Om att delegitimera en viktig debatt

Redan igår tog jag mig för pannan så jag sent om sides kom mig för att läsa artikeln i Vasabladet om Kostdoktorns besök i Korsholm. Hela artikel var vinklad så att den gav kostdoktorns argument så lite utrymme som möjligt och istället förlitade sig på det finska forskare säger. Det att margarin och kolesterolhypotesen ute i världen nu förkastas på bred front var inget som nämndes i artikeln, det att det bara för någon dag sedan skrevs i nästan alla tidningar att höga sockervärlden är det vi borde se upp för var inget som den här artikeln tog upp. Än en gång funderar jag på medievinkling och journalisternas "sense-making" av världen i sådana här debatter. Hur är det möjligt att det blir så här?

Jag tror inte på gömda agendor, jag tror inte på konspiration - vad jag tror på är den egna blindheten, och att våga släppa taget om gamla sanningar och se världen med nya ögon. Men så är det ju så att i min värld finns det egentligen inga ultimata sanningar - bara personliga övertygelser och verkligheter som färgats av den kunskap och de erfarenheter som vi har med oss i bagaget under livets gång. Och just därför anser jag att det är viktigt att kunna öppet diskutera sakfrågor för endast då kan vi reflektera över våra egna övertygelser och hur väl de överrensstämmer med den verklighet som andra lever.

Så när jag idag läser Mikael Fogelholms och Ursula Schwabs svart på Sofie Lindviks debattinlägg på Vasablandets insändarsidor den 28.1 blir jag illa till mods. Texten ger sig ut för att vara rationell, men i själva verket är den full av antaganden som förhindrar en saklig debatt om ämnet som står på spel. Till skillnad från journalisten som gjorde reportaget om Kostdoktorn så måste man komma ihåg att i det här fallet handlar det om skribenter som verkligen har något att förlora på att utmanande teorier börjar komma ut i offentligheten. Deras yrkesprestige, ja hela deras arbetskarriär som förespråkat ett fettsnål kost står på spel. För en nybliven kostrådgivare ser ju situationen lite annorlunda ut. Hon kanske vill locka till sig nya kunder, ja - det kan vara hennes "hemliga agenda", men vad hon egentligen försökte säga i sin insändare får ingen street-cred hos etablisemanget. Hon jobbar i motvind genom att att ge sig in i debatten med dessa ansedda forskarpampar.  Ska nu försöka göra en liten analys av just denna motvind, och hur maktövergreppet tar sig till utryck i insändaren idag.

"Kostrekommendationerna, som gjorts av statens näringsdelegations experter, grundar sig på nordiska kostrekommendationerna, som utgavs förra hösten"

Genom att uttryckligen skriva att det är staten, experter och ännu bredare Norden som står bakom rekommendationerna vill skribenterna få fram att det handlar om seriösa aktörer som vet vad det talar om. Det bygger upp en social hierarki där de som representerar staten får mer pondus i debatten än en enskild diplomerad kostrådgivare som get sig ut för att utmana status quo i kostdebatten.

Som Lindvik skriver i sin insändare, är inte det alls sagt att mättat fett är boven i hälsodramat, utan på många håll höjs nu röster om att det är en myt som uppkom på 1950-talet. Att finska staten, Norden, och samtliga experter som representerar dessa instanser krampaktigt stänger sina ögon utan att ifrågasätta sina egna övertygelser och sanningar är oförsvarsbart med tanke på vilka hälsoeffekter det kan ha på befolkningen i stort. Man kan inte gömma sig bakom namn som "expert" eller "stat" om man ska debattera sak. Lyft katten på bordet: förklara istället varför "myten" inte alls är en "myt" - bevisa det - i mer än vad som sedan följer:

"...deltog cirka 100 experter, och rekommendationerna baserar sig på hundratals vetenskapliga studier."

Vilka studier? Det finns säkert hundratals studier till som bevisar motsatsen. Vetenskapen är aldrig komplett, det finns ingen ultimat sanning, utan teser prövas och omformuleras med tiden, av olika sorters experter. Igen försöker skribenterna delegitimera Lindviks argument genom sociala hierarkin ("experter") och genom att referera till rationalitet ("vetenskapliga studier")

Det att Lindvik också refererar till "den senaste forskningen" och näringsfysiologisk baskunskap" tar skribenterna inte i beaktande. För att debattera sak borde de hålla sig till de här frågorna: vad säger den senaste forskningen (t.ex. den som just mainstreamades i media om kopplingen mellan socker och hjärtinfarkt) och varför är det ändå ännu försvarbart att fortsättningsvis hävda att fettet är farligast?

"Att rekommendationera inte är vad Sofie Lindvik tycker de skall vara, är ju inget bevis för att vi tolkar forskning så som industrin vill".

När jag läste den där meningen blev jag så fly förbannad att det är orsaken till att jag ännu sitter här och plitar på bloggen istället för att göra annat vettigt. Varför? För att skribenterna använder sig av en mycket obehaglig delegitimeringstaktik, nämligen att på basen av var i den sociala hierarkin deras utmanare står, också ogiltigförklara henne i debatten. Två ord står ut i meningen, eller egentligen tre: Sofie, tycker, inget bevis. Först och främst: i de flesta debatt-artiklar (och nyhetsartiklar och forskningsartiklar för den delen) använder man bara efternamn för att referera till vad någon annan tidigare har sagt. Att lägga till förnamnet i det här fallet, in my humble opinion, poängterar att deras motkandidat är en (ung - på basen av i vilka åldersgrupper man brukar hitta flesta med namnet Sofie) kvinna. Att sedan lägga till "tycka" och "inget bevis" - visar att skribenterna anser att de "hundratals studier" som de anlitat är FAKTA, med klara samband mellan orsak och verkan, medan den information som Lindvik använt sig av inte har någon vikt, in fact, hon är inte rationell då hon "tycker", istället för att "veta" som de då gör på basen av de studier de förlitar sig på.


"De flesta näringsstudier finansieras med offentliga forskningsanslag."

Bara för att studierna finansieras av det offentliga maskineriet betyder inte att de inte skulle gynna vissa sorters hypoteser och "sanningar" framom andra. Tvärtom, eftersom vi här i Finland ända sedan 1980-talet fått höra om hur lyckad Karelen-studien var, och att orsaken var just nedgången i det mättade fettet, och vårt land (och forskaren i fråga, chef för THL, btw) också blivit internationellt känt för den studien, så kan man anta att den stora forskningsbasen i vårt land till stor del följer den riktlinjen utan att ifrågasätta grundhypotesen: kan det ha funnits en annan förklaring?  Förkastande hypoteser, som att det kunde ha haft något att göra med den mentala hälsan i regionen (efterkrigstida åkommor, separation från släktingar, krigsminnen etc), eller andra faktorer är sådant som sällan, eller aldrig, vinner gehör i den dominanta diskursen om Karelen studien. Hur kan man vinna forskningsanslag för sådant som inte anses vara relevant att studera? Eller som skulle förkasta det goda ryktet som Karelen-studien uppnått internationellt?

Där avslutar jag min analys över hur argument delegitimeras på basen av helt andra orsaker än sakfrågor, och hur maktövergrepp kan ta sig till utryck i dylika texter. Vill dock ännu tillägga några detaljer till.

Jag förstår inte riktigt varför just D-vitamin ska diskuteras i den här texten, det hör inte riktigt till vad som står på spel (förutom att naturligt feta mejeriprodukter innehåller naturligt D-vitamin som vissa studier visar att kroppen lättare kan ta upp, vitaminer som försvunnit ur vår diet när staten börjat förepråka fettfria mjölkprodukter). Men okej, om det är för att bevisa THLs effektivitet i hälsofrågor, eller hälsopolitiska beslut så kanske det är relevant. I alla fall, skribenterna anser att det att man nu sett till att man ökat på (det syntetiska) D-vitaminet i mjölkprodukterna och på så sätt säkerställt att D-vitaminintaget är tillräckligt högt bevisar hur effektiva de är. Det var ett hälsopolitiskt beslut, så långt är vi överens. Men om syftet är att främja hälsa så kan vi inte dra några slutsatser från den åtgärden. Fortfarande har vi finländare väldigt lågt upptag av d-vitaminer och många lider brist på just den vitaminen. Varför? Det är den relevanta frågan som borde synas, både vetenskapligt och politiskt.

Det lustiga med texten är att från att ha utgått starkt att delegitimera Lindviks argument i början av texten, går sedan skribenterna i slutet av insändaren i princip inför att mildra sin egen ståndpunkt. Kostrekommendationerna är trots allt bara rekommendationer, de förbjuder ingenting fullständigt, de bara vägleder, var och en kan välja det sätt som passar en bäst själv. Det här ska jag komma ihåg när vi börjar på allvar diskutera vad som matas i barn, unga och åldringar i vårt land. Kan de verkligen välja? Om det handlar om bara rekommendationer som bara vägleder och inte förbjuder, varför får man då ett blankt "nej det här är inget vi kan göra åt, för de statliga rekommendationerna säger så" när man ens försöker föra saken på tal med de som är lokalt ansvariga för den offentliga maten?


Nej hörni statliga experter och representanter, bättre kan ni. Skärp er! Och sluta sätta er egen prestige framom det som ni egentligen borde brinna för: att förbättra folkets hälsa. Och med de orden önskar jag att vi får mera sak och mindre påhopp i framtida debatter.