Var är vår sisu?

Läste just den här artikeln skriver av en svensk aktivist som försöker stoppa bygget av Pyhäjokis kärnkraftverk.

Bygg inget karnkraftverk i Pyhajoki anser Fukushimas borgmästare

Och hur i all sin dar kan det vara så att det är svenskarna som står för motståndet och inte vi själva. Vad är det för fel på oss egentligen?

Än en gång slås jag av tystnaden. Av ointresset bland de finska medborgarna. Framförallt alla ungdomar och dessutom lokalbefolkningen i Pyhäjoki. Varför denna tystnad? I valtider dessutom. Varför bryr sig ingen av de som har mest att förlora? Varför bryr inte jag mig? Varför står vi inte alla uppställda i en mur av protest vid ingången till det här olagliga vägbygget?

Jag har studerat liknande investeringar på annan ort och är mållös över den flagmatiska attityden i mitt eget land mot projekt som kan ha katastrofala konsekvenser inte enbart för miljön utan för individen själv. Har vi haft det för bra, vi unga, födda under den finska industrialiseringens glansperiod? Har vi haft det för bra under vår uppväxt för att känna att vi inte behöver befatta oss med de faror som lurar i de här projekten? Det är ju vår framtid det handlar om. Har vi gått och blivit alldeles för avskärmade från verkligheten då vi inte ställer oss upp emot galenskapen? Och medias roll...var är de stora rubrikerna? Nåväl, man kan ju inte skapa rubriker om det inte finns några stora konflikter. Avsaknaden av konflikter på ställen där de borde finnas får mig på knä. I landet där största delen av min forskning utförts behöver man inte söka länge innan man stöter på de som är på kant med systemet, och regeringens planer på utnyttjande av naturresurser. I varje liten by hotad av olika storinvesteringar finns det beredskap att försvara sina livsvillkor. Det finns organisationer på nationellt plan, folk protesterar på gatorna, folk tar till olagliga metoder. Men inte här nej.

Här gnatar vi på och debaterar saker som hemvårstöd och rätt till dagvård,  Som om våra rättigheter till olika former av välfärdstjänster skulle ha någon som helst betydelse i fall det mest osannolika skulle hända i projekt som detta. Den osannolikhet som absolut inte skulle kunna inträffa, men som redan gjort det inte bara en gång utan två, eller tre, eller kanske till och med flera gånger utan att ha nått ut till allmänheten.

Och debatten om sysselsättning...Jovars, bygge av liknande projekt skapar sysselsättning - men vilken sorts sysselsättning är det vi talar om? Sysselsättning som riskerar sätta spiken i kistan. Sysselsättning som kan förvandla oss till miljöflyktningar. Vart flyr du om katastrofen slår till? Hinner du undan innan det är för sent? Ja, jag vet. Det är obehagliga tankar som man helst inte vill tänka. Kanske det är därför vi är tysta. Kanske det är därför vår sisu gått upp i rök. Känslan av att inte ha något val, att inte kunna göra något, och helst av allt bara blunda.


Tänk att vi klarar av att blunda för så viktiga saker som denna. Tänk att vi inte förmår skapa ett politiskt system som inte riskerar krascha alla våra möjligheter till återskapande av liv. Tänk att vi är så totalt oförmögna att dra nytta av vår sisu i situationer som denna.

Tänk det. Men ensam  orkar jag inte tänka längre än så. Klarar inte av det. Börjar må dåligt av blotta tanken. Stänger istället mina ögon och fantiserar mig bort till en annan värld där människosläkten inte har för fullt upp att ta livet av sig själv och sin planet...Tänk att den världen kunde existera - om vi alla bara vågade tänka tanken - att det är möjligt, och att vi kan, banne mig, vi kan för vi har sisu som burit oss så här långt, varför skulle inte samma pastillask kunna ta oss till den där andra världen med lite mer verklighetsförankring än denna.

Tänk om vi kunde tänka tanken, tänk om vi kunde bygga vår egen hållbarare värld.

Jag lämnar er med den här artikeln, den inspirerade mig till hopp om en ljusare framtid:

Bigger than science, bigger than religion

  +  = sant