30.1.13

Det här med mat, igen...

Mat. En av mina mest knasiga passioner. Mitt intresse för mat går lite över gränsen för normalt ibland. Speciellt blev jag smått knäpp när jag bestämde mig för att sätta mig in i matproblematiken. Jag läste böcker om människans metabolism, om hur olika problematiska ingredienser påverkar kroppen, om kopplingen mellan magen och beteendet, om fettet, om vetet, om mjölken...om sockret.. aj så mycket jag läste på om sockret! (Stackars omgivning. Ber om ursäkt. Det har lagt sig nu, ni kan återuppta kontakten!)

Därfrån gick jag vidare och började ställa mig frågor om varifrån vår mat egentligen kommer. Varför blir så många sjuka? Jag kom framtill att butikshyllorna är fyllda av sådana produkter som inte alls borde kategoriseras som mat, speciellt inte om vi ska hålla oss själva och våra barn friska. Jag började alltså fundera på varifrån vår urbana mat egentligen kommer. Vid det tillfället råkade YLE sända dokumentären Food Inc. Dokumentärer fick mig att fundera mera på kopplingen mellan alla dessa överutbildade urbana stormarketkonsumenter och de halvt  (om inte helt) övergivna bondgårdarna mellan Österbotten och Nyland. Frågan fortsatta störa mig. Varifrån kommer maten på mitt bord...

Jag började inse att min urbana livsstil har fler djupgående konsekvenser inte bara för min egen hälsa, men för samhället i stort. Min urbana livstil, tillsammans med alla urbana medmänniskor har ju lett till en avbefolkad landsbygd. De som blev kvar blev det tack vare jordbruksstödet. Vad stöder man? vete, socker (betor, tackolov tog den stödformen slut för några år sedan), mjölk... Just det; de där produkterna som är mest problematiska för min egen hälsa. De där produkterna som av någon konstig anledningen alltid smyger sig in på etickerna på den processade maten i matbutiken. Konstigt, i Chile finns det inte alls så mycket vetegluten eller mjölkpulver inblandat i en massa färdig lagad mat. Men så har de ju inte heller en massa jordbruksstöd...

Det kändes hopplöst och tråkigt att tänka på det här. Speciellt då jag kände mig hopplöst ensam om mina konstiga tankar. Men så började jag hitta små ljusglimtar, andra som verkade ha tänkt till. Underbara Clara skrev om hur hon funderade på att skaffa egna höns, det fick mig in på internetsidan Alternativ.nu. Via kompisar på Facebook fick jag höra om en ny bok som hette Lev mer på mindre, och bakom den boken hittade jag Marias blog med samma namn. Underbart, det fanns de som verkligen var beredda att förverkliga drömmen om en mer levande landsbygd!

Igår deltog jag i ett seminarium om en ny idé om hur man skulle kunna få producenter och konsumenter att skapa en gemensam marknad, att sätta tillbaka ansiktet på bonden bakom maten som den urbana konsumenten äter. Det handlar om en modell som ursprungligen uppfanns bland japanska kvinnor på 1990-talet och som sedan har spridit sig till USA (kallas CSA där, community supported agriculture) och nu senast till Frankrike där det uppstått 8000 initiativ sedan 2008. Där satt jag bland bönder och eko-konsumenter i en föreläsningsal bara ett stenkast från stället där en del av min familj slog rot för ca 50 år sedan (detta bara för att relatera tillbaka till "rötterna" i bloggens namn). Där satt jag och lyssnade och tänkte inombords: JAAAAAAA, just så, ÄNTLIGEN! Och dessutom här på ort och ställe! Vi får se vad det blir av det projektet, jag måste nog hålla mig ajour genom att gå på planeringsmötena. Om ni vill läsa mer om vad som sades under kvällen kan ni kolla in vad Maggie skrivit på sin blog: Direkt handel melland dig och mig. Och här på engelska en bra sammanfattning på vad det hela går ut på: Local Harvest

Det ironiska är att medan jag satt och lyssnade på hur vi ska lägga tillbaka ansiktet på maten vi äter sände FST det här programmet: Vem fixar biffen? Programmet kan kallas Svenskfinlands svar på Food Inc och handlar just precis om konsekvenserna av vår ansiktslösa mat. Jag skulle kunna skriva en lång analys på den dokumentären också. Men sammanfattar det så här: det finns ett strukturfel i vår matproduktion idag, konventionellt jordbruk funkar inte och de enda vinnarna är bankerna. Men alternativa former kan ha en framtid, sådana som tar i beaktande djurens välmående och naturliga föda, stressfria djur är bra för naturen, för hälsan och för bonden! (de säger det inte uttryckligen, men jag läser vad jag själv vill mellan raderna...)

Vår egen köttleverantör säger (runt 30 min): "Det finns inget mer rofyllt än att gå i en kohage och titta på kossor!" Jag är glad att vi fått njuta av sådant stressfritt kött hemma hos oss och att jag dessutom (i misstag) bunkrat upp med deras kött i vår lilla frys. Det känns bra att äta kött som kommer från de där kossorna som jag såg beta på den "lilla (stora) idylliska gården på landet" förra våren. Bonden har ett ansikte, och jag vet att han också sett ansiktet på många av sina kunder (hemleverans). Det känns bra...I alla fall bättre än Atrias massförpackade maletkött i cittarens hyllor inne istan.


29.1.13

Reko eko

Ikväll ska jag gå och lyssna på något som hoppeligen är väldigt intressant.

Nämligen

REKO-avtal: en modell för direkthandel med lokal mat


Det är bara att spurta på nu med allt annat som ska fixas under arbetstid. Ingen tid att förlora!


28.1.13

Själ och rötter

Vi går omkring och tittar på hus. Det är en svår uppgift för mig. Jag visste att det skulle bli svårt. Och det är svårt. Jag kan inte tänka mig bo i något nyplanerat område. De saknar själ. De saknar rötter. Alla har flyttat in, ingen har förankring till den lilla jordplätt där deras hus blivit byggt och planerat av någon okänt planerare på husbyggarfirman eller kommunens arkitektbyrå. De enda rötterna som finns på de ställena är de få ynkliga och enstaka träd som lämnats kvar som en påminnelse om den skog platsen en gång befolkats av. Vad är den platsens riktiga själ och hjärta?  Var är rötterna? Var är platsens historia? I bästa fall ett oskrivet blad som väntar på att fyllas med liv och rörelse. I värsta fall en plats som endast uppfyller alla behov på estitiskt vackert boende men som både nu och i framtiden är och förblir en plats utan själ och rötter.

För mig handlare det om något mycket mer än ha en gård för barnen att leka på, eller ett kök för oss att sätta oss ner och äta i. Visst kan man skapa rötter på den gården och i det köket också. Men inte sådana rötter som jag vill skapa. Fast jag bodde 20 år på samma ställe kände jag aldrig att jag hörde till den platsen, att det var där jag och min familj hörde hemma. Alla var inflyttade. Alla visste att man bor i det området för en tid och sedan när nästa livsskede kommer emot är det dags att flytta vidare. Det har nästan alla mina gamla grannar gjort. Några enstaka bor kvar, men i största allmänhet bor den nu nya generationer småbarnsfamiljer i min radhusidyll från barndomen. Nya barn utan koppling till mig som hoppar från garagetaket ner i snön, hittar på hyss i grannskapet och lär sig cykla på de små grusstigarna mellan husen. Vilken underbar plats att växa upp i. Fullt med lekkamrater, alltid något roligt hyss bakom husknuten. Det var roligt så länge det varade.

Men jag vill inte ha det så. Tiderna förändras. Det var då. Det här är nu.  Jag vill känna att jag hör hemma på ett ställe, att det är min fasta punkt, oberoende av livsskeden, oberoende om barnen är små eller stora. Jag vill att barnen ska ha den fasta punkten i sitt liv. Det är vi i vår familj som ska höra till ett större sammanhang, formas av den sociala och den naturliga omgivningen. Det är inte vi som ska forma vår omgivning genom att odla gräsmatta, plantera ett träd här och där för att skymma insyn till vår gård, eller kanske vi kan göra det också, men det ska inte vara vår huvudsakliga uppgift med gården där vi bor. Maria på bloggen lev mer på mindre beskriver hennes fasta knutpunkt så bra här: Min stora kärlek till en liten liten by. Det är ju just precis den där rotlösheten som hon beskriver som jag gått omkring dragandes med i ett halvt liv nu.

Igår fick jag veta att saker kunde ha varit annorlunda. Om ödet hade velat annorlunda kunde jag faktiskt ha  vuxit upp i min morfars barndomshem i en liten liten by, på landet. Det hade jag ingen aning om. (Ironiskt nog ser hur jag antagligen skulle antagligen ha varit lika uttråkad som flickorna i Fucking Åmål filmen...och bara väntat på att få flyga iväg, hehe!). Men omständigheterna ville annat. Och jag blev den jag är idag: småstadsflickan som inte ens kan säga Kvevlax med det rätta l-ljudet. Flickan som tror att skördetröskans ljud i september är ljudet av storskaliga byggnadsprojekt ute på landet...Flickan som rest jorden runt för att sedan, nästan mot sin egen vilja, landa i hemknutarna. Jag är glad och stolt över min bakgrund. Det har varit underbart hittills! Men det är annat som jag tror att är viktigt för vår familj nu.

Min omgivning har svårt att förstå mig och mina tankar gällande det här. Det är lite tungt men jag hoppas att det löser sig. För jag kan faktiskt inte tänka mig flytta in på ett nyplanerat område...det kan jag inte, inte fast hur mycket bergvärme, välplanerade våt- och torrutrymmen och vackra gräsmattor de har att erbjuda. För dessa ställen saknar det jag söker. Min man säger att jag måste börja definiera vad det är jag är ute efter och inte bara rata allt jag inte vill ha. Så nu definierar jag detta: Det jag söker är själ och rötter och jag är ytterst ovillig att tumma på de kriterierna. Allt annat går att fixa...


Och förresten, jag förälskade mig redan en gång i en "liten liten by", mitt inne i stora Helsingfors. Det tog oss fyra månader att hitta vårt hem med själ och rötter den gången. Jag sörjer delvis ännu att det hemmet i den omgivningen är någon annans nu...Så inte ger jag upp efter några fjuttiga veckor den här gången!

22.1.13

Kedjor av olika slag

Finnwatch var visst och satte dit både en och annan matkedja för deras arbetsvillkor i ananas- och apelsinfabriken nere i Thailand. Stora rubriker, skandal! På riktigt, who are we kidding? Jag kan inte tro att vi finländare är så blåögda att vi inte fattar att det finns både en och annan hund begraven i vår billiga mat. Idag stack jag mig in till kvartersbutiken på vägen hem. Tänkte att de måste väl ändå ha det väsentliga. Och det hade de kanske. Men de hade också så mycket skräp på hyllorna att jag höll på att gå ut tomhänt. Men det blev ändå en rödbetssoppa från Marthas kokbok, med exotiska inslag.

På tal om exotiska inslag (kokosmjölk och quinoa). De senaste dagarna  har det cirkulerat en nyhet på sociala media om hur lokalbefolkningen i Bolivia inte längre har råd att köpa sin traditionsenliga mat, dvs quinoan, för vi här uppe i norr har fått för oss att det är himla näringsrik och bättre än pasta, ris, och potis . Vilken den iofs ju är. Men det var inte poängen här, utan just idag fick jag ett mail via en email-lista på jobbmailen  (som jag inte kan länka till för jag har lovat mig själv att inte faceboocka på arbetstid och inte läsa jobbmail på fritid) som dementerade detta. Journalister som håller på med en dokumentär om quinoans ursprung sade att bolivianska jordbrukare visst hade fått det bättre och att quinoa på export visst var bra för landet... men jag undrar om de verkligen hade intervjuat de som inte är quinoa-jordbrukare? Intervjuade de grannen också? Nä, inte enligt vad de sade i blogginlägget. Så den ursprungliga nyheten hade möjligtvis en gnutta sanning i sig..

Om vi nu byter ut quinoa och lägger in kaffe/banan/choklad/kokosprodukter och annat liknande med stämpel "Rejäl handel-reilu kauppa" i stället, vad händer då? Kan vi fortfarande mumsa i oss med gott samvete? Nä just det - rejäl handel stämpeln fokuserar på bönderna. Den säger inget om övrig landsbygdsbefolkning. Jag säger inte att de här matstämplarna och den här exporthandeln alltid är av ondo för lokalbefolkningen, erkänner att det har jag ingen aning om. Men alla dessa certifieringssystem bygger på att hålla kvar gamla strukturer, dvs exotiska produkter på våra butikshyllor. De handlar inte om att ge lokalbefolkningen självbestämmade rätt om vad de vill göra med sin mat.... fast om de skulle göra det så har lokalbefolkningen antagligen redan blivit indoktrinerade om viktigt det är att "utvecklas" så de gör precis som den vite mannen säger ändå. Behändigt.

Och det här för mig vidare till dagens slutkläm, den positiva, för här fokuserar jag ju på det goda i livet. Den här gången hoppas jag att den där vite mannens indoktrinering fungerar i motsatt riktning. Att lokalbefolkningen i Bolivia förstår varför den vite mannen suktar efter deras mat. Att pasta, vetebröd, och majsstärkelse redan gjort den vite mannen sjuk. Och att det inte är den vägen mot utveckling som man borde vandra i Bolivia. Jag kan sova gott inatt för jag tror att bolivianerna har förstått detta. Det var ju trots allt ett av de första länderna i Sydamerika som introducerade "buen vivir" (goda livet) i grundlagen. Och det var ju trots allt landet som slängde ut de utländska naturgas-företagen och lät gasen ligga kvar under jorden, i ett av sydamerikas "fattigaste" land. Redan för tio år sedan. Äkta sisu på de bolivianska altiplanerna!

(Och ja, jag har varit i Bolivia. Och ja, jag vet hur fattigt det är. Och ja, jag vet att de är i behov av (export-)inkomster, och att de har det kallt uppe på altiplanen, att livet är hårt... men förr hade de åtminstone billig quinoa, det har kanske inte alla längre..)

21.1.13

När vi inte ser skogen för alla träden


Idag lyssnade jag på nyheterna om Norges etiska dilemma om man ska vara med om racet efter olja i Afrika. Vissa tyckte att det var oetiskt och skapade problem medan andra tyckte att det är bättre att norrmännen roffar åt sig av oljan, "för de sköter det i alla fall lite bättre än vad andra skulle göra". Den nordiska självgodheten gjorde sig påmind i det uttalandet. Inte för så länge sedan var jag själv i ett likande konfliktområde nere i Sydamerika. Kan säga att bland motståndarna ansågs finländarna precis lika "onda" som vilken annan utlandsinvesterare som helst. I deras ögon har det inget att göra med nationaliteten utan om själva modellen, om vem som suktar efter "det onda" på bekostnad av "det goda". Norrmän som finländare, skulle göra gott att gå i andras skor ibland...

Lite samma inställning tycker jag att man kan läsa om i det här blogginlägget:

Romantisk bild av svenskt industrijordbruk hindrar hållbar utveckling

Jag avundas Danmark som är så långt före vår tid gällande organiskt odlad mat. Jag har själv varit till Danmark två gånger under det senaste året och kan säga att den urbana miljön är definitivt mer "medveten" än vad jag sett på gatorna i Finland (uttalar mig dock ogärna om Danmarks generella inställning till hållbar utveckling, den har ett gott rykte ute i världen, själv är jag smått misstänksam om de har rent mjöl i påsen alltid... se där, ups, jag uttalade mig visst ändå!).

I både Sverige och Finland var motståndet mot EU på landsbygden stort när det begav sig. Jag kommer ihåg hur jag kom in på debatten med en kompis ute vid sommarstugan. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad hon hade emot de ofantligt stora möjligheter som EU skulle komma att erbjuda oss unga: internationellt umgänge, resor utan gränser, karriärsstega som nådde molnen... Allt det där fina som skulle erbjudas oss...

Men si ni, man kan ändra åsikt på gamla dagar. Idag anser jag att hon hade delvis rätt (men inte helt, EU har nog vissa små fördelar fortfarande). Innan EU hade vi en landsbygd som klarade sig något så när, vi åt det säsongsodlade maten, mycket rötter och kolhuvudet på vinter, mer varierat på sommaren. Om det var organiskt eller inte vet jag inte riktigt, antagligen var vår mat redan då besprutad, men kanske inte lika besprutad som nere på kontinenten.

Konstigt nog ser jag att en stor del av bönderna idag (inte alla och det är jag himmelens glad för) tar gladeligen emot jordbrukarstödet. De som inte klarat av att "anpassa sig" har ju dukat under för länge sedan. Idag är det stadsborna som plötsligt vaknat till liv, ju mer urbana destu mer medvetna. De vill ha den där närproducerade och helst ekologiskt odlade maten. Men var dröjer den? Var dröjer de politiska visionerna?

Jag repeterar: hållbar utveckling börjar med maten vi äter, den börjar på landsbygden i närheten av var vi bor. Jag är också övertygad om att god hälsa börjar på ungefär samma ställe... om man bara förstår att odla rätt.

15.1.13

Det modigaste jag nånsin gjort...

... var inte att resa bort, att flyga iväg hemifrån vid 17 års ålder. Nej, för mig är det modigaste jag någonsin gjort att flytta hem.

Nu blev det alltså så att vi köpte hus igår, i mina gamla barndomskvarter. I kvarteren där jag lärt mig gå  hos dagmamman några gator norrut. I kvarteren där jag gått hos min första frissa. På gatan där jag lekt hemma hos dagiskompisen. Och i ändan av "vår" gatan ligger isbanan där jag en gång nästan fick hjärnskakning. Mycket minnen från det förflutna. Nu får verkligheten ta över och skapa minnen för framtiden.

För modigheten ligger just i det, att våga skriva ny historia på gamla gator. Att våga möta det förflutna som ligger djupt inrotad i minnesbilderna. Att våga bygga något nytt på basen av nuet. Lättare skulle det ju ha varit att bygga nytt i en ny omgivning. Men av någon orsak kallade jag min nya blog för 'Roten till det goda livet'. Det är den roten vi nu investerat i. Och det goda livet är det liv vi vill leva. Med gasspis och en stor trädgård att "rota sig i".

Jag hör Alanis Morrisette (med andra minnesbilder från det förflutna) sjunga i mitt öra: "Isn't it Ironic, don't you think...a little bit too ironic, I really do think."

13.1.13

Veckoslutsgodis

Detta var mysigt detta veckoslut:

-Dottern kom äntligen fram till Buu-radion och fick berätta långa hadiranger om det bästa med 2012. Tydligen tyckte hon att det bästa med 2012 var att hon lärt sig och simma och fått mjölka kossor. Det var nog bland det bästa jag varit med om också.

-Träden har varit alldeles fantastiskt fina, mera rimfrost på grenarna för varje dag som går. 

-Igår gjorde vi samma promenad som jag gjorde i juni förra året, längs med stranden, den där kvällen då jag plötsligt insåg att min gamla hemstad nog inte är så tokig trots allt. Precis som då så var den promenaden alldeles, alldeles underbart vacker. Medan vi stod nere och tittade på gräsänderna försvann plötsligt molnen och solen sken upp det vackra vinterlandskapet. Jag tänkte, det finns någon mening i allt detta. Att vi just idag, vår första lediga dag skulle få se staden i en sådan glans - det var magiskt!. 

-Pulkkabacken, skridskoturerna, picknicken vid lusthuset ovanför tullhuset. Alldeles för härligt alltså.

- Att hela familjen bara myser och har det skoj. Som en andra honungsmånad. Senast hade vi en liknande känsla i vårt lilla studentbostadskrypin i Esbo Centrum. Precis som då känns allting så magiskt och helt enkelt rätt. Otroligt att det kan bli så. Man blir nästan rädd att uttala orden, men nej, jag är inte rädd längre, utan jag gläds av det vackra i stunden och njuter av det magiska ögonblicket.

Det här blev ju nästan för smörigt ens för denna blogg. Men nej, låt gå. Det kanske gläder någon stackare att se att vi har det bra just nu. Delar med mig av det goda!

11.1.13

Hemma igen

Det är skönt att vara hemma. Nja, hemma är jag ju inte precis per strikt definition. Vårt hem är sålt, vi bor i någon annans f.d. hem och vårt lösöre är utspritt i svenskfinland. Men jag är i alla fall hemma, går på bekanta gator, lever i en kultur som kom med bröstmjölken, barnen har fått en dagistant som skött om mig i tiderna och bordet jag sitter vid är bekant från otaliga söndagsmiddagar och julmåltider. Jag är hemma.

Det var en intensiv tid jag levde i Chile. Jag lät mig förföras av nya intryck på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Djupa intryck, nya förståelse för den värld vi lever vi, en helt ny sida av mig själv som jag äntligen vågade upptäcka. Det var befriande men också jätte tungt. Det var tungt att följa med på så nära håll kampen om att få existera på sina egna villkor. Jag involverade mig aldrig i den kampen, den är inte min. Men jag iakttog och förstod enda in i benmärgen vad det handlar om. Och det var tungt. Det var tungt att inse att allt inte är som man tror att det är. Att också hemmamiljön bär på sina förtäckta sanningar, att vissa saker kanske inte är precis så som man trott att de är. Att våra egna värderingar som är inbakade i de identiteter vi och generationerna före oss byggt upp inom oss inte klarar av att hantera vissa sanningar. Istället tar vi till andra förklaring, för att kunna leva i frid med gott samvete.

I Chile var det här uppenbart var än jag rörde mig. Och det var tungt att leva med den insikten. Men på samma gång var det otroligt befriande att få fördjupa sig i andra alternativ, att se att det finns en annan värld där ute, och att allt handlar egentligen om att våga öppna ögonen och tar för sig av den verkligenheten. Underbart!

Men här hemma är det bara skönt att vara. Allt verkar så fixat, allt verkar så bra. Det nymalda kaffet från den anrika butiken Lisa Koski smakar gudomligt gott. Så gott och så gemytligt var det att handla i den butiken att man lätt glömmer att det kaffet nog egentligen inte kommer från Juthbacka, utan från okänd ort någonstans i Syd- eller Centralamerika (eller Afrika). Och jag har egentligen ingen aning om vad som döljer sig bakom de kaffeplantagen, vilka verkligheter de kaffebönderna möter varje dag för att odla mina kaffebönor.

Det var också skönt att köpa sik i saluhallen, fiskad ute i Replot. Härligt, fisk från egna vatten, ursprung klarlagt, inga bekymmer med det. Så fint och härligt att jag lätt kan glömma kampen om kunskapen. Kampen om vem som definiera om vattnet blir förorenat eller inte. Den där kampen som var så påtaglig och verklig i en liten fiskarby på andra sidan världen men som här inte existerar. Det är lätt hänt att jag i sådana lägen tänker att de är galningar de där "moderniseringsmotståndarna" på andra sidan världen. Inte är ju min fisk förorenad, inte lider ju jag av att skogsbruket lyft upp mitt land bland de rikaste och mest framgångrika i världen. Varför skulle de då lida? Nej, galningar, det är vad de är. Så måste det vara. För om de är galnningar så kan jag lugnt äta min fisk i fred (trots strikta rekommendationer för gravida att inte överkonsumera östersjöfisk...).

Egentligen vet jag ju att de inte är galningar, utan verkligen bland de mest insiktsfulla människor jag stött på i mitt liv. Men just nu tänker jag njuta av att vara hemma en stund. Snart ska jag börja tolka och analysera, skriva och fundera. Men just nu njuter jag bara av att vara hemma igen.

7.1.13

Det smorda livet

Livet går som på räls... Lite för snabbt faktiskt.... För några dagar sedan gladdes jag åt att vara tillbaka i mitt kära hem, igår hyrde vi ut det igen och idag är det hemmet sålt. Hoppsan, det gick fort. Vill tro att allt har sin mening och sin tid, och att livet just nu är som en välsmord motor måste ju betyda att vi är på rätt väg. Eller hur? Onödigt att tänka något annat, skapar bara ångest.

Igår anlände vi till vår tillfälliga bostad kl 17:55. Och kl 18:00 anlände vår second-hand inköpta våningssäng, från Öja. Paret som sålde sängen var glada att "få komma ut och köra lite" (100 km, minst). Som äkta österbottningar var de inte heller rädda att hjälpa till att montera upp sängen. Kl 18:30 var sängen uppmonterad i barnens nya rum och vi satt runt det fina matbordet och drack en kopp chilenskt kaffe. Där satt vi och snackade ditt och datt, med personer vars enda gemensamma nämnare med oss (tillsvidare) var en våningssäng på findit.

Jag tänkte att detta måste vara det goda livet. Att ta sig tid att snacka ditt och datt med människor som tagit sig tid att köra hit en våningssäng till våra barn. Främlingar för några minuter sedan, bekanta nu, med en inbjudan att åka upp till Öja på sommaren för att se hur det ser ut där. Livets små vackra stunder. Utan stress.

Det nya livet började i alla fall bra!


4.1.13

I transition

Här sitter jag nu, in transition mode, som man skulle säga på engelska. I mitt gamla arbetsrum, hemma i lägenheten, den mysiga lägenheten där vi byggt upp vårt liv i Finland. För några dagar sedan var jag ännu ute i min globetrotter-värld, den jag blivit så van att leva i. Den där internationella multikulti miljön, omringad av de andra, jag utomjordingen, de andra i sin hemmamiljö.

Om några dagar bär det av tillbaka till rötterna, upp mot Österbotten. Spännande och pirrigt på samma gång. Hittills har flytt alltid betydd att jag tagit ett steg mot något nytt. Denna gång blir det ett steg mot både nytt och gammalt. Där det nya och gamla möts. Därför är det både spännande och pirrigt. Håller mina nya vingar i den gamla miljön? Den som lever får se.

Men nu ska jag sluta transitera och istället försöka bota jetlaggen med några timmars sömn, innan det blir morgon igen. Långt före gryningen! Gonatt!