På bloggen brukar jag inte låta mina barn vara huvudpersoner. Men idag gör jag ett undantag. För just idag känns det som om hennes skratt är det allra viktigaste på vår jord, roten till vårt goda liv.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
25.3.15
Skrämselhickan och det bubblande skrattet
När dammet lagt sig blir allt som hänt så mycket mer påtagligt. Hur skört livet är. Hur allt kan på bara några sekunder förändras från totalt lugn till något helt annat. Det var därför en alldeles speciellt underbar gåva att få 1-årsbilderna just idag av fotografen Nadia Boussir. Så full av liv, så vacker, så sig själv ut i fingerspetsarna. Dottern min - nu vet vi hur mycket vi älskar dig, hela familjen. Och det bästa av allt är att du är dig själv igen! Skrattet som bubblar, fingret som pekar på allt av intresse, vovven som säger houhou...
På bloggen brukar jag inte låta mina barn vara huvudpersoner. Men idag gör jag ett undantag. För just idag känns det som om hennes skratt är det allra viktigaste på vår jord, roten till vårt goda liv.
På bloggen brukar jag inte låta mina barn vara huvudpersoner. Men idag gör jag ett undantag. För just idag känns det som om hennes skratt är det allra viktigaste på vår jord, roten till vårt goda liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, så fin hon är, din lilltjej! Och jag känner så igen mig i skörhetskänslan - den där som nästan tar andan ur en och lägger sig som en klump i magen - om något skulle hända... Och så tacksamhetskänslan. Att det vanliga livet är det verkligt goda livet. Det fanns några år när jag bara bad om att ingen skulle bli sjuk eller dör, att allt bara skulle få vara vanlig tråkig vardag... PS. Ett märkligt sammanträffande är att jag bloggat om tillit just idag. För mig hänger de så tätt ihop: skörheten, tacksamheten och tilliten. Kram på er!
SvaraRadera