Jag drog mig inför dagens möte. Årsmöte. Att vara ordförande för en nykomling då man har noll erfarenhet från föreningsverksamhet är inte helt en dans på rosor. Speciellt då tiden alltid är knapp. Så jag försökte ju förstås skyffla över ordförandeskapet på någon annan detta år. Men nej. Alla har lika brått...så inför mötet hade vi redan kommit överens om att i år skär vi ner på verksamheten. Inget extra för ingen har ju ändå tid....
Ändå, någonstans halvvägs genom mötet sitter hela gänget och slänger en massa idėer om alla fantastiska saker som vi ju absolut ska fixa i år. Danska bönder, finska kemikalieexperter, lokala förmågor, restaurangdagar, smakupplevelser etc etc etc. Let's face it. Vi brinner för det här och då vi möts infinner sig alltid en alldeles otrolig känsla: ja men ja! Nämen jå, det måste vi ju göra!!! Sen gör vi det. Fast vi egentligen inte har tid eller vet ett skvatt om vad vi håller på med. Ändå lyckas vi med en hel del. Och det känns så bra. Så upplyftande.
Så vad gör det att vi aldrig har tid, eller att vi missade ifjol att en förening ju ska ha en revisor (!), eller att budgeten skrivs under samma möte där den ska godkännas. På något sätt ordnar det sig ändå. Och det känns bara så bra. Att inte vara ensam. Att veta att det finns andra som bryr sig om ren mat och ett hållbart jordbruk.
Tacksam över att vårt gäng hittat varann. Så nu blir det än ett fartfyllt år i matens tecken här på slätten. Skoj, skoj, skoj!
Om du bor i närheten och känner samma låga inom dig, ta då kontakt. Andra matgalningar är alltid välkomna. Hos oss är ingen som bryr sig om mat udda! :)
Men ja! Jag håller med. Jag är alltid lika full av iver och inspiration efter våra möten! Så mycket det finns att göra, men vi tar det bit för bit :)
SvaraRadera