Varje år den här tiden är det dags att ta upp det här med femninism. Jag har tidigare varit kritisk mot feminismen som rörelse. Jag har tyckt att man i sitt strävande att uppnå jämställhet med männen skapar en tävlan mot ett mål som inte är eftersträvansvärt (ökar enbart stressen för individen och miljön) och därför förkastat hela idén om feminism. Men.
Jag. Har. Ändrat. Mig.
Tycker fortfarande att väldigt många som förespråkar feminism är ute på farligt vatten i sina teser. Tycker fortfarande att alla diskussioner som på något sätt handlar om tävlan mellan könen (vem är mest hemma med barnen, vem få mest lön, vem är mest kompetent etc) är problematiska. Vi är varandras komplement, i mångt och mycket, man kan inte utrota de biologiska skillnaderna som finns mellan man och kvinna. Förespråkar man sådan feminism så brukar mjölkflaskan figurera som godtagbart alternativ som spädbarns föda. Se där, mannen kan också, inget problem... Jag anser inte att industriellt framställd ersättningsmjölk skall användas i jämställhetssyfte utan enbart när det är absolut nödvändigt, ungefär som hur jag resonerar gällande användan av antibiotika - för många negativa effekter för att förespråkas som en lösning man kan ta till i alla situationer. Jag tycker inte heller att kvinnokampen först och främst handlar om att uppnå kvotering i mansdominerade branscher (skulle helst av allt önska att vi kunde helt och hållet leva utan vissa mansdominerade branscher, gruvindustrin hör till dem, men jag inser att i dagsläge kan vi inte bara sätta lapp på luckan och lämna gruvorna vind för våg, vi är alla sammanlänkade, även gruvindustrin har ett syfte i den samhällstruktur som vi har idag, tyvärr).
Men ja. Jag är fortfarande feminist. Feminism för mig handlar om att bejaka allt det kvinnliga, vara stolt över det, inte gömma undan det under formsydda proffisga kritrandiga kavajer (som jag tolkar som en imitation av det manliga för att få kvinnan att se lika kompetent ut på manlig mark). Att skapa en samhällsstruktur där det är möjligt att fungera som kvinna med alla de biologiska attribut (obs, biologiska, inte skapade genom domination, som typ att diska eller stryka kläder) som finns inneboende i en kvinnlig kropp inklusive den s.k. kvinnliga intuitionen. Kvinnlig intuition ser jag för tillfället som en kunskapsgenre som genom hundratals år av förtryck blivit ogiltigförklarad (frånvaroproducerad) som godtagbart sätt att tolka världen i jämförelse med den dominanta kunskapsgenren där observationer och mätbara resultat är normen. Som det står på Strömsövillans vägg: "Verkligheten är inte allt här i världen", i alla fall inte om verklighet enbart går att konstatera på basen av mätbara resultat. Det finns många fenomen i vår värld som inte går att kalla verkliga i så fall.
Feminism för mig handlar om att bryta relationen till dominans, "patriarkalets" makt över allt som inte hör till den dominanta världsbilden, eller normen i dagens samhälle. Feminism handlar om att skapa nya maktrelationer. Men inte makt i form av dominans, utan makt i form av kapacitet att återskapa liv, fritt från dominans men bundet till samförståelse och balans, inklusive balans med naturen som vi lever i. Den nuvarande dominanta världsbilden är inte uppbyggd på balans, utan på dominans och förtäckta sanningar. Att våga leva enligt sin egen sanning är en del av den feminism som jag förespråkar. Men en sanning som aldrig kan ske på bekostnad av andra, utan som sagt, en sanning som är en del av en helhet vars syfte är att återskapa liv. Det här innebär att ingen av det manliga könet kan anses vara min fiende, utan min bundsförvant. Vem som helst som bejakar återskapandet av balans och liv i klang med naturens förutsättningar är mina bundsförvanter.
Nu kan vi säkert diskutera vad det här innebär för den dominanta världsbilden. Var passar det kunskapssystemet in i den här bilden? Det är ju ett kunskapssystem som kört över alla andra sätt att se på världen i långa tider (vågar mig inte på en tippning här, beror ju lite på geografi och kolonialism men minst 500 år, antagligen flera tusen år, 'the curse of Eve' och allt det där). Kan detta kusnkapssystem överleva om det måste leva jämsides med andra? Vad betyder det för nuvarande maktstrukterer? Vad innebär det för samhällsfreden? Människorelationerna? Människans relation till naturen? Sjukvården? Ekonomin? Försörjning? Etc. Det har jag faktiskt inget exakt svar på i dagsläge. Jag kan inte erbjuda någon 6+6+6-modell som skulle ge svar på sådana frågor.Då kan man ju tycka att jag inte har rätt att uttala mig om det här ämnet än. Och det har man väl kanske rätt att tycka. Men så ställer jag inte heller upp i några politiska val, jag behöver inte ha lösningar just nu. Det enda jag vet är att om vår värld ska ha någon sort möjlighet att återhämta sig från det läge av total miljökatastrof som den befinner sig just nu i så kan vi inte fortsätta köra på som en ångvält med kapplöpning mot bottnen (eng. race to the bottom). För det är vad det är, denna eviga tävlan. Det är en kapplöpning där ingen, varken man eller kvinna i slutändan har någon som helst möjlighet att återskapa liv. Om vår omställning går via en 6+6+6 modell så tycker jag att det är bra. Det ger oss möjligheten att få in mera kvinnliga röster på alla plan där beslut fattas så att det går att leva enligt de begränsningar som en kvinnlig kropp för med sig, och dessutom inte kalla dem begränsningar utan styrkor. Här tänker jag på just precis amningen - det är en styrka för sjutton. Den återskapar ju liv! Men i dagsläge anses amningen vara en begränsning - du blir satt i off side i tävlan om de "bästa" positionerna (vad är "bäst" egentligen? vem definierar vad som enligt status anses vara bäst?) i samhället så länge du prioriterar att ta hand om ditt barn istället för att visa vad du går för ute i samhället. Jag hävdar att amning är en styrka, och eftersom den är en styrka så ska den också få vara en del av lösningen på vad feminism är och kan vara. Det ska gå att fungera i samhället utan att ett kvinna måste ge avkall på sina kvinnliga attribut.
Ungefär så. Och mycket mer. Tänker jag om den saken.
Men ja, jag är en feminist. Radikal sådan. Annat skulle bara fattas.
Skål för kvinnodagen och alla andra dagar då både kvinnor och män kämpar på för att återskapa liv på vår lilla planet med sina begränsade resurser!
Fin text, Maria!
SvaraRadera