19.9.15

Här och nu

Efter gårdagens gnäll har jag idag bestämt mig för att fokusera på här och nu. Det är det man gör då det skakar runtom en.

Så. Vi åt en fantastisk lunch på rester från gårdagens empanadas (Chiles nationaldag, måste ju firas). Jag tänkte först fixa tacos av köttresterna eftersom de var färdigt tacokryddade men ändrade mig i sista stund. Hade en massa paprikor och squaah i kylskåpet. Kokade lite ris, blandade ihop riset med kött- och lökblandingen (maletkött, hackad stekt lök, salt och mycket spiskummin) och ca 1 dl kokosmjölk. Gröpte ur två squash och två paprikor. Fyllde dem med blandningen. Gräddade i ugn i ca 30 minuter. Gjorde en riktigt god sallad av övriga rester till. Kokade gröna bönor och strimlade på olivolja, salt, och citron. Precis som i Chile! Lite merquen på ugnsgräddade grönsakerna och smakupplevelsen var perfekt.

Sen var det trädgården som gällde. Efter att ha sett filmen Back to Eden är jag helt övertygad om att alla mina odlingsplättar ska täckas med tidningspapper, kompost och träflis. De två första rutorna fick en omgång idag. Jag kommer att täcka in resten med hö denna vinter. Vill se hur det tar sig först. Hubben fixade odlingslådor som ska placeras ut ovanpå svart plast för att motverka kirskålen som kommer krypande från grannens gård. Här tänkte jag kanske lägga i ordning en varmbänk för våren med pumpor, bönor och majs. Blir på samma gång en bra 'häck' mot grannens gård.

Sen var det dags för dagens äppelgärning. Gaaah att vi har äppel. Även detta dåliga äppelår. Orkar inte fixa vinäger i år, det drar till sig bananflugor, men just nu har jag äppelchip i ugnen och vi avnjöt den godaste äppelkakan hittills för en stund sen. I alla fall om man ska tro på min sons utsago. Och det ska man kanske för han är ytterst kritisk gällande mitt matlagande. Receptet ska ni också få.

Äppel- och blåbärskaka

6 ägg
100 g dadlar
1,5 dl bovetemjöl
1,5 dl mandelmjöl
2 msk kokosolja
2 tsk bakpulver
1 äppel
2 msk citron
Lite salt

5-6 äppel
1 dl blåbär
2 msk kanel

Separera vitan och gulan. Vispa vitan vitt och fluffigt. Kör i matberedare gulan och de övriga ingredienserna. Vänd ner vitan.
Häll upp på en smord form (eller med bakplåtspapper) som är ca halv ugnsplåtsstorlek. Skala och skiva äpplena och placera ovanpå smeten. Häll ut blåbären ovanpå det. Strö på kanel. Grädda i ugn 40 min på 180 grader.

Voila. Världens godaste äppelkaka, utan gluten, socker, och mjölk! Haha! Här och nu är livet ganska fint faktiskt!




18.9.15

Hundskall, skakande marker och en tvättäkta dansk bonde

De senaste veckornas händelser har väckt något inne i mig. En känsla av något som inte går att beskriva. Obehag. Ångest. Det sköra. Människor på flykt. Ledare som inte längre förmår leda med folkets bästa i åtanke (did they ever?). Jordbävning i vårt andra hemland.

Jag tänker på hur det brukar kännas när hundarna börjar skälla några sekunder innan. Sen skakar allt. Oftast förbi innan man ens insett vad det är. Men hur känns det egentligen då det är på riktigt. Flera minuter. Marken under en håller inte att stå på. Man tar stöd men även det skakar. Att springa ut kan hjälpa, ifall man befinner sig på ett ställe som riskerar falla ihop av allt skakande. Men å andra sidan är inte utsidan heller trygg.

Ja egentligen är det just så det känns inombords just nu. Hundarna skäĺler varningsignaler. Allting skakar inom mig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt jag tar in och processar. Ledarna är inte längre där som det stöd de borde vara. Även de skakar. Att springa ut hjälper kanske inte. Så vad göra?
Mina magiska stunder den här veckan har jag haft då jag fått inblick i den där goda världen, den jag försöker skriva om i mitt jobb. Den här gången kom de glimtarna av den världen i samtal med den danske bonden och i hans föreläsningar för barn i lågstadiet och för allmänheten. Egentligen var det inte det han sa utan hur han var som förmedlade en känsla av trygghet. Genuint äkta. Tvättäkta, det är vad han är och vad han förmedlar.

Och då tänker jag som så att om alla dessa ledare i världen klarade av att förmedla samma känsla av att vara geuint tvättäkta, ja då tror jag att min värld skulle skaka lite mindre. Men det gör de inte. Allra minst under ett tv-tal. Och det är i de ögon blicken jag hör hundarna skälla.

16.9.15

Är jag delaktig i dårskapen?


Jag känner mig inte det minsta delaktig i det vansinne som pågår i denna värld just nu. 

Eller i alla fall vill jag inte vara delaktig i ett vansinne som styrs av en politisk elit som helt tappat verklighetsuppfattningen enligt min mening. Jag vill inte ha något att göra med politikerna varken i mitt eget land eller någon annanstans då de driver sådana intressen som bara leder till fördärv. Jag hjälper vad jag kan då det gäller flyktingar och känner visst ett stort behov av att försöka göra något åt denna vidriga situation som vi befinner oss i. Men jag vill på samma gång säga att jag under inga omständigheter känner det som om jag lever i en demokrati eller en fri värld där min åsikt har någonsomhelst betydelse och därför vill jag avsäga mig min delaktighet i denna dårskap som politikerna håller på med - och då syftar jag INTE på flyktingfientligheten utan drivandet av en politik (tillväxtekonomi) som inte är gynnsam för en endaste levande organism på denna planet i det långa loppet. Jag sätter alla stora geopolitiska konflikter på tillväxtekonomins konto. Och värre lär det bli eftersom väldigt få vill diskutera de egentliga orsakerna (att peka finger på Ryssland/USA är inte tillräckligt, det är ju det underliggande systemet som håller deras geopolitiska intressen vid liv).

Men visst är jag delakltig om vi tittar på min livstil: stort hus, två bensin-drivna bilar, datorer och elektronik, utlandsresor och konferenser. Allt jag gör kräver naturresurser och inget för jag tillbaka av det jag tar från moder jord. Skulle jag leva som bonden Frank eller någon som satsat allt på att leva 'off the grid' ja då kunde jag kanske med gott samvete säga att jag inte är delaktig i dårskapen. Som det är just nu är jag enbart en wannabe-odelaktig dåre. Och det är självvalt, ett medvetet val jag gjort då jag valde att fortsätta doktorera och köpa ett hus som inte gör det möjligt att leva ett odelaktigt liv. Jag kunde ha valt annorlunda men då det kom till kritan ville jag inte. Jag ville inte riskera allt jag har (inklusive mina närmaste relationer) för att leva ett odelaktigt liv. Jag  såg alldeles för mycket problem i att bygga up mina egna alternativ just nu (helt ensam) och valde därför att ställa mig i standby och invänta en situation där riskerna är färre och möjligheterna fler. Kommer en sådana dag? Jag hoppas, men även här tvivlar jag ibland.

Är jag nöjd där jag står just nu? Ja för jag gör det bästa av min situation. Jag gör allt i min makt att öppna fler ögon så att vi tillsammans kan börja tala om sådana saker som är viktiga för att bli mindre delaktiga. Just nu mäktar jag inte med mer än så. För fast jag bekänner att jag helst av allt skulle vilja avsäga mig allt mitt ansvar som delaktig så går det inte för då avsäger jag mig på samma gång rätten till mitt eget liv.

 

9.9.15

Om gårdagens smäll

Om gårdagens nyhet om de senaste inbesparningarna har jag följande tankar:

För att öka Finlands konkurrenskraft  vill man få bort onödiga sjukfrånvaron som tas ut fredagar och måndagar (läs soffliggarna ska upp från sofflocket) av ett fåtal personer.

Först och främst vem tävlar Finland med om att skapa jobb? Jo bland annat Kina. HBL hade i samma tidning idag ett reportage om hur kinesiska fabriksarbetare får sätt sin hälsa och sitt liv på spel för att Marimekko ska ha fina väskor...vi kan inte konkurrera med Kina, eller andra lågavlönade länder. It is a race to the bottom....

 Effekten kan istället bli att det slår ut de som idag kämpar på och gör ett bra jobb med hälsan som insats. Ibland blir man utmattad, ibland behövs en eller två dagars återhämtning så att man inte går in i väggen helt. Det är chefens uppgift att se till att arbetstagarna orkar. Men chefen kan knappast säga 'stanna hemma nu en dag och återhämta dig, men på egen bekostnad'.

Dessutom undrar jag hur det går för alla de familjer som har barn första året på dagis. Hur många sjukfrånvarodagar ska bekostas av dem då barnen insjuknar i ny sjukdom en gång i veckan. Och tar man turer mellan föräldrarna så blir det två dagar per sjukdom som bekostas av familjen. Är det på samma gång en uppmaning att hålla små barn borta från dagis? Då kan vi avveckla även fler daghem och bli av med kostnader där.

Faktum är att kostnadsstrukturerna i vårt samhälle inte är hållbara, men det är kanske inte går att åtgärda med nedskärningar utan hela samhället (individen inkluderad) måste på remont. Värderingar måste omprioriteras och orsaken till varför vi ska jobba så mycket för ekonomisk tillväxt på bekostnad av alla sorters liv (natur, människorelationer, kinesiska väskfabriksarbetare etc) måste kunna ifrågasättas.

4.9.15

Om att välja hjärtat framom rädslorna


Livet lunkar på, trots flyktingkrisen. För egen del, jag som vältrat i elände i fjärran land i flera år redan är inte de senaste dagarnas nyhetsrapportering annat än en ytterligare förstärkning av hur jag uppfattar min värld. Jag är visst nedslagen av krisen. Det är tufft. Men på samma gång känns det som om något stort är på väg att hända. Människor stannar upp, inser att världens grymheter även berör dem, och till all lycka så reagerar den stora majoriteten med hjärtat. Trots politikernas grymma och kalla ledning så reagerar den stora massan med hjärtat. Visst finns det racism och hat också. Men inte alls lika mycket. Och det gläder mig. Om det stämmer det där med att mänskligheten står inför ett stort skifte gällande hur vi fungerar så kan jag känna att detta är ett led i det skiftet. Den stora majoriteten tycks (tillsvidare) ha tagit lärdom av tidigare idioti av folkförförföljeser.

Nu hoppas jag bara att det går att upprätthålla denna kämparanda på sikt. Att vi klarar omställningen helt materiellt. Världen är ju full av möjligheter, inte hot. Det finns alla möjligheter att skapa ett samhälle av överflöd istället för ett samhälle som baserar sig konkurrens och människoförtryck, bara vi samarbetar. Och för det behövs omställningen. Samarbete, omställning, mindre ledarskap ovanifrån mer sammanlänkande aktioner nedanifrån. Finlands mobilisering vad gäller hjälpen till flyktingarna är för mig ett klart tecken på att vi är på rätt spår nu. Må det hålla i sig. Må vi vara så starka att vi kan motbevisa de som insisterar att måla upp hat- och hotbilder över det som sker just nu.

Som jag skrivit tidigare, ljuset skingrar mörkret. Att välja hjärtat fram om rädslorna är den enda vägen framåt.

Peace!