För stort för oss att se - Tankar om matens (icke-)varande

En sak har länge förundrat mig. Först tänkte jag att jag antagligen bara inbillar mig, att det som förundrade mig måste ha en logisk förklaring, att jag helt enkelt bara inte såg hur saker och ting hänger ihop. Men ju mer jag lärde mig om den här saken, desto mer förbryllad blev jag. Den stora frågan i mitt huvud var: Varför intresserar sig så få forskare inom företagsekonomi för frågor om mat? Nu menar jag inte att maten skulle vara förbisedd i forskningen om olika slags matsystem och deras hållbarhet. Nej, sådan forskning finns det så att det räcker och blir över. Det som jag saknar är att det i grund och botten är mat, och inte marknader eller finansiella derivat, som utgör ekonomins absoluta kärna. Utan mat, inget liv. Utan liv, inget företagande.

Som den amerikanska arkitekten Carolyn Steel (2008) påpekat: mat är liv och genom att studera mat kan vi förstå förutsättningarna för mänskligt liv. Hon menar att mat har blivit en sådan sak som är för stor för oss att kunna se. Eftersom mat finns överallt så tar vi också den för givet. Kanske det här är orsaken till att vi är oförmögna att se kopplingen mellan mat och företagsverksamhet.  Vi är förblindade av matens storhet.

På en geografikonferens för en tid sedan hade jag möjligheten att höra om de utmaningar som Estland stött på när de efter en paus på över femtio år försökt återupprätta fiske som en småskalig näringsgren.  Under Sovjet-tiden var det förbjudet att äga småbåtar för fiske i Estland eftersom många fiskare försökt fly till Finland med hjälp av sina båtar. När det blev lagligt igen att äga båtar fanns det inte längre några farfäder eller morfäder som kände till konsten att fiska. Det är inte en kunskap som går att återta genom formell utbildning, utan det kräver hands-on kunskap. När den gått förlorad så är den borta, för gott. En av konsekvenserna av det här är att det är importerad odlad norsk lax som serveras på restaurangerna längs med sandstränderna, i stället för lokala specialiteter från lokala fiske-entreprenörer.

Medan jag lyssnade på de estniska forskarnas presentation kunde jag inte låta bli att tänka att vi inte är långt ifrån att tappa vår lokala matkunskap här i Finland. Min senaste forskning bland bönder i Österbotten och Nyland har gjort mig medveten om hur svårt det ekonomiska läget är på många bondgårdar just nu. Jag kan inte låta bli att förundras över just precis det här: om vi verkligen vill förstå förutsättningar för företagsverksamhet, varför så lite forskning som stöder förutsättningar för matproduktion, hur mat formar oss och hur vi organiserar vår värld?

Var är alla studier som kunde stöda alla dessa väldigt utsatta gårdar? Jag ser stora luckor i kunskapen om mat som brådskande borde ges utrymme inom alla företagsekonomiska forskningsområden.  Det är inte en fråga som bara berör jordbrukare och jordbruksutbildningen, matens framtida öde berör precis varenda en av oss. Mat är liv, vi är liv,  och utan liv, inget företagande.

  

Den här texten går ockå att läsas i det senaste numret av Tidningen Hanken.