Månsken

Sedan våra blivande grannar högg ner skogen intill vår gård har vi kunnat njuta av fullmånen fullt ut varje månad. Jag tycker mig kunna påstå att det varit molnfritt sedan dess. Just nu är månskenet extra vacker då det skapar vackra långa mörkblåa skuggor på den vita snön.

Så här såg det ut igår. Bilmaterial: The Hub.

Igår gav jag mig dessutom ut på en månskenspromenad, igenom skogen, ner för berget (hoppsan, höll på att tappa balansen på den branta klippan på väg mot vägen - ett problem då man inte känner av att man har en större mage än vanligt och som spelar spratt med den egna tyngdpunkten) och ner mot Infjärden. Förde egentligen mjölkkannan till veckans leverantör men det var bara ett bra svepsjäl för att äntligen ta mig ut och andas frisk luft. Bonuset var ju då den där fullmånen. Vilken upplevelse, -15 grader, ögonfransar som klibbar ihop sig, håret som frostas till is av min egen andning, de knastrande stegen i denna ljuva snö, och sen den där månen. Jag kände mig mer uppkopplad än slösurfande på Facebook om kvällarna. Kändes som om kroppen tankade energi där ute i kylan. På vägen hem började min forskning te sig förståelig igen efter en tids förvirrning. Pusselbitar som faller på plats.

Imorse följde den mörkgula månen med mig genom stan. Först i kolsvart mörker, ovanför de bekanta hyreshusen i barndomsförorten, jag fick lust att sjunga Cats Midnight sången (gjorde det också till övriga familjens förtret...). Hyreshusen teddes sig för första gången i mitt liv som några magiskt vackra konstruktioner där i månskenets glans. Sen låg den där ovanför trähusen i Vikinga, och sen bakom skolan. Konstigt tänkte jag, var inte månen just på andra sidan? - Har jag så där dålig koll på vädersträcken i den här stan? Tills jag insåg att den måne jag stirrade på faktiskt bara var en spegelbild i ett höghusfönster. Sedan över till industriområdena, där gömde den sig, såg den inte men gryningsljusets nyanserade skimmer lät mig ändå förstå att den fanns någonstans däruppe och spridde annat än bara Edison-uppfunna elektriska ljussingnaler. Och till sist, det mest imponerande av allt, att komma inkörande mot stan förbi travbanan och se det enorma klotet breda ut sig ovanför stan. Vilken syn! Vilken inre makt!

Och med de glimtarna av den vackra månen lät jag mig inspireras denna morgon inför en förhoppningsvis väldigt produktiv dag!