, tack Ila!) gick åt ganska skapligt. Som alltid är det många barn som ratar annorlunda smaker men skulle ändå säga att de åt mer den här gången än tidigare år. Fast egentlien hade ingen tid för mat; det var lek i lekstugan, spring i rabatterna och lite mer avanserade lekar som tre varv runt huset som gällde. Vi avslutade dagen med en chilensk piñata, där fanns det lite gelegodisar faktiskt. 

En lyckad fest -och nu kan sju-åringen få börja spänna sig inför skolstarten. 

En till sådan dag

Här börjar alla dagar flyta samman, bokstavligen. Idag började dagen med dopp i havet, spegelblankt sådant. Sedan lite mera blåbärsplock. Grillning med goda vänner och barnabus. Simma, simma, simma -långt ut i havet. Samma middag som igår, dvs burritos. Blåbärsrensning, kvällsaga åt alla tre barnen och sedan beundran av en ännu vackrare solnedgång än igår, i lätt sommarregn. Fabulöst alltså. Imorgon ska vi få ännu hetare väder.

Det är svårt att slita sig från det här stället just nu. Trots att maten tagit slut stannar vi ett dygn till. Den utrotningshotade bybutiken lär bli glad! Jag har sagt att vi kan stanna tills blöjorna tar slut, men av dem finns det ännu så det borde räcka två dagar till. Ingen panik alltså. Imorgon simmar vi lite till...och äter blåbär. Vet inte om jag ids plocka mer för vintern, 10 liter känns helt tillräckligt.

Sommarens finaste dag

En underbar dag går mot sitt slut. Iofs började den snörpligt med ett magsjukt barn klockan fem på morgonen, men efter det kunde ju saker bara bli bättre. Ja fantastiskt bra blev dagen. Shoppade loss på färska abborrs- och sikfiléer, lokala tomater och gurkor i marmeladsfabriksbutiken, lite hantverk vid vägens ände. Plockade sedan tillsammans med svärföräldrarna cirka fem liter blått njutandes av solen, värmen och ljudet av ett skvalpande hav. Fixade en väldans god lunch på den färska fisken, synd att den magsjuke höll sig till enbart ris. Simmade så att vattnet slog rot inne i öronen. Åt burritos på terassen i sensommarvärme och vackert solljus. Såg yngstingen somnade med balkongsdörren på vidgavel bredvid (när händer sånt? dörren är fortfarande öppen och inte en mygga i siktet). Tog ett kvällsdopp med hela ingifta familjen, i ett totalstilla hav, och 23 grader, above and below! Avslutade det hela med att fotografera solnedgång (se nedan en av ett tjugotal bilder), dricka te och rensa blåbär.

Ljuuuvligt!

Och imorgon fortsätter vi njuta av vildmarksliv med metropoliterna från andra sidan klotet. Härligt härligt!