Alternativen i den alternativlösa tidens tidevarv

Det är inte lätt det här med att förespråka alternativen. Det är många som kämpar idag inom jordbrukssektorn. På tok för många. Det här har väldigt lite att göra med hur mycket de satsat och hur bra de klarar av att sköta sin gård. Det har däremot väldigt mycket att göra med de större strukturerna för det moderna jordbruket. Tillväxtfokuset, låneberoendet, låga matpriser (konkurrens från utlandet) och ett stödsystem som inte gynnar småbönder är alla faktorer som gör det väldigt svårt att få lönsamhet i smågårdar idag. Många knäar. Det går inte att bortse från det. Och det vill jag inte heller göra. Må detta stå klart för den kritiske läsaren. Jag ÄR medveten om utmaningarna. Men fortfarande fascineras jag av att trots den synbara alternativlösheten och utmaningarna så finns det tendernser i nutiden som tyder på att något nytt håller på att ta form. Vad är det som som håller på att hända? Hur uppkommer nya alternativ i alterntivlöshetens tidevarv?

Här stöder jag mig en del på min tidigare forskning om 'territorial movements' i Latinamerika.  Jag vill tillägga att jag använder ordet 'territorial' istället för 'social' väldigt medvetet, för att signalera   att det inte enbart handlar om sociala processer utan att människan och naturen samverkar i sin organisering och det är också det som utgör styrkan i själva mobiliseringen. I mina studier om territorial movements rör jag mig både på det materiella och imaginära planet i min analys över vad som gör att sådana rörelser uppkommer och klarar av att utmana rådande strukturer. Jag menar att rörelsen kan enbart vara stark om den är dels medveten om sina egna drömmar (imaginära) om vilken sort värld den är med och bygger; och om den dessutom har de materiella förutsättningarna att bygga en sådan värld.  De ekonomiska relationerna kommer att definieras utifrån drömmarnas värld, utifrån vilken värld som kollektivet vill leva i. Men utan materiella förutsättningar har inte dessa drömmar en chans att förvekligas. Det måste finnas ett samspel mellan drömmar och materialitet. Mina egna observationer och tidigare forskning om bl.a. de landlösas rörelse i Brasilien tyder på att mycket av det interna arbetet i 'territorial movements' handlar just om att bygga upp det här samspelet, det är det som gör dem starka.

Nu tillbaka till alternativvärlden här hos oss i Norden, den som handlar om omställning till ett regenerativt jordbruk som tar hand om jorden, gör den hel igen istället för att  (för-)bruka den. Här ser jag väldigt lite av den kollektiva strategiska politiken som jag är van att se och höra om i de latinamerikanska rörelserna men tendenserna är fortfarande de samma: en strävan att återkoppla till naturen, att frigöra sig från beroendet av ett system som förtrycker och förstör och istället skapa platsbundna förutsättningar för liv, för cirkulation av liv i naturen som människan är en del av. Så för mig ter det sig naturligt att studera de här rörelsernas inre motivation: finns det belägg för att kunna påstå att även dessa organisationsformer agerar utifrån drömmar och drömvärldar som bryter med  berättelsen om evig linjär tillväxt, som bryter med separationen mellan människa och natur, och som bryter med hierarkiska (marknads-)relationer och som istället bygger på nygamla former av sociala och territoriala relationer?

Om det är så att alternativen bryter med mycket av det som finns inom nuvarande system så kan inte de utvärderas på basen av hur väl de mäter sig med den konventionella modellen, hur attraktiva de är utifrån den konventionella modellens underliggande motivationsfaktorer. De fungerar inte inom de motivationsrelationerna, utan de bryter med dem.  Det handlar inte om att maximera den monetära vinsten, utan att skapa förutsättningar för liv. Hur vi ser på fattigdom och misär kommer att totalt omkullkastas om vi i slutar se på jordbruk som monetära produktionsenheter som ska maximera vinsten och istället börjar värdera bondens insats utgående från hur bra hon eller han lyckas återskapa förutsättningar för liv. Här vill jag genast påpeka att jag nog ser att det monetära är en del av helheten eftersom jordbruksföretaget fortfarande måste gå runt ekonomiskt för att kunna forstätta skapa förutsättningar för liv. Frågan är snarare (just nu) hur mycket vinst  som ska skapas, och under vilka premisser ett regenerativt jordbruk överleva.

Här vill jag inflika att det här betyder att det är helt naturligt att den här sortens jordbruksföretag inte lever på inkomster från matförsäljning allena. Eftersom matproduktion i småskalig skala gjorts olönsam i dagens system så kommer det att vara fruktansvärt svårt för den enskilda bonden att kunna skapa sådana premisser att företaget hålls flytande bara på basen av vad som är kommersialiserbart  just nu. I brytningsskedet är alltså kompletterande verksamhet en naturlig del av alternativen. De ska inte ses som ett bevis på att alternativen inte har en chans att lyckas. Istället ser jag att användningen av lönearbete, leader-finasierade projekt, 'green care', volontärarbetare (wwoofare), och det att man erbjuder avgiftsbelagda kurser i det man håller på med som förutsättningen för att de här alterntiven ska kunna uppkomma just nu. Tack vare sådana initiativ kan företagen hållas på fötter medan nya former av människo-natur-relationer fortsätter att ta form.

I långa loppet, bortom brytningsskedet så handlar lönsamhet om andra sorters relationer än enbart vad balans-och resultaträkningen ger i handen. När ett lantbruksföretag byggs upp utågende från att skapa förutsättningar för liv istället för profit så kommer  hela organisationsstrukturen och 'tekniken' som används att se helt annorlunda ut. Det blir mindre tryck på att kontinuerligt växa (och därmed tryck på att vara beroende av lån) om hela jorbruksmodellen bygger på cirkulära system i naturen. Jag ser att permakultur och regenerativt jordbruk drar nytta av cirkulära system som existerar redan i naturen av sig själv och därför skapas förutsättningarna för att frigöra sig från många externa beroendeförhållanden. En sådan form av jordbrukande minimerar således beroende av externa aktörer som tillför jordbruket foder, gödsel, bekämpningsmede, bensin, och dyra eldrivna maskiner men som också gör bonden sårbar för exerna chocker från prishöjningar och störningar i råvarutillförseln från den globala marknaden. Det skapas resiliens. Platsbunden cirkuläritet skapar resiliens. När designen och tekniken stöder cirkulära system och skapar förutsättningar för återskpande av liv i alla dess former uppstår resiliens helt naturligt. 

Det vackra är att det är enbart resiliens som ger alterntiven makt att utmana rådande system. Ur resiliensen, eller den inre självorganiserande styrkan, kan kollektiva processer börja ta form, precis som de gjort i Latinamerika. Vi kan få en 'politics from below' så snart alternativen växer sig tillräckligt starka här hos oss, så snart de har tid att organisera sig, att skapa allianser mellan olika platsbundna verkligheter, s.k. translokala nätverk av rörelser som kräver en förändring. Men kravet om förändring kan inte bestå av utopier i alternativlöshetens tidevarv. Förändring kan enbart födas ur rörelser som kan påvisa att alterntiven redan existerar, att de inte är utopier utan att de faktiskt fungerar och inspirerar till nya organisationsformer bortom den värld vi blivit vana att leva i. Det är där drömmarna möter det materiella som nya världar skapas, där alternativen bara genom att vara det de är kullkastar alla teorier om vad som borde vara. Det är där i de processerna som nya världar uppstår, världar som inger hopp i alterntivlöshetens tidevarv.

Om 'Sista skörden' och alternativen

Den som sett dokumentären 'Sista skörden' som sändes på SVT i början av veckan, och som finns att ses även utanför Sveriges gränser på SVTplay, går kanske omkring med en känsla av oro inför framtiden just nu. I fall man inte visste om dessa katastrofalt stora utmaningar vi står inför inom det moderna jordbruket kan informationen i dokumentären orsaka väldigt mycket ångest.

Klockan tickar medan vi fortsätter att så frön för en framtid som inte kommer att hålla. Redan nu slaktar det moderna jordbruket liv och livscyklar, ja hela ekosystem har redan försvunnit för att vi inte haft förmåga att trycka på stopp-knappen. Jag har redan i några år vetat om de här sakerna, kanske inte så här välutstakat som SVT nu lyckas lyfta fram det, men inget av det som kom fram var egentligen nytt för mig. En av orsakerna till att jag i tiderna startade den här bloggen var just precis vetskapen om just detta: hur ohållbart vi lever idag, hur nästan alla val vi gör idag är kopplade till förstörelse av liv och hur tiden bara rinner ifrån oss, utan att vi egentligen gör något åt saken.
Bloggen var ett sätt för mig att försöka fokusera på lösningarna. Jag ville ha en plats där jag kunde skriva om allt det vackra som fortfarande finns, om möjligheterna vi har att välja annorlunda om vi bara vågar göra medvetna val. För det här kräver att vi aktivt väljer annorlunda, annars kommer vi inte att lyckas vända skeppet.

Att aktivt välja annorlunda till det hur vi väljer i dag att leva, producera och konsumera kräver dessvärre att vi har vetskap om vilka alternativen är. Problemet är att vi på något sätt lyckats intala oss själva att det inte finns några alternativ. Vi lever i alternativlöshetens tidevarv. Det är inte så att alternativen inte finns. De finns. Problemet är att inga vettiga alternativ existerar på individnivå som inte innebär ganska stora omställningar för den moderna individen.  Vi kan således inte konsumera oss ur den situation vi befinner oss i just nu. Inte kan vi heller som enskilda individer producera oss ur den här situationen inom vad som för tillfället anses vara mest lönsamt och effektivt. Reglerna, normerna, och insitutionerna som existerar i vårt moderna samhälle stöder inte heller alternativen. Så att se en film som den som visades på SVT Play kan för gemene man i värsta fall bara leda till ångest och känsla av vanmakt utan någon som helst sorts känsla av att vi nog ännu kan fixa detta.

För att inte låta oroskänslan ta över så tänkte jag här lägga in en länklista till saker som redan är på gång i Norden, saker som visar att vi behöver inte alls vara långt ifrån en lösningen. Tekniken, kunnandet, och organisationsmodellerna finns redan, problemet är att de inte sprids av sig själv utan aktiva individer/grupper som tar tag i det. Jag har börjat samla en lista på intressanta saker som är på gång, ni får gärna fylla på i kommentarsfältet om ni känner till fler!

Varsågoda, här är min lista på några spännande projekt:

Permakultur/regenerativt jordbruk

För att 'hela jorden' från den grymma våldföring som den fått utstå de senaste 50-100 åren behövs nya (och gamla) sätt att bruka jorden. Jag har med gläde följt med hur sådana projekt nu börjar se väldigt lovande ut på flera platser även här i Norden. Här är några sådana exempel där vi kan lära oss mycket om hur ett helande jordbruk kan se ut:

 Ridgedale Permaculture, Västra Ämtervik, Sverige
Fjällbete,Åre Sverige 
Sotoftes jordbrug, Själland, Danmark 
 Qvidja gård, Pargas, Finland

Andelsjordbruk (CSA)

 Det kommer inte att räcka med att vi stadsbor sätter allt odlingsansvar på några få bönder som bor ute på landsbygden. Vi måste samarbeta.Samarbete inom jordbruk i olika sorters former brukar gå under benämningen 'CSA', Community Supported Agriculture. I Sverige har man nyligen startat en gemensam organisation för andelsjordbruk och i Finland har den här sortens 'community supported agriculture' börjat kallas för kumppanuusmaatalous. Ett väldigt spännande projekt jag följer med är Ruokaosuuskunta i Helsingfors som startat som ett kollektiv som handlade mat direkt från olika bondgårdar för ett tiotal år sedan. Idag har de ett eget växthus och en egen bonde. De driver också ett café inne i Helsingfors som hjälper till att göra projektet känt bland landsbygdsavfäjärmade stadsbor. Ett annat liknande projekt som pågår i Esbo heter Pienkylä.

Stadsodlingar

 Statsodlingar är ett bra sätt för oerfarna stadsbor att närma sig odling och matproduktion i sin egen hemmiljö. Förutom att det ger ett lyft åt stadskärnan så är det ett välidgt bra sätt att öka synlighet för grönsaksodling och skapa en känsla av tillhörighet bland de som deltar i odlingsgrupperna. Det finns lyckade projekt i Göteborg. Jag känner också till projekt Umeå som är väldigt spännande för den som vill inspireras och starta upp något liknande i sin hemstad. Stadsplaneringen lär vara väldigt välvilligt intsälld till sådana här typer av projekt, just för att det ger ett sådant lyft åt stadens egen image. I England finns det också ett jätte megahäftigt projekt som heter Incredible Edible som handlar just om stadsodlingar. Jag hörde om det av en av de som varit med och startat upp det på en konferens i London i september i fjol.

Skolträdgårdar
För att vi ska kunna förstå kopplingen mellan oss själva, maten vi äter, och jorden vi brukar så behövs krafttag redan i unga år. Om barn förstår varifrån deras mat kommer, och om de på samma gång får lära sig i skolan om problemen med det moderna jordbruket, kan saker hända snabbt. Inte bara det att barnen får upp ögonen för vikten av att vårda den jord som står värd för vår mat, de kommer också att sprida buskapet till oss vuxna där hemma. Det är därför skolträdgårdar är så viktiga just nu. De fostrar inte bara barnen - de kan sköta om att fostra hela samhället. Plus att skolträdgårdar ju kan användas för att samla lokalsamhället och för att lära ut nya innovativa odlingstekniker som sedan förs ut uranför skolgården till andra odlingsbara ytor. I Sverige pågår redan några spännande projekt. Bland annat i Gyttorp skola i Nora har man en expert i permakultur som hjälper till att designa en skolträdgård. Det finns också många andra intressanta projekt på gång, som till exempel bloggen Odla i Skola om skolträdgården i Tollarp i Sverige. Vi håller som bäst på att få igång en skolträdgård i mina barns skola, jag hoppas kunna rapportera mer om det projektet här på bloggen bara vi kommer igång (och blir av med denna arktiska kyla!).

Arbetshästar:

Vill vi ge en seriös chans åt maskarna i vår matjord så måste vi tänka om gällande traktorn. Dokumentären  i SVT talade också om hur traktorhjul packar jordmånen på sånt sätt att det blir omöjligt för maskarna att tränga sig igenom där hjulen kört. Dessutom har vi ju en tickande bomb i energitillförseln till alla dessa vrålåk till traktorer. Hästar skulle kunna uppfylla en viktig funktion på ett jordbruk där det behövs lite mer än bara människokraft. Förutom att hästar är bra arbetsdjur så tillför även de näring till jorden med sitt eget lilla kretslopp. Jag har inte tillsvidare hört om någon som verkligen använder hästar för att bruka jord (förutom den danske bonden Frank som ju besökt oss för drygt ett år sedan) men i Finland finns det ett center med beredskap att lära ut tekniker. Centret har nätsidor på finska och engelska. Med lite googlande hittade jag också några gårdar i Sverige där man redan länge använt sig av arbetshästar i småskaligt jordbruk.

Åfeltin työhevoset, Finland (ordnar kurser på finska och engelska)
Bränneslätt gård, Skåne, Sverige (finns en bok om gården som heter Bondens Jord, utkom 2001 och slutsåld sedan länge)
Sågkvarn gård, Småland, Sverige

Matmarknader

För att kunna skapa effektiva lösningar då det gäller att nå ut till matkonsumenter behövs nya lösningar. Som ni kanske vet har jag varit med och startat upp det facebook-baserade lokala matnätverket REKO här i Finland. REKO är en ypperlig möjlighet för skapandet av lokala matmarknader, så länge konsumenterna fortsätter att visa intresse för lokalproducerat. Men det finns mer! I Sverige håller man som bäst på att ta fram ett nytt App-baserat system som heter 'Local Food Nods' - det gör kontakten ännu smidigare mellan konsument och producent än vad Facebook kan erbjuda.

Alla dessa initiativ ger mig hopp. Jag tänker att saker kan gå ganska snabbt nu om människor bara blir tillräckligt medvetna om situationens allvar och börjar aktivt engagera sig i de här frågorna. Vi behöver en folkrörelse för vår egen överlevnad. Tiden då vi hade lyxen att ignorera hur vår existens är beroende av jordens välmående är förbi. Vi har inte råd att fortsätta tro på röster som förkunnar att de här projekten jag just beskrivit är en enda drös av orealistiska drömmar och hur det är enbart det moderna storskaliga monokultursjorbruket som kan förse jordens befolkning med mat. Nej, det är den verklighet vi lever i just nu som är orealistisk. Det är den verkligheten som vi inte har råd att leva med mera med alla de ohållbara externaliteter som denna verklighets jorbruk får till stånd. Tänk vilken lycka att lösningarna redan finns! Det är nu upp till oss själva hur vi väljer att välja vår väg mot framtiden. Framtiden behöver inte vara hopplös, lösningarna som redan finns är vårt hopp! Det går, om man vill. Frågan är snarast: vill vi?